”Att skapa smarta sammanhang där barn kan lyckas”

Jag har idag haft möjligheten att lyssna till två gamla kollegor, Linda och Kristina, föreläsa om estetiska läroprocesser kopplat till ett utvidgat språkbegrepp och pedagogisk dokumentation. En spännande dialog som väckte många tankar, förtydliganden och frågor. Ett av ämnena som kom att behandlas var begränsningar kontra fritt skapande och skillnaden mellan estetiska läroprocesser och estetiska upplevelser – och detta satte igång tankar hos mig. Framförallt med Reggio Emilia inspiration så finns det ofta en förutfattad mening om att barnet ska skapa fritt, utan styrning av en vuxen, allt kommer naturligt, barnet har skapandet inom sig med lite stöttning från den vuxne. Alla 100språk ska finnas tillgängliga för barnen – 100 språk som man kan uppleva alltid har funnits inom förskolevärlden (musik, drama, målande etc). Reggio Emilia inspirerad verksamhet skiljer sig inte mycket ifrån gammal förskoletradition – eller?

Innan jag fortsätter min diskussion vill jag koppla till Gunilla Dahlberg och Hillevi Lenz Taguchis konstruktioner av barnet, tolkat och nedskrivet av Marie Persson och Anna Nyman (uppsatsen hittar ni genom att trycka här).


Barnet som natur

Konstruktionen av barnet som natur bygger på Rousseaus romantiska idé om barndomen som en oskuldsfull period i livet och Fröbels teori om att barnet uttrycker sitt innersta i leken. I denna konstruktion föds barnet med allt inom sig, nedlagt av naturen. Barnet ska ges frihet att bearbeta och ge uttryck åt allt det som det har inom sig och därmed utvecklas. Denna barnsyn har genomsyrat förskoletraditionen, som i och med det värnat om barns fria lek och skapande. Ett ”normalt” barns utveckling ses som naturligt förutbestämd, den ska följa ett visst mönster. Dahlberg med flera skriver att man förenklat kan säga att barnet som natur är Piagets barn, då hans stadieteori haft stort inflytande över konstruktionen. Barnet ses inte som socialt, utan som standardiserat och avkontextualiserat. Varken barnets egen eller kulturens inverkan anses vara betydelsefull för barnets utveckling. Barndomen är endast ett steg på vägen mot vuxenlivet och barnets utveckling syftar till att bli vuxen, att nå full mänsklig status.

Barnet som kultur- och kunskapsåterskapare

För att inte varje samhälle ska behöva börja om på nytt, exempelvis uppfinna hjulet igen, krävs att människan överför både en viss kunskap och delar av den kultur som råder till nästa generation. Dahlberg och Taguchi kritiserar inte att barnet är delaktigt i samhället och kulturen, däremot kritiserar de den roll som barnet blivit tilldelat. Den vuxne ses som bäraren av kunskapen. Barnet ska lära sig den ordagrant och kunna återge den så likartat som möjligt. Den kompetens som prioriteras högst i detta synsätt är att tänka och göra lika som den vuxne. Konstruktionen av barnet som kultur- och kunskapsåterskapare kan förstås som Lockes barn. Det lilla barnet ses som ett tomt kärl, som en varelse som börjar livet med ingenting och från ingenting. Barndomen är fundamentet för att senare i livet utvecklas framgångsrikt. I barndomen är varje utvecklingsskede en förberedelse för att kunna uppnå nästa utvecklingsskede, som är ännu mer betydelsefullt. Livet är en resa av förverkligande, från barndomens ofullständighet till en mogen vuxen, med full mänsklig status.

Det kultur- och kunskapsskapande barnet

Förutom att barnet har förmågan att återskapa kunskap och rådande kultur, är det också deltagare i ett aktivt samspel med sina medmänniskor och delaktigt i skapandet av kunskap och gemensam kultur. Detta barn beskriver Dahlberg och Taguchi som det kompetenta barnet; ett barn som är nyfiket, kreativt och med lust att lära. Barnet är en tillgång i andra barns lärande. Från socialkonstruktionistiska och postmodernistiska perspektiv har en process av nytänkande när det gäller barn och barndom ägt rum framförallt i Europa. Skälet till detta nordeuropiska nytänkande kan vara att barns dagliga liv har förändrats påtagligt här under de senaste årtiondena. På grund av att barnet tillbringar en stor del av sin tid utanför hemmet till exempel i förskoleverksamhet, har det blivit viktigt att begrunda barnets egna relationer till staten. Barnet har egna intressen och egna rättigheter som individ. Det är en fullvärdig samhällsmedlem. Barndomen ses som lika viktig som andra stadier i livet. Från att ha betraktat barnet som ett objekt ses barnet i denna konstruktion som ett unikt, komplext och individuellt subjekt.


Jag vill inte kalla mig teoretisk – jag bearbetar och försöker också förstå dessa konstruktioner själv och hur de avspeglas i min praktik. Jag tror att vi alla återskapar dessa tre konstruktioner i olika sammanhang även om vi vill förhålla till den sista som mest ”rätt”. Så ödmjukhet i mitt resonemang och som vanligt – detta är mina tankar som väckts, ingen sanning bara en fundra.

Jag funderar över just 100språkligheten – jobbar man 100språkligt och med ett utvidgat språkbegrepp bara för att man har penslar och färg framme, eller för att man ger barnen tillgång till trummor, när man tänker ”fritt skapande”? Är man klar där? Genom att ge tillgång? Eller har vi då hamnat i att se barnet som natur – att barnen kommer att ta sina chanser att använda olika språk? Eller blir det en krock mellan de olika konstruktionerna?

En av deltagarna i gruppen lyfte det som att i det fria kan det bli torftigt. Torftigt tänker jag i form av att det inte finns någon utmaning, det finns ingen som är nyfiken på barnet läroprocess, det finns inget sammanhang där barnet kan utvecklas och utmanas eller stöttas i sitt lärande. Å andra sidan kan vi svänga pendeln åt andra hållet där det finns en närvarande vuxen som styr för mycket med frågor och organisation av aktiviteter – men å tredje sidan… en viss stöttning i att skapa sammanhang ligger på den vuxne.

Det är komplext och inte helt enkelt…

Mina kollegor lyfte kloka saker som att det inte handlar om att få tillgång till 100språk utan att lära känna 100språk – och lära känna dem så pass bra att du utifrån den kunskapen kan göra val ibland dem och använda det som passar mitt uttryck – först då kan man bli kreativ och rik på uttryck. Till exempel lyftes målande – vad innehåller målande för (vad jag vill kalla) dialekter? Är det penna, papper, pensel? Nej, det är så mycket mer! Vad är det för papper jag behöver? Då måste jag veta att det finns olika sorters papper och de samspelar på olika sätt med färgen, jag måste veta att det finns olika tjocklekar etc. Jag måste veta vilken pensel jag behöver och hur den kan fånga färgen, hur precis är den? Vilken färg ska jag använda? Är det akvarell? Eller kanske passar det bättre med färgpennor? För att kunna tänka innovativt! All denna kunskap behöver jag som barn få erfara på förskolan – inte bara att det finns en sorts papper, två sorters färg, blyerts och tuschpennor samt samma penslar som används till alla färger.

Jag måste få uppleva en mångfald och jag måste som barn få möta vuxna som organiserar för ett sådant lärande, som skapar ”smarta sammanhang” där man som barn kan lyckas. Vuxna som är nyfikna på barnet och barnets lärande tillsammans med andra, en vuxen som inte styr utan snarare stöttar i fokusering utan att ta över processen och förmedla processgången.

(bild tagen från http://www.pixabay.com)

Annonser

Om Erika Kyrk Seger

Utbildningskonsult
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s