Ja, så kom snön till Göteborg – i stora mängder och mer än vad som kunde hanteras. Norrlänningar skrattar åt ”kaos”utropen, reporter sätter årets bästa replik och själv blev jag utskottad, fastkörd och insnöad för att sedan ägna majoriteten av tisdagen till skottning. (Kroppen värker litegrann – om jag ska erkänna…)
Detta snökaos väckte säkerligen frustration hos många, lång väntan i köer och på lokaltrafik som inte dök upp i kylan, möten missades och arbeten inställda. Andra njöt för fullt av en dag i soffan när vädret slog till med sitt mest magiska slagträ.
Men frustration är bara första steget…
När frustrationen lagt sig, när ilskan och tröttheten över att dagen inte blev som det var tänkt – det är då vi börjar om med att vara i nuet. När alla upprörda känslor viker av för acceptans så blir livet en hel variant av ”NU”. När man inser att man inte kommer någonstans, jag finns här och nu och här får jag vara. Det blir nästan som en påtvingad mindfullness – som jag tror är bra för oss alla.
Det är också snökaos som väcker, för min del i alla fall, hoppet om att medmänsklighet ibland behöver en liten knuff. För det är i snökaos som vi börjar bry oss om den andra. Kvinnan, som på kryckor hoppar fram till taxin och möts av en omtanke från förbipasserande om hur det går. Bilen som kört fast och där flera stannar för att hjälpa till att få upp den igen. Grannarna som spontant och skrattandes tillsammans skottar vägen när snöröjningen inte fungerar som den ska.
Vi pratar så mycket om att människorna idag är självcentrerade och att man tänker på sig själv före alla andra. Att lyckan kommer genom att själv få mest… Att jaget är större än viet.
Men jag funderar – är det verkligen människorna eller kan det vara så att vårt samhälle formar dessa egocentriska jag? Jag vet inte… klart är dock att lite snökaos inte skadar när det förstärker ett vi.
MER KAOS ÅT FOLKET!
Erika K Seger 