erikakyrkseger.

Reflektion av veckan där många tankar stötts och blötts och där begreppet polarisering, vår tids stora folksjukdom visar sitt tryne, har visat sitt tryne återigen. En slags boxningsarena där frågor bemöts från olika perspektiv i en förenklad retorik och där ståndpunkter ofta ställs mot varandra. Vi ser det i samhället, vi ser det i relationer till de runtomkring oss och vi ser det i förskolans kultur. 

Polarisering

Jag upplever att den polarisering också finns i en fördomskultur kring olika kunskapssyner och perspektiv i förskolan där det som inte ryms under de egna föreställningar ska rensas bort eller ses som mindre värdigt. Där det är viktigt att ta ställning och argumentera bort det som inte ryms inom min världsbild. Det är väl egentligen ingenting nytt och med handen på hjärtat – jag har varit där (och hamnar där också ibland titt som tätt). 

På förskolan står ett bord framdukat. På bordet ligger målarpapper, penslar, grön och röd färg samt en rönnbärskvist upplagd på ett vackert vis.

Hur skulle du tolka denna undervisningssituation?

Ja, självklart så beror det på så många andra faktorer och det här är såklart en enorm förenkling. Det beror ju på hur själva undervisningen går till, hur vi bemöter barnen och deras tankar etc. Men bara med en initial tanke; Om jag skulle tolka denna uppdukning utifrån att det är en förskollärare som arbetar utvecklingspedagogiskt kontra en förskollärare som lutar sig mer mot postmoderna perspektiv? Vilka fördomar skulle kunna synliggöras genom mina första initiala tankar om situationen och ansvarig förskollärare? Hur stör våra fördomar oss när vi reflekterar (och värderar) denna undervisningssituation?

Att ta ställning

När jag började min karriär var inbankandet av det egna perspektivet i andra ett slags sätt att ta ställning och förstå det man tagit ställning för i speglandet i andra. När jag läser Harold Göthssons tio tecken på vad som skulle kunna vara Reggio Emiliainspirerat arbetssätt i Sverige beskriver han också i texten att varje förskola behöver sättas i relation till samhället runt den egna kontexten. Jag tror att det, under den tid jag utbildades och tog mig ut i Göteborgs förskolor som nyexad förskollärare, var en del av ett sätt att lägga ett perspektiv mot ett annat i jakten på att förstå det egna. Jag tänker att det var en form av naivitet där jag själv inte hade förstått vikten av många perspektiv eller oenighet. Där det fanns ett starkt behov av att ta ställning.

Jag har dock lärt mig något under åren och det är ödmjukhet i försöket att förstå andra. När jag i rollen som handledare/samordnare/pedagogista/verksamhetsutvecklare klev ut i verksamheter där man försökte närma sig något, där man inte hade tagit ställning eller där man kanske inte förstod vad man tagit ställning för, eller varför det ens var nödvändigt, har jag vältrat mig i självreflektion och självkritik och försökt träna mig i tanken om att vara nyfiken på den andre, att gå tillbaka, lyssna igen och vara uppmärksam på när jag stänger mig. Jag lyckas inte alltid men det är med den tonen jag vill leva och verka i världen. Jag vill inte ställa det ena mot det andra.

Att ta ställning men ändå lyssna

Sedan februrari arbetar jag som utvecklingsledare med fokus på förskolefrågor centralt i min kommun. I den rollen krävs att jag bemöter varje pedagog och rektor med respekt för att vi kan ha olika vägar inom pedagogiken. Jag kan inte, i min roll, ta ställning för vad som är bra eller mindre bra för då är jag inte längre ett stöd. Men missförstå mig rätt, det betyder inte att jag inte utmanar eller ifrågasätter i mina processhandledningar. Det måste jag göra för att förstå och för att det enda jag kan och ska ta ställning för är barnet och det är kring barnet jag behöver gå i dialog i mina processhandledningar. Det farliga är när vi slutar lyssna på det andra perspektivet med den förutfattade meningen om att vi redan vet vad de tänker och hur de ser på det som sker.  Jag tänker det är viktigt att öppna upp för förståelse och acceptans i lyssnandet – även när det motsäger det egna. Att vi är nyfikna och inte låter våra fördomar störa lyssnandet.

Det vill säga

• Jag tränar aktivt med att gå in med tanken om att vi alla vill väl även om vi har olika sätt/vägar dit. 
• Jag tränar på och arbetar med att vara nyfiken, försöka förstå och acceptera att mitt sätt inte är det enda. 
• Jag tränar på att medvetet öppna upp mina förgivettaganden och se vad jag kan lära, såväl kring pedagogik som i mitt egna, i mötet med perspektiv som skaver. 
• Jag tränar också på att vi inte behöver vara överens eller tycka likadant.

Viljan att förstå den andre

Parallellt läser och lyssnar jag nämligen just nu mycket på området medling och konflikthantering. Här finns verktyg att använda i möten där det krockar kring perspektiv och jakten på en ouppnåeligt konsensus. Men kärnan för att medling och förståelse för den andre ska ske krävs att det finns en vilja att mötas, att lyssna, att kompromissa – och att det för alla parter upplevs finna en vinning. Jag tror att en av de stora vinsterna med att lyssna till det som går emot eller som skaver inom en, kan bli till något mer. När vi stänger ute det andra perspektivet stänger vi också ute möjligheten att lära, förändras och växa. 

Tillbaka till polariseringen. I de diskussioner där polarisering är grunden för samtalet så är det svårt att mötas. Polarisering är förenklade lösningar där det inte finns så mycket gråskala vilket gör att grupper ställs mot varandra och öron stängs. Frustration skapas vilket i sin tur leder till konflikter. För konflikter är inte att tycka olika utan konflikter skapas av våra beteenden och när vi har behov som inte tillgodoses eller blockeras – kanske i detta fallet – viljan att blir förstådd och ha rätt. 

Konfliktens fyra faser; Maskovic Wängborg

1. Störningsfasen = vi känner av små otydliga signaler, gnabb, vi har behov som inte tillgodoses

2. Svårighetsfasen = vi märker av konflikten och det påverkar, vi tenderar att släta över problem

3. Problemfasen = vi pekar ut syndabockar, andra utifrån kan se att något sker

4. Surdegsfasen = situationen blir ohållbar, otrygghet

Relationsskapande som en nyckel

Avgörande för att reella konflikter ska lösas är relationer (surprise) ocn när det är sporadiska möten mellan de som är involverade i konflikten så hinner man inte reda ut missförstånd. Med det sagt – vi har inte de relationerna på facebook därför är det jättesvårt att reda ut missförstånd eller misstolkningar där när vi går in i debatter. Inte heller ett sporadiskt möte på ett mässgolv eller på en kompetensutvecklingsdag. Det kan därför vara bra att veta det när man går in i en polariserad debatt och konfrontation att den frustration man äger antagligen inte kommer att försvinna, snarare öka och därmed blir vi starkare i det vi redan tänker. Så kanske skulle man, istället för att hävda sin ståndpunkt, försöka förstå det andra perspektivet, förstå tankarna och söka dialog istället för debatt. Då kanske man skulle lämna diskussionen lite mindre frustrerad och med fler argument, för såväl ens egna som andra tankar om ämnet. 

Att polarisera är förödande om vi vill lära. Vi behöver lyssna ödmjukt även när det skaver för i motståndets pedagogik finns inget att hämta. Det betyder inte att vi måste släppa våra tankar utan mera att vi försöker förstå var vi kan mötas och därifrån öppna upp samtalet. Att spara på krafterna och istället dansa tillsammans. 

Att tycka olika är bra men det kräver att vi ser olikheter som något som berikar – även när vi inte håller med.