Erika Kyrk Seger

Efter tid sittandes i en skön stol i vårsolen tog jag mig igenom Martina Lundströms bok som jag fick efter SETTmässan – och jag njuter! Det är ingen svår bok att ta sig igenom – Martina skriver lättläst men hela tiden med teoretiska teasers (för den som vill ha mer teori) och det gör att det Martina skriver, inte bara är lättläst, det är också lätt att ta till sig det hon skriver om. Förleds dock inte av enkelheten. Det är en otroligt komplex bok på många sätt och där det som kan låta lätt på papper är otroligt svårt i praktiken för det kräver starka och medvetna ledare. Ledare med god kompetens inom pedagogik, didaktik, kollegialt lärande, arbetsmiljö och förändringsarbete. Men det är ju också för att förskolan är en del av ett samhälle och individer, kulturer och historia som det blir komplext. Det betyder ju inte att vi ska backa från något för bara för att det är svårt! Det är ju när vi bryter ner det svåra som saker händer…

I Den synliga förskolan har Martina återigen skrivit en bok för ett sammanhang, för en kontext där saker hänger ihop. En bok att hålla hårt i när man arbetar med förändringsarbete, särskilt när man känner att man bara pratar och inget händer eller när man börjar gå vilse och undrar vad man håller på med.

Den synliga förskolan är ett komplement till Martinas tidigare bok som släpptes 2016, Det synliga barnet (Lärarförlaget). Har man läst denna så kan man känna igen Martinas tankar och det gör att dessa två böcker tillsammans är en bra serie att förhålla sig till när man står i förändringsarbete och vill få syn på sina ställningstaganden, något Martina ofta lyfter i sina texter. Vikten av att göra ställningstaganden – och jag tycker det är spännande att båda böckerna är så lika men ändå olika. Medan Det synliga barnet tar sin utgångspunkt från praktiken för att förstå helheten gör Den synliga förskolan tvärtom, den utgår från helheten och lägger till praktiken.

För mig kommer Martinas bok Den synliga förskolan som en liten gåva skänkt i rätt tid. För någonstans är det ändå så att när vi läser facklitteratur så kopplar vi den till vårt sammanhang, vår förståelse av texten skapas i relation till den praktik vi står i. Därför sätter jag mina tankar som jag får från Martinas bok i relation till Gråbo förskolors utvecklingsarbete.

I Gråbo förskolor är vi i uppstarten av ett större förändringsarbete och det innebär att vi pratar just nu om mycket saker. Vi försöker brottas med nya begrepp och nya tankar samtidigt som vi också vill stärka det som är bra och som vi ska fortsätta att göra för att få vår organisation att växa, för att pedagogerna ska få möjligheter att utveckla sin praktik och teori men framförallt för att arbeta mot en mer likvärdig förskola för barnen i Gråbo. Men frustration kan också skapas i en tid när vi ”pratar” och det kan komma frågor om när större förändringar faktiskt ska ske och när sker det förändringar i arbetet med barnen. När blir det skillnad för barnen? Att sitta vid rodret i den processen kräver att man har tillit till att förändring och utveckling inte alltid självklart men att man ändå någonstans har en kurs att segla mot.

”Det gäller att vara uthållig och säkerställa att de utvecklingsområden man väljer att prioritera verkligen leder till ett förändrat kunnande hos varje medarbetare…Inte förrän medarbetarna börjar dra nya slutsatser kring sitt sätt att utföra arbetet med barnen och barnens aktiviteter kan man börja tala om reell utveckling.” s.26

Det som alltid är svårt är det där med delaktighet och riktning, det egna ansvaret, den tänkande och viktiga människan, respekten för att kunna tänka annorlunda men ändå tillsammans. Det är något jag själv är inne i och som jag fortfarande bearbetar från Martinas bok. För det är samma ambivalens hon skriver om men jag kan bli lite modlös i verklighetens ”hur göra”. Så vad är det jag är ute efter – jo! I en organisation har vi många människor med många tankar och olika bakgrund. Martina skriver om vikten av att synliggöra dessa (eftersom det påverkar vår praktik med barnen), hon skriver också om respekten för att saker får ta tid, att förståelse växer samtidigt som organisationens kurs är tydlig och att det inte går att resonera på sätt som inte går i linje med den riktning man som ledare skapat…jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för det går runt i huvudet samtidigt som jag skriver och jag vill heller inte förenkla det komplexa Martina skriver om i sin bok. Men utifrån min roll som pedagogisk samordnare kan jag tycka att det är svårt att ibland möta medarbetare som man vill ska få tänka och utvecklas men å andra sidan behöver den utvecklingen ske i linje med det som organisationen vill stå för. Alla ska med, alla ska respekteras, alla ska få ta tid men alla ska samtidigt vara tillsammans i samma process – det är inget lätt sammanhang!

”Det går en skiljelinje mellan att tänka olika och vara på väg åt olika håll” s.29

Under de (snart) två år som jag arbetat i Gråbo har vi arbetat med att försöka synliggöra, eller snarare kanske förtydliga vår organisation, och öppnat upp för att pedagogerna är mer delaktiga i den kurs som stakas ut. Det som är svårt med delaktighet är att den tar tid och det är många som ska tänka och den kan göra att det blir splittrat när man tänker åt många olika håll (detta skriver också Martina om i boken). Ledningen behöver såklart ha en tanke om vilken förskola man vill skapa och den behöver synliggöras för medarbetarna. I Gråbo har vi arbetat fram ställningstaganden för vad vi vill att barn ska få möta i vår lärmiljö inne och ute, digitalitet och är på gång utifrån vårt likabehandlingsarbete. Kanske är det inte ställningstaganden vi gjort, snarare riktningar mot vart vi vill och pedagogernas arbetssätt men det är bra för då har vi något att titta mot. Detta skriver Martina om i boken, att pedagogerna måste kunna relatera till den här ”målbilden” och att det faktiskt kan minska konflikter mellan kollegor, skapa förståelse för varför vi gör vad vi gör och skapa samsyn över arbetslaget. Då känns det lite gott att vi gjort de här ställningstaganden i Gråbo för de kommer att hjälpa oss i processen att göra skillnad för barnen men som Martina också skriver…

”…det är efter att man formulerat sig som själva förändringsarbetet börjar.” s.51

Under dagarna har jag suttit tillsammans med mina förskolechefer och vår specialpedagog för att titta på vårt systematiska kvalitetsarbete och för att skapa den där kursen har vi ett verktyg som heter Kompassen. Det vi har gjort under dagarna är att titta på vad som hänt under såväl detta år som föregående år, hur ser infrastrukturen ut, hur hänger saker ihop, vad uttrycker pedagogerna i sina uppföljningar, vad ser vi händer i arbetet med barnen och gör vi rätt saker för att utveckla vår verksamhet? Gör det vi gör skillnad för barnen? När jag läste ”En betydelsefull del i en förändringsprocess är därför att utmana det som är fast och stabilt, det som ser ut att vara hugget i sten.” (s.79) blir det som att vissa tankar om förändring landar. I arbetet, att tänka helhet och vad som faktiskt sker innebär också att göra förändringar i strukturer. Att göra förändringar i strukturer som funnits länge är alltid lite ovisst för man vad man har men inte vad man kan få. Samtidigt måste vi se till att det vi lägger tid på är det som gör skillnad för barnen. I boken citerar Martina Harold Göthson och Birgitta Kennedy:

”Det som är viktigt verktyg och uppgifter i ett skede kan bli förstelnande i nästa. Därför måste man både kunna ställa frågan om hur man kan säkerställa nya insikter man skapar, släppa tidigare övertygelser och gå vidare in i ett ständigt skapande av nya verktyg och insikter.

En spagettiröra av röster, om en förskolas förändringsarbete; Göthsson & Kennedy, Liber, 2015 s.161

Vi jobbar inte riktigt på det sätt Martina skriver om i sin bok men ändå på något sätt är det i de tankarna vi brottas och det är något jag tänker att man måste ta med sig som läsare av Martinas båda böcker. Att det är ett perspektiv som Martina bygger fram utifrån sin erfarenhet, utbildning, litteratur och möten hon har gjort i sin yrkesbana. Detta väver hon ihop, på ett grymt sätt, till något som jag vill kalla sammanhang snarare än metod – för det är ingen metod hon bygger fram. Det som gör skillnad är hur man själv tar till sig Martinas tankar och idéer och ställer dessa i relation till den egna verksamheten. Hur påverkas jag och de processer vi är inne i av Martinas tankar? Vad kan vi ta med? Vad håller vi inte med om? Allting måste ju också bearbetas, reflekteras och skapas i en egen kontext.

Det är ju där i det där mellanrummet det händer.

Jag kommer att bära med mig Martinas bok Den synliga förskolan, precis som jag även gör med Det synliga barnet. Det är böcker att finna styrka i när man är inne i ett förändringsarbete eller när man försöker förstå varför det blir som det blir ibland. När det är sådär lite förvirrat och hjärnan känns nästan som en cirkus och man kan inte förklara det party som pågår därinne. Jag vill avsluta med det jag framförallt tar med mig från Martinas bok (och böcker):

”Vi behöver ta klivet ut i det ovissa, vilket kan upplevas som skakigt. Man kommer att gå igenom stunder och ibland dagar av tvivel då man undrar vad man håller på med och känner sig helt inkompetent. Man kommer att ifrågasätta om man är på rätt väg. Då gäller det att ha siktet inställt på vart man är på väg, men också intala sig att ”förvirringen” snarare är ett tecken på att man är på väg än att man håller på att tappa kontrollen.” s.47