Erika Kyrk Seger

Det förekommer många blogginlägg om förskollärarens uppdrag. På något sätt handlar inläggen om ett tillbakaerövrande av professionen. En profession som på många sätt är i svajning. En profession som vi förstår på många olika sätt beroende av utbildning, erfarenhet och vilka kollegor/verksamhet man verkar i.

Min förståelse av uppdraget speglar min yrkesroll – ser jag inte förskolans roll som viktig – så kommer jag inte heller att förstå att jag som pedagog är viktig i barns lärande och utveckling.

I denna slags ”uppdragsdialog” som sker inom verksamheter, inom universiteten och på sociala medier framträder en oförståelse av vad en förskola kan vara. I detta inlägg tänker jag framförallt på de vuxna – utan att glömma barnen – men jag funderar kring förskolan som arbetsplats. För som jag tidigare skrivit i flera inlägg möter jag en trötthet, bitterhet och människor som behöver bekräftas – och allt detta sker på bekostnad av barnen. Men jag väljer att lägga barnen åt sidan i denna tankebana och istället fundera kring förskolan som en arbetsplats. Det finns ett missnöje över förutsättningar som man upplever inte finns, det finns en bitterhet över att yrket kanske inte blev som man trodde, det finns ett behov av att uppskattas och glädjas tillsammans på arbetsplatsen.

Att synas, att få vara viktig, att få lära och le tillsammans.

Jag vet att vi måste prata om professionen – vi har ett uppdrag i vår tjänst. Jag som lärare har blivit anställd för detta uppdrag och det finns ingenting som jag kan göra för att säga emot det som står i vår läroplan – och motsäger jag mig att dokumentera, att utgå från de barnen finner intressant eller om jag inte vill reflektera över verksamheten – så måste jag söka mig ett annat yrke. Förskolan är ingen välgörenhetsinrättning där vi möter upp människor som inte längre vill jobba där men likväl kan det se ut så. Och jag vill slå ett slag för människan i detta. För den människa som känner att detta inte är något man vill göra och befinner sig i våra verksamheter kommer inte att må bra och det kommer att påverka våra verksamheter, barnens vardag, våra pedagogiska lärmiljöer med mera.

Vilken människosyn kommer jag att förmedla till barn och kollegor om allt jag vill är att gå hem igen för att det är för många barn eller för mycket krav på dokumentation? Och hur kommer detta att påverka mig som människa – hur kommer jag att leva fullt ut i glädje?

Jag känner mig tacksam när jag möter detta – för det är ynnest att få ha varit del av verksamheter där människor tvärtom längtar till jobbet, där man tillsammans lyfter professionen till något mer än bara ”passa barn”, där man tillsammans med barnen utforskar dagen och med dem möter livet med nyfikenhet och ständig förberedelse på det oväntade. Men jag blir också ledsen för de människor som en gång i tiden valde yrket av dessa anledningar men som fastnat någonstans på vägen – och där elden för yrket numer knappast är en glödande kolbit som passionslöst möter barnen som vill lära men som inte får en motpol.

Att ta tillbaka glöden och få igång elden igen kräver mycket arbete och tålamod – processer som inte lätta varken för ”pedagogen” eller för människan bakom pedagogen.

Det krävs många kullerbyttor och kroppen kommer att vara full av lärande och värkande blåmärken.

Men vi måste fånga dessa människor – för verksamheten faller annars med dem. Vi är inte starkare än den svagaste länken och det är ett kollektivt arbete att fånga upp kolbitarna och bygga en eld tillsammans. Det är inte bara chefens jobb – det är vårt gemensamma jobb – alla förskollärare och barnskötare. Slänger även in en liten passus – är det inte dags att revidera yrkesbegreppet ”barnskötare” – för de barnskötare jag känner, sköter inte bara barn utan utforskar med dem.

Vi måste också värna om framtiden för det är en enorm lärarbrist i förskolan, vi behöver människor som lägger ved på vår eld och veden hittar vi på universitetet – alltså våra studenter. Men om veden läggs på slocknat kol – kommer det inte att ta sig. Studenter kommer att välja bort förskolan om det är en bristande verksamhet. Om det är bara är bitterhet och trötthet som möter våra studenter när de kommer ut eller när de läser på social medier så väljer de inte att lägga sin ved på oss gamla kolbitar.

Vi verkande förskollärare har ett ansvar att förmedla ett fantastiskt yrke till dessa studenter.

Ett yrke med enorma möjligheter där vi som vuxna har (som en kollega till mig sagt) äran att få följa barnen i deras utforskande av världen.

Och kanske, just kanske…möter du studenten idag som utforskar med ditt barn eller barnbarn imorgon – så vilken förskollärare vill du ska möta ditt barn?