En ständigt flöde in – fundror om ansvar

Published by

on

Som jag tidigare skrivit om är jag mitt uppe i min process av att förstå och hantera den nya yrkesroll jag befinner mig i som verksamhetsutvecklare och jag är tacksam för att jag har så många erfarna och professionella människor runt omkring mig på min arbetsplats och i mitt nätverk som stöttar och utmanar mig i denna roll.

Som verksamhetsutvecklare får jag många möjligheter att möta verksamheter i såväl Göteborgs som från andra delar av landet på olika seminarier. Lägger jag sedan till mina egna föreläsningar och på de mässor jag åker runt på så vidgas mina möten och nätverk. Oktober har varit en intensiv månad på såväl arbete som ute i landet – och under de senaste veckorna har jag haft möjligheten att lyssna på flera intressanta föreläsare såsom Per Bernemyr, Ulla Wiklund, Martina Lundström, Johannes Lunneblad, Lena Lindgren, Östen Ohlsson, Camilla Askebäck Diaz, Frida Gustafsson Wennö, Vania Tagliavini, Mascia Marconi, Linda Linder, Jenny och Veronica från Norra Hisingen, Susanne Palms förskolor i Landvetter, alla pedagogister i Bassa Reggiana, Cristian Fabbi, Elisabeth Ingemarsson, mina kollegor på pedagogistautbildningen, mina härliga språkpiloter och inte att förringa nätverkandet med det utvidgade kollegiet i sociala medier.

Allt detta ger så mycket reflektion och tankar samt ett ansvar att på något sätt vårda, bearbeta, reflektera, bevara, förändra, utmana men framförallt att på något sätt ge tillbaka av allt det jag får – att dela och lära med andra.

Hur detta ska gå till har jag ännu inte klart i mitt huvud och jag har heller inte hunnit sortera upp mina reflektioner för att det är mycket som behöver rulla runt innan jag vet vad jag ska sortera. Ulla Wiklund benämnde denna process som input-reflektion-nytt fokus-produktion. Hon betonade också vikten av att reflektion behöver minst lika mycket tid som allt annat i en process – så min reflektion måste få ta tid. Nu måste jag bara uppbringa tålamod!

Med tid kopplar jag till Jenny och Veronica från en förskola på Norra Hisingen som föreläste på stadsdelens utvecklingsmässa jag fick möjlighet att besöka. Jenny och Veronica berättade om deras arbete med digitala verktyg med de allra yngsta. Jag var starkt rörd över hur de de lät barnen utforska och vara en del av de digitala verktygen. Två otroligt duktiga pedagoger som med starkt tilltro till barnens utforskande möjliggjorde pedagogiska lärmiljöer där digitalitet och material fick mötas i barnens läroprocesser. Just att digitalitet får smälta ihop med vårt andra material på förskolan iscensatte även Agnebäckens förskola i Härryda som under en nätverksträff med pedagogistanätverket Kalejdoskop, berättade om sitt arbete med IKT. Där fanns en tydlig organisation för uppbyggnad och implementering av digitala verktyg – kommunen hade valt att 2010 göra en storsatsning på just IKT och vi fick möta en genomtänkthet och ett arbete som fortfarande är inne i ett stort lärande för såväl barn som pedagoger.

Genomtänkt får mig att tänka på Martina Lundstöm som jag tidigare bara twittrat och ”messengerat” med, som jag idag fick möjligheten att möta IRL. Hon föreläste under Förskolans Rikskonferens och pratade om många viktiga saker, om ställningstaganden, om att formulering av verksamhet sker genom de mål vi sätter upp. Målens dynamiska karaktär påverkar verksamhetens kvalité. Hon visade detta exempel:

IMG_0205.JPG
Andra saker som jag fastnade för:
Varför börja arbeta med cirklar när det klot, i form av bollar, som oftast är det barnen möter först i sitt liv? Att använda barnens befintliga kunskap för att skapa nytt lärande.
Vill vi att barnen ska lära sig att lära eller reproducera? Reflektera eller svara?
Barnen lever i en lika färgdynamisk värld som vi så varför enbart erbjuda dem basfärger?

Dagens tankar och reflektioner ligger såklart närmast mig men det hände en sak idag under föreläsningen som har pyrt inom mig ett tag, det var en påminnelse om en fundra som jag bär inom mig sedan länge. Under föreläsningar upplever jag att i barns utforskande finns en stor glädje och när vi skrattar vid iakttagande av detta allvarliga utforskande barnen är mitt uppe i behöver vi ibland reflektera över varför vi skrattar.

För jag kan uppleva att vi ibland faktiskt skrattar åt barnet, ur ett perspektiv av söthet, gullighet – vilket blir en stark förminskning av barnens utforskande.

Men skrattar vi med barnet i glädjen av att lyckas – så är det annorlunda. Tanken kom åter upp idag när Johannes Lunneblad visade en nedskriven reflektion om mångkultur mellan tre kollegor i ett arbetslag. Reflektionen kunde ses som enkel och väldigt ”oreflekterad” och i pedagogernas tankeprocesser ingick även snedsteg när man försöker leda tanken dit man vill. Det är ett minst lika stort utlämnande som vi gör mot barnen – dessa pedagoger öppnar upp sig för forskning, att dokumenteras, nedskrivas och sedan föreläsas om. Och en sal fylls av skratt – och givetvis förstår jag att det inte är av ren elakhet – men det gör mig i alla fall illa berörd och får mig att tänka vidare på hur vi bemöter dokumentation i våra förskolor. För om vi skrattar här – ser vi det viktiga på ”hemmaplan” i förskolan? Kan vi se längre? Förbi skrattet? Kan vi se på dessa pedagoger/barn/människor med respekt om vi förminskar deras processer genom skratt?

Det är något jag kommer att fundra vidare på…för vi har ett stort ansvar att vårda det vi får dela i lärandeprocesser…

IMG_0204.JPG
Bild från Jenny och Veronicas föreläsning

Lämna en kommentar

Skapa en webbplats eller blogg på WordPress.com