Jag har under mina år som verksam inom förskolan (såväl som förskollärare, vikarierande förskolechef, kvalitetsutvecklare, verksamhetsutvecklare och pedagogisk samordnare) varit en del av att skriva och läsa en hel del kvalitetsrapporter och utvärderingar. Min generella upplevelse är att dessa består av många fina ord och meningar där man ofta lyfter ut det man är stolt över, det som fungerar och det som det är lätt att skriva om. Gärna täcks dessa tankar med en positiv klang och sällan framkommer det som har behov av att utvecklas. Likaså är min erfarenhet att det saknas en djupare analys av verksamheten man utvärderar vilket kanske också beror på att den positiva hållningen gör att analysunderlaget inte gör det möjligt.
Jag tror (och vet) att jag kan vara en ganska kritisk person, på gott och ont. Det gör också att jag vid skrivande och läsande av text kan kritisera en del, särskilt när jag upplever att det inte finns en särskild substans eller när jag under hela läsningen ställer mig frågan ”men är det såhär i praktiken?”.
Jag har själv varit en del av att skriva sådana här texter, texter som ska lämnas vidare, texter som på flera sätt ska sammanfatta en avdelnings arbete, en enhet eller en sektors arbete. Text som sedan skickas uppåt i organisationen. Texter som också kommer att bedömas och bedöma den verksamhet det skrivs om.
Just den där bedömningen, att någon annan ska läsa påverkar ofta den positiva framtoningen. För vem vill egentligen skriva om det som inte fungerar och om jag gör det – hur bedöms då min/vår kompetens? Då är det alltid lättare att skriva om det som fungerar. Samtidigt är det saker vi vill utveckla och VARFÖR vi vill utveckla dem, som gör att analys och kvalité blir djupare, dvs att en metakognition över det ”resultat” eller utveckling som man beskriver.
Att skriva ihop en text om en barngrupp, enhet eller sektors arbete kommer alltid att leda till generaliseringar. För det som gäller på en avdelning kanske inte gör det på nästa, en förskola skiljer sig från en annan, en pedagog från sin kollega. Det gör också att det blir utslätat av lite len olja över alla gropar i det som inte fungerar.
Den eller de som skriver har ju också en införstådd tanke i det som skrivs. Så kanske kan också det som upplevs som ytlig text utan substans, för den som läser, vara fylld med värden för den eller dem som författat den. Detta komplicerar därför också dessa rapporter och utvärderingar. Eller när man läser om sin egen enhet i en sammanfattning och där man inte känner sig hemma i den övergripande bilden som skrivits av någon annan.
Rapporteringar och utvärderingar i sin tur sammanfattas och förkortas hela tiden i systemet när de vandrar uppåt i organisationen och ju mer flytande vi är i grunden desto mer urvattnat blir resultatet när det når beslutsfattarna.
Och hur kan vi bedöma en komplex verksamhet och ett sammanhang som involverar så många människor och ett lärande…som involverar så många värden? Komplext…
Samtidigt är detta något vi måste göra och förhålla oss till när vi arbetar i ett statligt uppdrag. Medborgare har rätt att veta hur och till vad deras pengar används. Det är en del av systemet – men det gör det inte mindre komplext för även medborgarna har egna önskningar och tankar om hur de vill att verksamheten ska se ut (men det är en annan fråga).
Dock fyller dessa rapporter och utvärderingar en funktion också för oss om vi utför dem med ett engagemang och intresse för att utvecklas. För den relativa sanning som man lägger fram i en skrivelse på detta sätt har förhoppningsvis skapat en egen reflektion över den egna verksamheten, sanningen är på ett sätt relationell till den eller de som skrivit den. Mellan orden kan jag/vi som skrivit själva tolka in saker att utveckla. Eller så har det i framtagandet av texten kanske blivit synligt, i dialoger och reflektioner, för vad som behöver utvecklas och förändras. Dessa dialoger är ett meningsskapandet i kvalitetsarbetet, men det viktigaste är…
…framförallt hur de gör skillnad för barnen i våra verksamheter.
Erika K Seger 