Jag får idéer ibland – eller snarare ganska ofta. Det är lite som den där låten av Gessle: ”There’s a party in my head”. Titeln följs av orden ”I hope it never ends”. Lite så är det i mig. Jag är tacksam för erfarenheter jag gjort och gör, men jag är också otroligt tacksam över att befinna mig på en plats i livet och i arbetet där festen bara fortsätter – för den har varit lite on hold under en period. Så det är med glädje jag känner att det är som om små loppor hoppar runt i mitt huvud.
Just nu fylls jag på från många håll och kanter, nästan så att jag inte hinner med allt som pockar, lockar och längtar efter att utforskas. Jag började också skriva lite på en eventuell bok för att få utlopp, men sen är ju inte skrivandet riktigt min grej – jag tränar på det – och de där texterna får vila lite. Jag har ju aldrig varit en sån där dagboksskrivande människa… Så kom jag på att jag kanske borde börja blogga lite igen när lusten faller på. Det händer mycket inom mig och jag har ett behov av att få utlopp för mina tankar. Jag vet inte hur många som läser detta, men jag tränar nog mest på skrivandet för min egen skull. På sikt hoppas jag att träning ger färdighet – och kanske leder till ett mer strukturerat skrivande. Jag har en tendens att värka fram text, vilket kan tära en del. Men tjötar du lite med mig så flödar orden!
I alla fall kommer här några tankar och reflektioner från min vardag just nu.
Veckans fokus: att nysta
Jag sitter i många handledningar och processer – det är ju en del av mitt nya jobb som utvecklingsledare, men jag gör det faktiskt också i privat regi under mitt företag Lärande Framtid. Min ingång är att försöka rucka på de där ”sitta-ner-och-prata”-strukturerna som vi är så vana vid, och i stället aktivera deltagarna genom facilitering. Det vill säga, där deltagarna styr processen utifrån de behov som finns eller uppstår i gruppen. Att facilitera är att tjäna gruppens mål.
Här är jag i startgroparna och jag arbetar på att bryta mina egna erfarenheter och strukturer av hur möten brukar gå till. Jag lär mig enormt mycket och läser mycket om just facilitering. Till exempel försöker jag förstå mer om metoden Lego Serious Play. Jag får återkomma när jag har mer input där.
Apropå Lego Serious Play och begreppet lek: jag läser just nu en kurs på Karlstads universitet om äventyrlig lek. Jag gör det av flera skäl, till exempel att jag eventuellt ska samordna ett projekt kring rörelse, men också för att jag vill få mer förankring i förskolans vardag och få andra perspektiv än de jag alltid reflekterar med. Jag har valt att gå in med total nyfikenhet och vill ifrågasätta det jag redan tänker och tror mig veta.
En av våra frågor inledningsvis var ”Vad är lek?” – en fråga jag lätt skulle kunna besvara med något korrekt och självklart. Men i stället valde jag att svara: ”Jag vet inte, men jag undrar.” Just nu ställer jag mig en massa frågor om lek – även sådana jag tror mig veta svaret på, till exempel: ”Kan vuxna leka? Räknas vuxenlek som lek?” utifrån Lego Serious Play som riktar sig mot vuxna.
Lego Serious Play ska bland annat hjälpa till att synliggöra det abstrakta, där legot kan bli ett redskap både för att sätta ord på det vi vill eller behöver berätta, men också för att komma åt tankar man kanske inte nått i ett traditionellt, sittande samtal. Om Lego Serious Play kan ses som lek beror faktiskt på vilken lekteori man utgår ifrån… så svaret är kanske: det beror på. Här vill jag grotta vidare.
Lego Serious Play är en metod för att nysta i det som behöver göras synligt.
Att nysta
Att nysta i det som behöver synliggöras är ofta en av kärntrådarna i de handledningar jag leder. Jag arbetar mycket med att skapa engagerande redskap och kreativa övningar som på olika sätt kan frigöra detta. Här kommer faciliteringen in.
Processen är lite som att nysta i en trådrulle där man försiktigt drar i en av flera trådändar. Finns det för mycket motstånd får man släppa och hoppas få återkomma till den. Finns det inget motstånd kan tråden enkelt lossna och läggas åt sidan. Men det är de där tamparna med lite motstånd – där det ändå är tillräckligt tryggt i gruppen för att dra lite – som är intressanta. Det är där gruppen kan mötas, även om det finns ett visst motstånd.
Jag inspireras snabbt och ofta av andras tankar och formar sedan om dem utifrån vad jag behöver, kanske justerar lite för att passa det jag ska göra.
Med inspiration från bland annat Katinka Vikingsens bok ”Meningsskapande analys i förskolan” (2025) har jag haft en favoritövning denna vecka. Den går ut på att arbeta med de gemensamma överenskommelser eller strukturer/mönster som finns i gruppen jag handleder. Utifrån det gemensamma uppmanas gruppen att gå djupare, till exempel genom att skriva självklarheter på post-it lappar och sedan gemensamt sortera och strukturera dessa under tre rubriker:
| Här tycker vi lika | Här tycker vi olika och det fungerar | Här tycker vi olika och det är angeläget att prata om |
Några självklarheter brukar vara lätta att placera, men sen kommer de som hamnar i ruta två och tre. DÄR börjar förhandlingarna. Om det är en trygg grupp kan man vara oense och flytta lappar fram och tillbaka. Lapparna är inte statiska utan kan fortsätta flyttas under tiden gång för kanske är det så att en lapp som så enkelt placerat under rubriken ”här gör vi lika” förflyttas i samband med reflektioner kring något annat och plötsligt placeras den lappen i ruta tre – vilket är mycket spännande! Vad händer då? Det blir ett sätt att förstå och synliggöra det förgivettagna – sådant som först verkar självklart men som, i fördjupad reflektion, visar sig rymma värderingar och skillnader.
Just att komma åt värderingarna är viktigt: att förstå varför vi gör som vi gör, utifrån erfarenheter, upplevelser och kunskaper – men också för att särskilja vårt tyckande från vad styrdokumenten säger och hur dessa kan tolkas på många sätt och ur olika perspektiv.
I dessa metoder, för att komma åt kärnorna av det viktiga, vill jag vara och utvecklas just nu. Jag är tacksam över att få befinna mig på en plats där detta både är min huvuduppgift och mitt intresse. Processerna är många och på olika sätt unika. Det kan handla om samsyn, processväggar, fördjupad reflektion, utveckling av dokumentation, systematiskt kvalitetsarbete eller att skapa goda förutsättningar för barns läsning genom samordning av kapprumsbibliotek.
Relationer före innehåll
En annan sak jag försöker inkorporera i dessa processer är Chad Littlefields tankar om ”connection before content”. Han menar att innan vi kan göra saker tillsammans måste vi relationera med varandra – se värdet i varandra och kroka arm med människorna runt oss.
Då kan jag inte låta bli att dra en koppling till det där med kvalitetens brännpunkt, som Sven Persson pratar om: att den skapas i relationerna. I det tredje mellan oss. Relationell pedagogik omfattar alla människor, oavsett storlek och ålder.
Psssst nästa vecka ska jag delta i den här konferensen om STEM i förskolan som arrangeras av Gothia Kompetens. Kommer återkomma med tankar efter den dagen. Stay tuned!
erikakyrkseger. 
Lämna en kommentar