Denna veckan har min kreativitet gått igång gällande analys och kvalitetsarbete. Tankarna har vindlat i mig lite ett tag och fick skjuts under lördagen genom att jag grottade ner mig runt analysbegreppet (med Fear of the walking dead i bakgrunden) och hur vi får till den.
Analys
…är ett svårfångat verktyg och särskilt i förskolan när analysen så särskilt riktas mot pedagogernas arbete. Det går inte att hänvisa till resultat eller mätningar när vi analyserar utan vi arbetar hela tiden med förståelse för det egna och för att kunna göra en bra analys måste vi våga gå innanför skalet av det och det kan i sin tur vara arbetsamt för själ och hjärta.
Vilket gör att vi tvekar när vi går in där…
Men det är inte alltid vi vet om att vi inte går in i analysen. Vi är omedvetna om att det vi gör inte är analys utan enbart reflektion över det vi gjort. Det kan vara så att vi har arbetat så många år på ett sätt att med nya mallar/nya strukturer skriver vi egentligen bara ”om” vårt arbete dvs vi använder egentligen inte den nya strukturen för att få syn på andra sätt att arbeta utan vi skriver som vi alltid gjort men bara i en ny mall. Vi fortsätter reflektera över det vi gör – men vi går inte in i en analys om vad som påverkat, varför och vad vi behöver göra för att utveckla arbetet. Analysen (reflektionen) som görs är snabb och tar inte alla de perspektiv den bör göra för att bli till en analys.
Jag börjar fundera över vårt eget systematiska kvalitetsarbete och att jag identifierat en brist i det; vi har inte en sådan djupgående analys att det ger oss rätt förutsättningar för att skapa ett kvalitetsarbete som bygger på det som behöver göras. Vi har initierat nya sätt att arbeta med syfte att utveckla och fördjupa reflektion och analys men har vi gett rätt förutsättningar att göra det som är tänkt? Vi vet också att många gånger är det underlaget som saknas för att kunna göra analysen – underlaget måste hålla för att granskas och visa på den mångfald av processer som pågår i verksamheten för att kunna vara en grund för att syna den!
Jag märker att jag går igång, sitter sent på kvällen med sortering av tankar, det går runt i huvudet, svårt att sova, svårt att inte vara rädd för att tappa tankarna. De är så många tankar som ska sorteras som just nu ligger som en Ikeamöbel som väntar på att sättas ihop och jag VET inom mig att det finns en manual som jag håller på att få ihop i mitt huvud men just nu är det minst sagt rörigt.
Den här röran är av dubbel natur. Först känslan av att det är så många tankar som aldrig hinner tänkas klart, vardagen avbryter när min dotter på 2,5 år behöver mig nära (vilket hon har all rätt att kräva och där splittras mamman med professionella jaget), irritation som väcks av stressen i att inte få fortsätta tänka.
PAUS, ANDAS!
Reflektera – inse att känslan varken är ny eller unik.
För nu går mitt blogginlägg in på nästa del av en process där saker verkligen värks framåt. När jag är på gång med något i mitt huvud så är det en smärtsam process fylld med ångestladdning, rädsla för att inte hinna fånga den där smarta tanken som band ihop det där långa resonemanget som var så sammanlänkat och genomtänkt. Rädslan för att tappa mitt flow som brukar mynna ut i något upplysande för mig själv. Rädslan för att tappa den känslan, den kreativiteten.
Rädslan för att tappa min tanke
Tittade på Så mycket bättre på morgonkvisten där Dogge Doggelito och Jonathan Johansson pratar om musiken som bara kan försvinna. De pratar om det utifrån musik som konstverk och leverbröd. Jag känner igen mig i känslan. Nej, jag behöver inte min blogg, mitt instagram eller andra medier för att överleva men det är mitt leverbröd i själen. Att få tänka långa tankar, binda ihop, se något annat, vrida och vända – och dela, bolla mig mot andra – omformas i det jag tänkt till om till något annat.
Förändras. Växa.
När praktiska frågor tar mycket tid, i såväl hem som jobb, kan jag känna en rädsla. En rädsla av att jag inte längre kommer få känna det där flowet. Det där flowet är liksom som en drog som lämnar dig med en känsla av att få lämna något. Som ett konstverk som man arbetat med länge som tar sig till nya platser men processen i skapandet har gett dig nya perspektiv på livet. Det är en berusande känsla. Den uppstår även när jag föreläser. Det händer något med mig som får mig att känna mig levande!
Tänk om jag inte får känna det igen? Det skulle vara som att tappa hörseln, synen, talet…
MEN att vara kreativ är att ha tillit till att kreativiteten inte är något som dör. Tillit. Det omformas, hittar andra vägar. Det kommer alltid att finnas där men ibland kommer det inte lika lätt att bli synligt. Tillit. Tillit. Tillit. Att ha tillit till ångest, tillit till rädslan och tilliten till att det alltid finns mer att tänka.
Kreativiteten kräver tillit inte kontroll.
Och likadant är det med vårt systematiska kvalitetsarbete. Hela begreppet signalerar kontroll när det egentligen handlar om att synliggöra det vi inte har kontroll över och rikta det mot en mer medveten handling som vi aldrig kan kontrollera men som vi kan hantera. Analysen kräver tillit till att se det vi inte kan, inte gör, inte vill men som också, med ett gott hjärta viskar:
”Du lär dig mer och mer, prova igen. Jag tror på dig!”
erikakyrkseger. 
Lämna en kommentar