Late-night blog

Som kvalitetsutvecklare brottas man alltid med kvalitetsbegreppet. Vad är min bild av kvalité? Och är den bilden faktiskt kvalité? Är den realistisk? Har jag för höga krav på vad en förskola av kvalité 2016 ska innebära? Och hur mycket tolerans för avvikelse av den kvalitén har man…

Bra verktyg är att möta upp de som varit med och bygga den bild jag har av kvalité. De som arbetar med barnen, de som strävar åt samma kvalitéhåll – de gamla kollegorna!

Jag har genom livet mött så många fantastiska pedagoger, och några av dem fick jag äran att möta över en After-Work! 

I våra samtal om barnen, miljöerna, projekten finner jag kärnan i det jag försöker realisera. Min bild av kvalité är inte för hög utan fullt uppnåelig men den kommer inte gratis och utan en inre strävan av en bättre förskola. 

Men det är givetvis inte så enkelt att det bara handlar om drivkraft – det är ju givetvis mer komplext än så. 

Vilka är mina kollegor, har vi kompetensen att föra varandra mot en bättre kvalité för barnens lärande? Om jag inte kan förstå det som jag måste kunna greppa behöver jag hjälp och viljan att ta emot den – jag måste inse att den andra har något klokt att ge och att jag har något klokt att ta!

Har jag en chef som tror på mig och mina kollegors tankar och ideér? Får jag förutsättningarna för att driva kvalitén framåt? Har vi en gemensam bild av kvalité – om vi inte har det hur vet vi vart vi ska? 

Sist men inte minst – har jag viljan att arbeta mot en bättre förskola? Vill jag vara med i barnens utforskande? Är det där jag glöder av lust för lärandet? Eller vill jag stödja kollegor i lärandet tillsammans med barnen? 

Med den erfarenhet jag tilldragit mig under de senaste åren blir det allt klarare för mig var jag vill vara – någonstans måste jag ha den självinsikten för att växa och bidra till förskolans kvalitetsskapande. 

Jag måste veta om det är barnens processer, pedagogernas processer eller ledarnas processer jag vill befinna mig i relation till även om de hör ihop – allt annat är halvhjärtat. 

I detta ligger något ärligt – när jag ser förskolläraren som inte ser sig i någon annan roll yrkesroll än som förskollärare i förskolan. Eller förskolläraren som vill lite mer kanske lite senare i yrkeslivet…

Att färdas på en yrkesväg – farten växlar, det finns många vägar att köra in på. Några är mer uppskyltade än andra och några krävs det lite arbete för att köra in på. Ibland finns till och med en person som hjälper oss in på en ny väg man inte trodde man kunde köra på. En person som tror på just mig och som skapar möjligheten att köra på den där tidigare omöjliga vägen.