Härmande kräver tanke

Förändring sker genom inspiration och härmande av andra. Det är en fin tanke när idéer, om hur man kan stödja barns lärande, sprids. Många gånger kan man förstå ett perspektiv genom den process man genomgår i att härma. Härmandet som metod för att lära är vida spridd och förankrad bland annat i Piagets teorier om lärande. Att härma för att sedan omsätta till egna erfarenheter är en grund för att lära, ett sätt att öppna upp för något nytt. Härmandet i sig sätter ord på den process man befinner sig i.

Man får aldrig förringa härmandet men måste vara medveten om att det i samband med härmandet krävs en tanke eftersom det är reflektionen som är nyckeln till att härmandet blir till en förändring och ett lärande.

Eftersom jag själv har min pedagogiska grund i Reggio Emiliainspirerade verksamheter kan jag se att härmandet spelar stor roll när man genom görandet försöker förändra sin barnbyn och kunskapssyn. Många gånger syns just REinspirationen i miljön. Men ibland faller härmandet platt eftersom det inte finns en reflektion och förändringar blir istället provisoriska och blir till en skenbild eftersom pedagogernas förhållningssätt återgår till det som var innan eftersom man inte kan omsätta det man har gjort i miljön till tanke. Det ironiska i detta är, enligt min erfarenhet, att dessa förskolor i Emilia Romagna , som många kritiserar för att vara en modefluga och som förskolor i Sverige härmar – är noga med att poängtera att det man upplever i Italien ska man ta med sig tillbaka men göra till sitt eget och inte härma.

Härmande kan också benämnas som återskapande och ibland återskapar vi saker vi inte inser. Till exempel när vi återskapar vår egen förskola eller skola. När vi vilar vår undervisning idag, inte på ny forskning och kunskap, utan på hur jag själv lärde mig i förskolan eller skolan för 20 år sedan. När jag återskapar den didaktik som min egen lärare hade under min skolgång för att mina didaktiska kunskaper och erfarenheter inte räcker till – och ibland är jag inte ens medveten om att det är detta jag gör.

Ett annat exempel är när man arbetar med ett ensidigt lärande där man tror att barn lär sig en sak i taget, till exempel bokstäver, istället för att se den komplexitet och sammanhang en människa verkar i vilket innebär att bokstäver hör ihop, inte bara med ord, utan också former, mönster och kreativitet. Men trots det återskapar vi ett ensidigt lärande genom till exempel veckans bokstav eftersom vi själva blev lärda på det sättet.

I våra förskolor kan detta synas när miljöer inte förändrats utan fortfarande ser ut som förskolor gjorde på 1990:talet. När pedagogernas teorier och handlingar är förankrade i en äldre utbildning och som inte tar in ny forskning för att smälta ihop den med den erfarenhet man har skapat sig under åren. När äldre kunskap och ny kunskap inte möts för att sammanvävas till ett. När nya lärare kommer ut på förskolor för att arbeta kan man möta dessa kollegor och då är det lätt att själv bli offer för ett återskapande. Förskolans utveckling blir då ett ständigt återskapande eftersom man blir kollegor i detta vilket gör det svårt att ifrågasätta gamla metoder med anledning av att det är just återskapelser – som kanske faktiskt aldrig tidigare ifrågasatts.

Det svåra i ett sådant återskapande är att det ibland kan vara svårt att hitta vägen tillbaka till att arbeta med en modern och aktuell pedagogik eftersom föräldrar berömmer den ”återskapade” förskolan då den symboliserar trygghet – det vill säga föräldrarna ser på sin egen förskoletid som trygg och lustfylld vilket de önskar sina barn och som i sin tur gör att de uppmuntrar det som stödjer den bilden men kanske inte en förskola 2016.