Demokrati eller anarki

Var inne på Facebook ikväll och läste ett inlägg av Linda Linder. Många parallella tankar spinner i mitt huvud, hjulen därinne rullar igång lite extra…

20130521-225615.jpg

Demokrati eller anarki?

Jag tror jag förstår vad Linda menar, jag har letat ord för detta, för jag har också sett vad hon syftar på.
I sin jakt på ett demokratiskt förhållningssätt är det en fin gräns innan det går över till anarki – när barnets rätt att bestämma blir viktigare än att vara en del av ett kollektiv som fattar beslut tillsammans och respekterar varandra, och när det pedagogiska ledarskapet faller. I all välmening tänker man att barnen faktiskt har inflytande och bestämmer över sin egen vardag – men det handlar inte om demokrati. Som Carla skriver att demokrati är något som måste fostras. Jag tror att vi återigen hamnar i att plagiera något från Italien, i detta fall demokratiska värden, vi plagierar utan vare sig reflektion eller kritiskt tänkande. Missförstå mig rätt – självklart ska barnen få bestämma över sin vardag men jag har sett verksamheter där det faktiskt är barnen som bestämmer över pedagogerna, där barnen lämnas själva i att reda ut demokratibegreppet och där det inte har gått så bra – där gruppen består i första hand av starka individer (där de starkaste dikterar verksamheten) istället för en känsla av att vara en del av något större, ett kollektiv.

20130521-231941.jpg

Jag tänker på min resa till Italien – hur väl förberedda pedagogerna var på att möta barnen. De lämnar inte processer åt slumpen, de är förberedda och de ansvarar för ett pedagogiskt ledarskap! Återigen verkar vi inte vara förberedda att möta barnen ur ett demokratibegrepp. Hur har vi undersökt demokratibegreppet?

Och likaväl kan det ju faktiskt vara tvärtom, att vi tycker oss ha en tillåtande verksamhet, där barnens åsikter lyft som viktiga – i våra teorier men i praktiken fallerar det och barnen styrs istället av vuxnas förväntningar och dolda ”regler”. Svårt, svårt…

20130521-231606.jpg

Jag kopplar till hur vi använder IKT; dator, lärplatta etc. Hur lämnar vi barnen i tekniken? Är det okej att låta barnen klicka runt på youtube utan en vuxen i närheten? Vilka processer uppstår vid tekniken när vi vuxna försvinner? Är det goda processer eller blir det något annat? Demokrati betyder inte att vi lämnar barnen, det betyder att vi vuxna finns som resurser för barnen och deras läroprocesser – och resurser som är viktiga – ur såväl demokratibegrepp som ur ett pedagogiskt ledarskap/fostran. Och det handlar om fostran – men med ett demokratiskt utgångsläge istället för ett auktoritärt. Hmmmm… Låter lite invecklat men jag hoppas ni hänger med i mina tankar.

Erika

”ET phone home”

E.T. är min inspiration till dagens inlägg.

20130516-185829.jpg

E.T. som en metafor för teknik och Elliott, pojken, en metafor för människorna.

På flera håll hör man frustrerade pedagoger som nästan anklagande hänvisar till lärplattan som en kaosskapare. Nästan i personifierande ordalag.

”iPaden skäl fokus från barnens lek”

Vi har kommit närmare tekniken de senaste åren, det digitala gränssnittet har förändrats. Vi behöver inte längre tangentbord, mus eller konsol för att styra tekniken. Ett finger, en rörelse – ”and the world is yours”. Och det ÄR häftigt! Mäktigt! Och skapar tekniken kaos i våra verksamheter behöver vi fundera kring varför! Och är det ett lärorikt kaos? Kan vi vrida tärningen? Kan vi skapa ett kreativt och positivt kaos istället för ett negativt? Kan vi använda teknik för att gå framåt i lärandet?

så talar en del av mitt hjärta…

Och samtidigt finns det något klokt i att vara kritisk.

Vad händer med det mänskliga snittet?

Att mötas öga mot öga, hand mot hand, fysiskt fattbart skapande? I mig finns, liksom hos många andra, ett naturligt motstånd mot teknik för jag är en digital immigrant och i mitt inre ligger ett tvivel. Ett tvivel som väckts av reflektioner kring ”upplevandet” – vad hände med att vara i nuet, i flow, mindfullness? Att alltid fota, att alltid blogga, att alltid kolla facebook – teknik slukar tid och tanke – eller?

Blicka inte bakåt på den väg du redan gått

Rikta blicken framåt där du inte gått

Framtiden är mycket mer spännande

Att medvetet välja ett förhållningssätt

Tack Marie för att du sätter snurr på mina tankar!

”Det enda jag kan ändra är mina egna tankar. Det är på tankens nivå som all förändring startar. Det är på tankens nivå som jag gör mina val.”

Kay Pollack

Det är ett val, ett medvetet val, som gör att vi väljer att arbeta med ett förhållningssätt där alla människor, stora som små, ses som viktiga och med rättigheter. Där alla har rätten att få vara, rätten att få höras, rätten att få synas och rätten att få upptäcka. Ett förhållningssätt som åtföljs av en nyfikenhet, ett lyssnande och engagemang i den vi möter, barn som vuxen.

20130514-065139.jpg

Som ringar på vattnet fortsätter Reggio att påverka mina tankar

Hemma! Ibland är det riktigt gott att bara få komma hem. Men här hemma landar den resa till Italien jag har gjort, det jag har fått erfara, det som berikat mig och mina tidigare erfarenheter, det som väckt nya frågor, det som gett svar på sådant jag inte visste jag undrade över…

Min förståelse har blivit större och samtidigt mindre.

20130512-164947.jpg

Jag kommer återkomma mycket till min resa i Italien det närmaste, för den ligger mig nära just nu. Lite nya reflektioner som kommit upp… Har bland annat börja läsa boken ”The Hundred Languages of Children: The Reggio Emilia Experience in Transformation” och i den dök fördjupningar av tidigare frågeställningar upp:

1. Den lilla gruppens betydelse för reflektion

Under resan funderades det mycket kring hur stora grupper man arbetade med under projekttid. Svaret var ca fem stycken och att gruppen helst ska vara åldershomogen. Så hur många människor ska den optimala gruppen bestå av? Martin Börjesson skriver om gruppstorlekar och får fram att 5-7 är en bra gruppstorlek. Min kollega och jag diskuterade kring gruppstorlekar i Italien kontra Sverige. För oss är det nödvändigt, rent arbetsbelastningsmöjligt, att arbeta ca sju och mera för att arbetsdagen ska bli bra för alla även om vi försöker dela upp oss så att mindre grupper kan få arbeta. Men varför förespråkar vi då den lilla gruppen? Vad har den för möjlighet som en större grupp inte har? Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att en reflektionsgrupp, barn eller vuxna, inte kan vara mer än sju, för att allas reflektioner och tankar ska bli hörda, lyssnade på och reflekterade över. Med barnen skulle vi till och med vilja vara just fem för att som pedagog hinna med, att kunna provocera och kasta tillbaka till barnen i deras reflektion. Är gruppen för stor i en reflektion kan den tappa sin meningsfullhet, tappar gruppen mening för mig är risken stor att jag går in i andra processer.

20130512-171322.jpg

2. Estetik – en harmoni för ögat

Jag tyckte att jag hade förstått Reggios tankar kring estetik, harmoni, genomskinlighet – en ganska självklar del i deras förhållningssätt och betydelsen av ett skarpt öga. Vi förundrades under studiebesöken på förskolorna, hur genomtänkta det var – inte enbart miljömässigt i material och möbler utan även i färger. När jag under flygresan hem sedan läste i ”The Hundred Languages of Children” fick jag ytterligare en fördjupning. Susanna Mantovani från universitet i Milano är en av Italiens främsta personer inom tidig skolgång. Hon sammanfattar vad som diskuteras i de kretsar hon befinner sig i. En av de saker som diskuteras är estetik eller ”Pedagogy of good taste”:

”Pedagogy of good taste” (pedagogia del gusto) – a pedagogy in which the quality and aesthetics of materials, furnishings, and images (their ”taste” or ”flavor”) help the children appreciate, love and respect the environment.

Design har en del av Italiens värdegrund, det ingår i deras kultur. Men det framkommer också i det här citatet att det även handlar om respekt för sin miljö – och den aspekten var ny för mig! Hur tänker vi hemma i Sverige då kring våra miljöer i förskolan? Har vi den aspekten? Att estetiken gör miljön mer värdefull, den får ”valore”, vilket gör att man värdesätter den högre och därmed respekterar den?

20130512-173256.jpg

3. Vad betyder vetenskap

Var inne på en bokaffär idag och trillade över en bok som heter ”501 saker du borde lärt dig om filosofi”. Hade jag inte varit i Italien, hade jag nog inte bläddrat i den och hittat paragraf 429 som gjorde att jag köpte boken:

”Den egentliga betydelsen av vetenskap är inte inhämtad kunskap utan snarare en metod för kunskapsinhämtning som betonar vikten av att observera, bilda hypoteser, testa, formulera teorier och utsätta dem för sakkunnig granskning.”

20130512-174001.jpg

”Det vetenskapliga arbetet är ofta mer kaotiskt än metoden tillåter. Metodens framgång bygger dock på att resultaten får tala för sig själva. Det spelar ingen roll vad vi vill ska vara sant- antingen bekräftar resultaten hypoteserna eller också gör de inte det.”

Jag tänker på vad atelieristan Simone sade vid flera tillfällen, barnen formulerar frågor i sina lekar, de formulerar hypoteser, konfronterar och delar, provar. Vi vuxna kan vara en resurs för barnen med ”provocerande” återkast med hjälp av generativa frågor.

Detta tar jag med mig in i kvällen…

20130512-175932.jpg

”En tanke är en idé i rörelse.” Phytagoras

Digitala gränssnitt i Reggio

Under SETT mässan i april nämndes

digitala gränssnitt

som ett begrepp – det handlar om att vi kommer närmare tekniken – från en dator med mus och tangentbord till en ipad där teknik kommer närmre människan. Teknik – detta laddade ämne i Sverige var det som pratades om under dagens föreläsning. Liksom våra reflektioner kring lärplatta/iPad i förskolan reflekterar även pedagogerna i Italien.

ödmjukhet

är dagens nyckelord. Ödmjukhet för att det finns saker pedagogerna här inte är klara med. Ödmjukhet att be andra, i detta fallet oss, om hjälp. Att kunna lära av varandras processer!

Processen i Reggio liknar vår men de är mer förberedda, genomtänkta kring vad, varför, hur och återkommer hela tiden till reflektion. Den förskola vi var på idag har man närmat sig digital teknik genom att framförallt tillgängliggöra digitalkamera men innan bearbetades såklart pedagogerna noga omständigheter kring ämnet;

vilka relationer har barn med digital teknik idag?
vad betyder digitalt?
hur mycket känner vi till om det digitala?

Man intervjuar föräldrar, går fortbildning, skapar hypoteser – med andra ord förbereder man sig noga! Syftet med digitalkameran i sig handlade inte om vad barnen fotade utan det som dokumenterades var barnens närmande till teknik – och då utgick man från dialogerna för där finns ledtrådarna.

Tankar som liknar våra:
vi vuxna måste skapa en relation med teknik
– det är ett lättläst verktyg för barnen att tyda
– direkt verktyg
– digital natives/digital immigrants

Det handlar också om att ge barnen tillgång till ett språk de använder nu och ska använda i framtiden. Och vi som vuxna måste sätta oss in i teknik för att kunna ställa motfrågor. Och återigen…

förberedelse

Här vände sig pedagogerna sig till oss – var är vi och våra tankar? Kan vi ha ett utbyte? Vi må ha kommit långt i teknikfrågan men kanske skulle vi behöva backa bandet…här är det stor skillnad mellan Sverige och Italien.

Förskolan Zenit

Förskolan vi besökte idag projekterar kring teknik. För mig gav detta besöket otroligt mycket. Jag fick möjlighet att prata med en pedagog, dels kring teknik, men också kring morgonmöte och hur man delar upp sig. Jag fick ord på layout och dokumentation. Lite mer ”hands on”.

Återkommande vid studiebesöken trycks det på historien som en del av förskolans identitet. Och det är i historien förklaringen till alla stora panåer på förskolorna finns – de sitter under en längre tid och självklart undrar man vad är det för dokumentationer som får stanna kvar så länge? Svaret kom idag – det handlar återigen om

att relationera till sin historia

. De väggfasta dokumentationer som är upptryckta på panåer handlar oftast om relation till en plats och då finns ett större skäl till att det kan hänga längre för den blir en del av platsens historia. Layoutmässigt kopplar man ihop stil, storlek etc till projekt, de som deltar i stora som små projekt, barn och vuxna, avgör vilken stil som ska användas.

Andra tankar

– att barnen får sätta egna rubriker till projekt, foton och kreationer
– vi har väldigt olika organisationer, hur gör vi för att berika vår organisation och se möjligheter före hinder?
– problematik med att få åldershomogena grupper, precis som vi, de funderar över förflyttning av personal, precis som vi, och de tar med ödmjukhet kring det
– åldersintegrerade grupper okej men i projektet åldrshomogent

20130510-012921.jpg

20130510-012934.jpg

20130510-012952.jpg

20130510-013131.jpg

20130510-013141.jpg

Att skapa en respekt för materialet för att kunna projektera

Idag har vi dels varit på två förskolor i

Novellare

, en för äldre och en för yngre. Dessa förskolor låg närmare oss där vi är. Mycket intryck! Som bäst kan beskrivas i bilder… Tyvärr har hotellet superdåligt wifi. Men tankar kan jag få med:

I vår ateljé hemma upplever vi att det är mycket produktion, man gör saker på saker. I ateljéerna här fanns, både igår och idag, material som inte verkade användas till skapande i den bemärkelsen att spara och ta hem en produkt utan material som ska leva i processer. Hur kommer man dit? Lägger vi fram prismor tar de slut med en gång. Simone, som är atelierista på dessa förskolor svarar att det handlar om respekt för materialet. Dessa barn har sedan tidigt haft tillgång till materialet, lärt känna materialets språk under flera år därför behöver de inte producera eller lära känna materialet som våra barn gör. Det våra barn gör i sin massproduktion är att fortfarande lära känna materialet – någonting vi verkligen kan ta med oss när vi arbetar åldershomogent.

Material som lättläst och tillgängligt; material skall ha en plats för att kunna skapa kaos! För att kunna skapa kaos måste det finnas ordning. Men material måste få migrera!

Ljudmiljö och tankar om piazzan vävs ihop; ljudnivån är otroligt hög jämfört med svenska förskolor. Flera undrar över hur de ställer sig till den. Pedagogistan på denna förskola hänvisar till olikheter, för henne är svenska förskolor för tysta, vi bär med oss vår kultur. Piazzan togs upp, används den som matsal? Nej! Barnen måste få vara högljudda vid maten, är det högt ljud betyder det att barnen har saker att prata om, något som pedagogerna tolkar som positivt. Men även för dem skulle ljudet på piazzan vid en matsituation inte bli bra. Trots piazzans stora utrymme på Arcobaleno används den av få barn i taget.

På den här förskolan har man arbetat med sin utomhusmiljö i ett projekt de senaste 9 åren. Men de har ett helt annat tänk än vi. Man har lyckats få på barnen gummistövlar när de är ute men när det pratades om att vara ute när det regnar sade en del föräldrar att de heller är hemma ifall de går ut när det regnar.

Återkommande under veckan:

”För förskolorna härnere är man rädda för att gå ut, i Sverige är vi oroliga när barnen leker med krossat glas.”

Projektering som redskap för demokrati inom utbildning

På eftermiddagen hade vi en föreläsning om projekt i kommunfullmäktiges vackra sal i Casa Novellara, ett slott vi sett barnen måla på flera av avdelningarna. En pedagogista berättar om projekt, varför vi ska befinna oss i ett projekterande… Det handlar om ett förhållningssätt och inte en arbetsmetod. Ett förhållningssätt som en strategi för att bringa ordning i kaos, där åsikter får mötas och ses som resurser. Andra reflektioner:

– kunskap inte som sökande efter sanning men för att hantera osäkerheten och göra den till en resurs

– programmera kontra projektera; programmera är en rak linjär process där jag ger dig info, projektera handlar om resan och processen

projektets avsikter:
(tema) forskningsområde?
(bas) var står vi här?
vilka frågor ställer vi till barnen?
Att alltid börja utifrån oss själva och inte barnen. Ex genus – vad tänker vi om genus? Mina tankar, erfarenheter och känslor kommer spegla av sig därför måste jag vara medveten om dem.

jobba i små grupper men glöm inte att det finns ett värde i att återkoppla och berätta inför den stora gruppen, att sätta namn på det man skapar tillsammans handlar om att värdesätta

”projektera, är en form av verbet älska”

AG. Fronzoni, designer

20130508-234536.jpg

Provokation – hur utmanar vi Reggio?

Idag har vi varit på studiebesök på en förskola för 0-3 åringar samt varit på Malaguzzicentret där vi fick en guidad tur av atelieristan Simon, en svensk kille som ursprungligen kommer från Stockholm men som är bosatt och verksam som atelierista på Malaguzzicentret och på förskolor.

Besöket på förskolan

Rodari

var spännande, har längtat efter att komma ut i förskolorna och få ”se”. Det var flera avdelningar, upplevelsen var lite att vi störde men barnen är vana vid att det kommer besök. Det positiva var att det kändes återigen att det inte var något nytt utan att det mer berikade det vi redan gör. Och jag tror att om vi fick tänka ihop kunde vi berika varandra mycket mer. Tania Bertacchi, pedagogistan som guidade oss, berättade att det inspirerats av oss i Sverige och våra tankar kring måltider och utomhusmiljö – där vi tänker helt olika.

Spännande reflektioner
– de dokumenterar inte lärande som i ”vad lär vi oss” utan ”hur vi lär”, ett skiftbyte där inga produkter är med i dokumentation utan processen, vi är väldigt duktiga i Sverige på att redovisa resultat i form av vad barnen lärt. Ex: vi har inte arbetat med matematik utan vi har använt vårt matematiska språk i vårt utforskande.
– Bassa Reggiana har inspirerats av förskolorna i Reggio Emilia, förskolorna i staden Reggio Emilia är de enda förskolor som kan kalla sig Reggio Emilia förskolor.
– ena delen av förskolan tillkom för tre år sedan så Tania varnade för att den skulle kunna kännas lite tom, jag tänker kring hur vi ofta stressar i processer, hos oss kanske en avdelning efter tre år skulle varit gammal…

Frågor som kom upp under besöket från gruppen:
Digitalitet – hur arbetar de med digitala verktyg och används digitala verktyg gentemot föräldrar? På äldrebarnsavdelningarna har barnen fått börja använda digitalkameror, ingen typ av blogg eller interaktivt föräldraforum.
Dokumentation tillbaka till barnen – ges dokumentationen tillbaka till barnen? Nej, däremot så upplever de att barnen är trygga med att de vuxna dokumentera, tar kort och skriver ner barnens tankar. De kan till och med be pedagogerna om att skriva ner eller ta foto. Jag tänker att det sätt barnen får ta del av dokumentationen är det infoblad och dagbok som sitter utanför avdelningen.
Utvecklingssamtal – har man utvecklingssamtal kontinuerligt som i Sverige? Nej, man har introduktionssamtal samt ett överlämningssamtal när man byter förskola. Annars förs information vi föräldramöten etc. Givetvis har man möte med enskilda föräldrar om det finns ett behov av det.
Piazzan – hur använder ni piazzan? Grundtanken är möten, en plats för hela förskolan men de har inte kommit dit än utan nu används den framförallt för de äldre barnen och när man arbetar i projekt där man behöver större ytor.

Malaguzzicentret – upptäcka ljus i ljusateljé

Simon, atelierista, guidade runt oss i en stor ljusateljé dit allt från förskolor till gymnasielklasser kommer för att få uppleva, upptäcka och utforska teorier om ljus. Ljusateljén har funnits i flera år och bygger dels på projektarbete i förskolorna men också av en grupp beståendes av pedagogistor, atelieristor, forskare, och konstnärer som skapades parallellt för att få flera olika infallsvinklar.

Men varför ville man arbeta med ljus och barn? Av tre skäl:

1. Tillgänglighet – otillgänglighet
Ljus är tillgängligt på det sätt att vi kan se varifrån det kommer och var det landar men vad händer däremellan? Ljuset gör världen synlig och världen gör ljuset synligt.
2. Omvandling
Ljus och mörker, kan omvandla material, ljus kan vandra under dagen, vi kan omvandla vår miljö med hjälp av ljus, men också omvandla ljuset genom att låta det möta många material.
3. Tvärvetenskapligt
Estetik och fantasi men också vetenskapliga aspekter, binder ihop, inte ämne men en uppsjö av uppslag för tolkning.

De vill ge barnen många sätt att närma sig ljus på, de 100 språken, att kunna möta många sorters lärande.

utmana = provokation

Problemsetting

kontra problemlösning – där problemsetting handlar om att skapa miljöer där problem uppstår kontra att presentera ett problem. Barnen formulerar frågor i sin lek, formulerar hypoteser, konfronterar och delar, provar, stämmer de överens – för oftast samman sina hypoteser. Simon tryckte på de generativa frågorna, men de lämnar inte barnet, kanske ställer de frågan till hela gruppen eller ger en annan fråga, ”om vi provar ett annat material och se om det är likadant?”

På kvällen föreläste även Tim Waller, professor vid Anglia Ruskin University i England, som kommer ha ett samarbete med Bassa Reggiana, Barnpedagogiskt Forum. Han pratade om att de sedan 10 år tillbaka arbetat i ett projekt där man använt sig av utemiljön, då engelska förskolor och skolor inte ser sin utemiljö lika självklar som sin innemiljö. Chrisitan Fabbi var också med och kommenterade att även deras förskolor behöver arbeta med sin utemiljö – han hänvisade till Sverige och att vi har mycket att lära av varandra. Några svenska pedagoger fick göra sina röster hörda, utmanande frågor som ”Vad är ni rädda för med att vara utomhus?” med svaret om att den italienska kulturen känner starkt för att skydda barnen och att de går igenom generationerna, barnen kan bli kalla och blöta utomhus. Waller kopplade deras projektarbete till tre frågor som uppstått kring projektet (där studenter, pedagoger och forskare deltagit):

1. Var finns skola? Överallt, på många ställen
2. Vad är skola? Demokrati, relationer
3. Varför har vi skola? Är skola ett gammalt begrepp? Vi vet mer om lärande och lärandeförhållanden än på 1800:talet men vi är fortfarande i samma ”hus”

Spännande, lång och givande dag. Men det jag framförallt, tillsammans med mina kollegor, tar med oss är att vi i Sverige faktiskt har utvecklat en egen gren av pedagogiska tankar och förhållningssätt. Vi är inte reggioinspirerade men vi har influenser från Reggio och vi ska inte bara ta emot från Reggio – vi har något att delge Reggio. De har mycket att ge oss i teori och tankar – och vi har mycket att delge dem kring praktik och tankar. Vi behöver nätverka! Vi behöver provocera varandra!

Rolig koppling jag inte visste…

ReMida = kung Midas, allt man rör vid blir till guld

20130508-233420.jpg20130508-235648.jpg20130508-235701.jpg

20130508-235737.jpg

20130508-235725.jpg