En (till)plattad rektor? Mitt första år som rektor.

Published by

on

Sommaren nalkas och jag fick känn på att skriva lite om det som sker i mig och runt mig…och kanske genom mig. Första året som rektor på riktigt går nu mot ända. Det har inte varit ett lätt år och jag vill vara ärlig med det. Det finns många olika delar som stöts mot varandra, skavt i det man tidigare tänkte och trodde och nya insikter om sig själv och världen. Det har varit/och är fortfarande delvis som att gå igenom en identitetskris och större delen av året har det känts som att vara i ett flipperspel. Jag har gråtit mycket och jag har skrattat (kanske inte lika mycket som vanligt). Det finns något skört i att ett helt år arbeta med många nya saker. Man blir liksom som Bambi på hal is och som chef finns många förväntningar på att leverera. Eller så kanske det är förväntningar som ligger hos mig själv om den jag VILL vara och den jag blir. Och jag har lärt mig MASSOR!

Osäkerhet har nog varit ett ledord för mig under året. Osäkerhet kan klinga negativt men jag vill äga det ordet. Osäkerhet betyder inte att man inte vet utan att man snarare söker och försöker förstå. Att inte veta är banne mig så viktigare än att tro sig veta. Men samtidigt finns det saker man behöver veta…inget är svart och vitt.

Det är lätt att jämföra sig med erfarna chefer som fått till pusslet och är den där föredömliga ledaren men jag tror inte någon har lyckats med det första året – hur grym man än är. Sociala medier i all ära – de berättar inte verkligheten och vi som människor har en tendens att försköna och kanske ibland slå på lite för stora trummor. Vi är mer rädda för att dela vår osäkerhet och misslyckanden än att försköna en halvsanning – även jag!

Jag tror heller inte jag är unik i det känslomässiga utfall jag haft under året. Några som känner mig har nog anat att jag bitvis inte alls trivts i rollen som rektor och andra gånger har det varit fantastiskt kul. Jag har det jag går i gång på och det som suger lite energi – men i vilket jobb är allt guld och gröna skogar. Ju mer jag delat om min osäkerhet desto fler rektorer med liknande känslor har kontaktat mig med privata meddelanden. Även rektorer är osäkra!

Men nog med alla känslor – även om de är viktiga.

Här kommer mina tankar om första året som rektor och de handlingar som jag gjort.

Det första jag och min kollega gjorde var att tillsammans göra ett gemensamt ställningstagande, en initial riktning för våra gemensamma förskolor. Vi kände att vi behövde börja någonstans och att vi behövde starta i en utgångspunkt. Ställningstagandet ligger fast än så länge men på sikt tänker vi att vi behöver förhandla om det tillsammans med pedagogerna och vi behöver utvidga det för att stötta tankar om Agenda 2030 och en ekologisk grundsyn. Ställningstagandet har under året gett oss den riktning i det vi pratat om samtidigt som vi är i början av en förankring så ”levande” är det ju inte än. För att börja dekonstruera och bygga en gemensam förståelse kommer vi till hösten att röra oss kring frågan om hur vi organiserar oss för demokratiska mötesplatser. Vad är en demokratisk mötesplats för oss? Hur organiserar vi för det i våra samlingar, i vår lämiljö ute som inne, i våra möten…

Vi har infört ett mer systematiskt kvalitetsarbete, förfinat det och skapat en gemensam riktning i det. Vi kallar det för vår Kompass och detta var första året med den så nu reviderar vi den, vrider lite utifrån pedagogernas förståelse och tankar inför kommande år. Här sitter jag just nu med denna analys så jag vill inte dra för snabba slutsatser innan jag läst Kompasserna men en framgångsfaktor har varit att majoriteten av det vi gjort står i relation till vårt fördjupningsområde ”barns delaktighet genom pedagogisk dokumentation” och det syns i pedagogernas reflektioner i olika forum.

Som komplement till Kompasserna har vi infört ett veckorreflektionsunderlag som vi kallar Processdagboken, dvs vår sammanställning av vår dokumentation och processer. Såväl Kompassen som Processdagboken utvecklade jag i Gråbo förskolor när jag arbetade där som pedagogisk samordnare men Aspenäs förskolor är en annan enhet så underlag behöver formas utifrån våra behov här så till viss del är dessa underlag skruvade på sedan tidigare. Processdagboken har varit lyckad i införandet liksom att vi använt den och det som sker i verksamheten när vi haft enhetsövergripande träffar. Att utgå från det vi står i är otroligt mycket mer kraftfullt än att bara läsa litteratur. Under våren tillförde vi dock litteratur i form av Anna Rantalas avhandling om makt för att utmana tankar kring det vi observerade/dokumenterade och delaktighet – det var ett plus och bidrog till processen när det behövdes ett nytt öga så det ska vi fortsätta med.

Än så länge är vi mycket i handhavande av nya underlag och min upplevelse är att underlagen har känts som stora under hösten men under våren har majoriteten av pedagogerna uttryckt att underlagen hjälper och stödjer dem i såväl reflektion, analys, planering och i att stanna upp. Vi behöver komma djupare i innehållet och att titta mer på oss själva. Samtidigt har våra pedagoger gjort en fantastisk resa under året där det uttrycks finnas en större ödmjukhet för det komplexa arbete vi har, att man mer vågar dela med sig, filma mer – sånt gör mig glad!

Vi har precis initierat en pedagogisk samordnare på enheten som till hösten kommer att arbeta 50%. Redan nu är denna person ett stort stöd för mig att hålla i pedagogiken. Det är lätt som rektor att flyga iväg i det administrativa. Det har varit en stor sorg för mig att fångas upp av det och inte hinna med att vara i pedagogiken lika nära. För mig har den senaste månaden handlat om att acceptera det och samtidigt finna en glädje i att kunna skapa möjligheter för någon annan att kunna djupa mer i den rollen. Och jag vet att denna roll kommer att få stor betydelse för oss som enhet på sikt. Det kommande året kommer att vara ett år av förhandling och av att skapa förståelse för rollen i organisationen.

En lyckoträff för den förskola jag ansvarar för är att vi under året infört morgonmöte 8.50. I början var mötena lite stolpiga, upplevdes ligga lite fel i tiden men med facit i hand har de gett oss möjligheter att strukturera upp dagarna för barnen, minskat vikarieintag och ökat på en vi-känsla på huset. Till hösten gör vi en omorganisation på samma förskola och jag tror att morgonmötena lagt en fin grund för samarbete och byte av kollegor. Vi släpper nämligen en stor grupp barn till sommaren som ska vidare till förskoleklass och då passar vi på att organisera om oss till en yngrebarnssida med två avdelningar och en äldrebarnssida med två avdelningar. Yngrebarnssidan kommer att arbeta lite mer uppdelat pga en introduktionsavdelning medan äldrebarnssidan kommer att arbeta med i storarbetslag.

Så mycket har hänt under året och jag känner mig trött men enormt stolt över våra pedagoger och deras resa men också min egen.

Men ledarskapet då?

Samtidigt i allt detta finns ju frågan om det finns ett rätt sätt att leda förskola? Och jag vill aldrig hamna i att det finns endast en sanning för hur man ska gå tillväga för att nå framgång för jag tror inte på det. Jag tror på att veta sin värdegrund och en grundläggande tanke om vilken förskola barnen har rätt att möta men vägen dit måste få ta sitt individuella vindlande spår framåt. Jag tror allt mer på det professionella omdömet som Jonna Bornermark pratar om. Jag har läst många ledarskapsböcker, jag lär mig hela tiden av mig själv och andra – det jag har inom mig har förankring så låt mig ledas av den magkänslan, snarare än att leta efter andras rätta sätt. Låt mig vara osäker, låt mig skakas om, utsättas för skav men också våga dela det med en tanke om att jag vill gott.

Ibland när jag pratar med rektorskollegor eller läser om deras tankar finns det en bild av en väldigt stark och tydlig ledare. Jag har länge trott på den bilden också, att ledaren måste visa på vägen, en expert. Vi fick till oss en annan bild där ledaren är en trädgårdmästare som vattnar blommor och tar hand om trädgården och får det att växa. Jag kanske är naiv men jag vill platta ut organisationen ännu mer. Jag vill att den som vattnar är olika personer inte bara chefen. Det kan till och med vara barnen.

Jag inspireras mycket av Floda förskolor och deras process som är unik i sitt slag och har även en av deras rektorer som mentor därav blir det stark påverkan. De pratar om att ”leva livet tillsammans”. Det vill jag göra, leva livet med mina pedagoger, och jag ställer mig frågan om hur platt man som ledare kan arbeta. Jag vill verkligen bli och vara en personlig chef och ledare. Samtidigt vet jag att det också kan påverka ledarskapet och göra det bräckligt när det gäller och kan skapa otydlighet…kanske också brist ibland på drivkraft. Men jag har också rektorskollegor som lyckats platta ner ledarskapet. Jag vill dra parallellen till ett hållbart ledarskap där vi gör förskola tillsammans. Till hösten vill jag utforska det mer!

Jag vill vara en platt och ödmjuk ledare…med lite gaspedal också såklart.

Med den önskan och tanken går jag in i semestern.

Lämna en kommentar