Idag möter du ditt barns förskollärare – vad vill du delge?

Det förekommer många blogginlägg om förskollärarens uppdrag. På något sätt handlar inläggen om ett tillbakaerövrande av professionen. En profession som på många sätt är i svajning. En profession som vi förstår på många olika sätt beroende av utbildning, erfarenhet och vilka kollegor/verksamhet man verkar i.

Min förståelse av uppdraget speglar min yrkesroll – ser jag inte förskolans roll som viktig – så kommer jag inte heller att förstå att jag som pedagog är viktig i barns lärande och utveckling.

I denna slags ”uppdragsdialog” som sker inom verksamheter, inom universiteten och på sociala medier framträder en oförståelse av vad en förskola kan vara. I detta inlägg tänker jag framförallt på de vuxna – utan att glömma barnen – men jag funderar kring förskolan som arbetsplats. För som jag tidigare skrivit i flera inlägg möter jag en trötthet, bitterhet och människor som behöver bekräftas – och allt detta sker på bekostnad av barnen. Men jag väljer att lägga barnen åt sidan i denna tankebana och istället fundera kring förskolan som en arbetsplats. Det finns ett missnöje över förutsättningar som man upplever inte finns, det finns en bitterhet över att yrket kanske inte blev som man trodde, det finns ett behov av att uppskattas och glädjas tillsammans på arbetsplatsen.

Att synas, att få vara viktig, att få lära och le tillsammans.

Jag vet att vi måste prata om professionen – vi har ett uppdrag i vår tjänst. Jag som lärare har blivit anställd för detta uppdrag och det finns ingenting som jag kan göra för att säga emot det som står i vår läroplan – och motsäger jag mig att dokumentera, att utgå från de barnen finner intressant eller om jag inte vill reflektera över verksamheten – så måste jag söka mig ett annat yrke. Förskolan är ingen välgörenhetsinrättning där vi möter upp människor som inte längre vill jobba där men likväl kan det se ut så. Och jag vill slå ett slag för människan i detta. För den människa som känner att detta inte är något man vill göra och befinner sig i våra verksamheter kommer inte att må bra och det kommer att påverka våra verksamheter, barnens vardag, våra pedagogiska lärmiljöer med mera.

Vilken människosyn kommer jag att förmedla till barn och kollegor om allt jag vill är att gå hem igen för att det är för många barn eller för mycket krav på dokumentation? Och hur kommer detta att påverka mig som människa – hur kommer jag att leva fullt ut i glädje?

Jag känner mig tacksam när jag möter detta – för det är ynnest att få ha varit del av verksamheter där människor tvärtom längtar till jobbet, där man tillsammans lyfter professionen till något mer än bara ”passa barn”, där man tillsammans med barnen utforskar dagen och med dem möter livet med nyfikenhet och ständig förberedelse på det oväntade. Men jag blir också ledsen för de människor som en gång i tiden valde yrket av dessa anledningar men som fastnat någonstans på vägen – och där elden för yrket numer knappast är en glödande kolbit som passionslöst möter barnen som vill lära men som inte får en motpol.

Att ta tillbaka glöden och få igång elden igen kräver mycket arbete och tålamod – processer som inte lätta varken för ”pedagogen” eller för människan bakom pedagogen.

Det krävs många kullerbyttor och kroppen kommer att vara full av lärande och värkande blåmärken.

Men vi måste fånga dessa människor – för verksamheten faller annars med dem. Vi är inte starkare än den svagaste länken och det är ett kollektivt arbete att fånga upp kolbitarna och bygga en eld tillsammans. Det är inte bara chefens jobb – det är vårt gemensamma jobb – alla förskollärare och barnskötare. Slänger även in en liten passus – är det inte dags att revidera yrkesbegreppet ”barnskötare” – för de barnskötare jag känner, sköter inte bara barn utan utforskar med dem.

Vi måste också värna om framtiden för det är en enorm lärarbrist i förskolan, vi behöver människor som lägger ved på vår eld och veden hittar vi på universitetet – alltså våra studenter. Men om veden läggs på slocknat kol – kommer det inte att ta sig. Studenter kommer att välja bort förskolan om det är en bristande verksamhet. Om det är bara är bitterhet och trötthet som möter våra studenter när de kommer ut eller när de läser på social medier så väljer de inte att lägga sin ved på oss gamla kolbitar.

Vi verkande förskollärare har ett ansvar att förmedla ett fantastiskt yrke till dessa studenter.

Ett yrke med enorma möjligheter där vi som vuxna har (som en kollega till mig sagt) äran att få följa barnen i deras utforskande av världen.

Och kanske, just kanske…möter du studenten idag som utforskar med ditt barn eller barnbarn imorgon – så vilken förskollärare vill du ska möta ditt barn?
DSC01131

Annonser

Om Erika Kyrk Seger

Utbildningskonsult
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Idag möter du ditt barns förskollärare – vad vill du delge?

  1. Channah skriver:

    Min första tanke är att fsklärare inte är ett kall. Det måste vi komma bort ifrån. Det är ett yrke. Ett yrke där det finns människor som ser det som sin roll i livet att vara där för barnen. När orken tagit slut pga att den brunnit slut, vad gör hen då av sin livsroll, sitt kall? De går in i väggen eller tröttnar. Ingen ser deras uppoffringar eller allt de gör extra, stannar kvar då fsk stängt för att städa. Öppnar tidigare för att det ska vara välkomnande då barnen kommer.
    Det är inget kall. Fsk är ingen sjukstuga. Ingen avlastning för stressade vuxna.
    Fsk är en arbetsplats. Vuxna arbetar där på sin arbetstid med ett av regering och riksdag fastslaget uppdrag. Uppdraget att se till så barn har en vettig vardag då deras föräldrar arbetar, pluggar, söker jobb eller är långtidssjukskrivna. Vi har en läroplan att följa. Den är till för att barnen ska få ett bra innehåll i sin vardag. De har rätt till en bra arbetsmiljö. Utan vuxna som vill bli bekräftade för att de uppoffrar sig.
    Fsklärare eller barnskötare är yrken. Vi behöver påvisa detta så vi inte blir tagna för frivillig arbetare som uppoffrar oss för barnens skull.
    Tack och lov kan ungarna snart få en egen arbetsmiljö lag, Barnkonventionen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s