Det finns en tröst i att återskapa när saker förändras. I återskapandet lättar sorgen över att förlora det som varit men det är också ett sätt att minnas något man höll kärt. Det är en sorgeprocess.
På våra förskolor pågår mycket återskapande, återskapande av ett arbetssätt från flydda tider, återskapande av en tid när man kanske upplevde sitt arbete tydligare och roligare.
Men i förskolan kan vi inte arbeta med återskapande – vi måste arbeta med omskapande. Vi måste använda den kunskap vi får, det vi erfar och det som förändras – och vi måste ta allt detta och göra till vårt eget tillsammans med barnen, vi omskapar.
Att gå från återskapande till omskapande är varken enkelt eller smärtfritt – det skaver och man kan ofta uppleva sig otillräcklig.
Kanske försöker man återskapa ett minne av från den tiden när man trivdes med sitt jobb, från den gamla goda tiden…eller kanske återskapar man den kultur som man fostras in i som nyexad och ny förskollärare…men blir en del av att behålla en föråldrad syn på förskolan.
Att bryta upp gamla rötter som kan fälla dig – det kräver mod och tillit till processen.
Det kräver dock en organisation som utmanar, skapar möjligheter, involverar men som också förmedlar en känsla av trygghet i att få pröva och pröva igen
– allt i en rhizomatisk röra.
Erika K Seger 