Det är en tisdag mellan jul och nyår. Rödkindade av kylan efter en lång promenad runt Stenkullen sitter vi nu i Maries kök med varsin kopp organiskt te och frukt. Marie och jag lärde känna varandra när vi blev förskollärarkollegor hösten 2007 på Skånegatans förskola. Under vår åttaåriga vänskap är det i reflektion och tankar om pedagogik som vi funnit varandra, det är ett ämne vi kan diskutera i evigheter. Sedan augusti 2015 arbetar Marie som pedagogista på Almekärrs enhet i Lerum och jag är nyfiken på hennes upplevelse av att byta yrkesroll och dessutom arbeta inom samma enhet där hon tidigare varit kollega.
Marie tänkte från början bli skådespelare och arbetade inom teater under många år. På en teater tog hon hand om barnen under de stora föreställningar och någonstans där bestämde hon sig för att arbeta med barn. Hon hade inga större erfarenheter av barn, inga småsyskon och hade själv inte gått på förskola – eller dagis som det hette då.
Det enda hon visste var att hon tyckte om barn och ville arbeta med barn.
Att söka lärarhögskolan kändes jättestort och hon visste redan från början att hon inte ville bli lärare i skolan utan i förskolan. Hon ville arbeta med de yngre barnen och hon ville leka, använda sina erfarenheter inom drama.
Drama blev ett verktyg som hon använde mycket i början som förskollärare men efter ett tag var det inte längre lika roligt att arbeta med drama tillsammans med barnen. Det blev tråkigt och hon tröttnade. Vid den tiden reflekterade hon inte så mycket över varför men när hon ser tillbaka förstår hon idag att det var för att hon styrde i arbetet med barnen. Hon, som lärare, skapade ett innehåll som barnen fick inspireras av och det hängde hela tiden på henne.
Att hon skulle vara ”så himla rolig”, hon skulle skratta och sjunga.
Marie har tidigt haft ett intresse av Reggio Emilias pedagogiska filosofi men det var i praktiken som förändringen skedde. Hon gick från att leka med barn till att undersöka med tillsammans med barnen – hon började se barnen som forskare istället och hon ställde sig frågor som;
- Vad betyder det egentligen att barn har en hypotes?
- Hur gör man när man ställer öppna frågor?
I praktiken ändrades hennes arbetssätt. Från att ha arrangerat roliga och innehållsrika samlingar med sånger där hon försökte fånga barnens intresse och där samlingen hängde på henne som lärare, gick hon istället över till att följa barnens frågor.
I Lerum använder man sig av plattformen Unikum och där skriver också varje lärare in egna drömmar, visioner och mål. När Marie en dag tittade tillbaka på vad hon skrivit tidigare i Unikum var en av drömmarna att arbeta som pedagogista. Drömmen om att bli pedagogista tog hon med en nypa salt och mest på skoj. Hon tyckte att det hade varit häftigt men vid den tiden fanns inte utbildningen till pedagogista i Göteborg utan endast i Stockholm. De kriterier som krävdes för att genomgå utbildningen i Stockholm kändes inte genomförbara och Marie upplevde det som omöjligt att bli pedagogista.
När pedagogistautbildningen sedan kom till Göteborg sökte Marie och kom in.
Hennes syfte med att gå utbildningen var framförallt att få en fördjupning i Reggio Emilias pedagogiska filosofi och handledningsbiten på utbildningen var inte det hon lade mest tid på. Hon kunde fortfarande inte föreställa sig att det skulle finnas pedagogistatjänster i Göteborg utan utbildningen var snarare något hon gjorde för sin egen skull.
Med tiden har Marie fortsatt att utveckla sig i arbetet tillsammans med barn och kollegor i Lerum. I sin tjänst har hon också varit involverad i ALP (samarbete med Alingsås, Lerum och Partille kring kollegialt samarbete), hon har också varit Reggiosamordnare inom enheten Almekärr och är för närvarande involverade i ett EUprojekt som heter BRIC (samarbete mellan Barnpedagogiskt Forum, Tim Waller i England och Azienda Servizi Bassa Reggiana i Italien).
I samband med sommaren 2015 såg Marie en annons om en pedagogistatjänst i gruppen ”Reggio Emilia-inspirerade förskolor/skolor i VästSverige”.
Även om hon inte hade haft tankar tidigare om att bli pedagogista blev hon nyfiken på annonsen och började läsa igenom kriterierna. Efter att ha fått större inblick i dessa kunde hon se att hon hade den erfarenheten som krävdes och hennes spontana tanke var
”Men Herregud! Jag tror jag klarar det här!”
Så såväl slump som dröm smälte ihop och Marie sökte tjänsten och började arbeta heltid som pedagogista på Almekärrs enhet.
Marie har nu arbetat som pedagogista i ett halvår och beskriver det som överväldigande positivt, utmanande, galet roligt och galet läskigt! Idag handleder hon inom samma enhet där hon tidigare arbetat som förskollärare vilket innebär att hon handleder kollegor. Det innebär att Marie har relationer till de pedagoger hon handleder, något som hon ser positivt på. De tidigare byggda relationerna har gynnat henne i hennes roll som pedagogista. Hon kunde tidigt möta upp pedagogerna och skapa dialog genom att bjuda in till samtal som
”Kan vi göra det här tillsammans? Jag tänker så här, hur tänker du?”
Den erfarenhet kring drama hon själv gjorde i början som förskollärare använder hon i sin handledning för att synliggöra att det finns olika sätt att göra saker på och att det är okej. Genom att reflektera kring de olika sätten kan pedagogerna få en möjlighet att se sig själva utifrån och synliggöra och medvetandegöra att det finns just olika sätt och att fundera kring hur man kan använda den kunskapen i sitt arbete med barnen.
Kunskapssynen till att börja med – vi lär i relation med andra och det går hand i hand med läroplanens intentioner. Vi behöver utveckla förmågor som lära för att lära. Förskolans största utmaning blir att bevara förskolans grundläggande värden så att vi inte börjar mäta barns lärande istället för att se det relationella lärandet. Det är lätt att bli stressad när det handlar om att prestera saker, som när Skolinspektionen kommer på besök, och det är väldigt lätt att tänka att man bör mäta kunskap på ett sätt som inte är förenligt med läroplanen.
Som pedagogista upplever Marie att det är här hennes största utmaning ligger – att fortsätta utmana och problematisera både sig själv, pedagoger och chefer – när mätinstrument som till exempel systematiskt kvalitetsarbete blir allt viktigare. Marie menar att det är då man måste börja fundera över vilken kunskapssyn man har, vad säger forskningen och som pedagogista behöver hon hålla såväl sig själv, som pedagoger och chefer uppdaterade.
Erika K Seger 
En reaktion till “”Men Herregud! Jag tror jag klarar det här!””