Återträffen tumlar mig runt

Ligger hemma i sjukstuga och tar igen mig i soffan när jag ser att Anna Odells film ”Återträffen” kommit ut på hyrfilm. Jag har funderat länge på om jag vill se den av flera skäl – dels för att jag tror att den skulle sluka mycket energi men också kanske av att jag har en rädsla för hennes mod/hennes syn på en tid som påverkat henne genom hela livet – genom att försöka visa sin syn på en tid i det förflutna.

Jag hyr filmen och ser den. Jag tänker inte göra en djup analys av den utan mera beskriva mina tankar. Jag måste säga att den berör mig, skapar tankar kring min egen skoltid och ger mig funderingar över min egen vardag som lärare. Jag tycker första delen är otroligt jobbig för såväl Anna som hennes klasskamrater. Jag upplever att Anna har ett starkt behov av att berätta om sin skoltid och att hon gör det i en sådan situation och på ett sätt som känns påträngande och jobbigt. Jag tycker hon att hon är modig men jag upplever att första delen snarare handlar om att få fram ett budskap än att få till en dialog. Senare i filmen beskriver hon dock att den bilden som förmedlas i del ett är den bild hon tror att hennes klasskamrater har av hennes närvaro på klassträffen. I skaran av klasskamrater finns alla element, de som snabbt hänfaller åt gamla mönster, de som vill försöka förstå, de som försöker skyla över och de som förnekar. Detta återkommer i hennes intervjuer med de ”riktiga” (skådespelare) klasskamraterna i del två. Hon utmanar och söker upp… Ibland känns det snarare som att hon vill ha bekräftelse på att de andra förstår henne upplevelser medan i andra stunder som att hon söker efter om hennes bild stämmer. Jag är ännu inte färdig med mina tankar…

Det som snarare påverkar mig är; fanns det någon under min skoltid som var som Anna? Som utsattes för kränkningar? Säkerligen! Visst har vi alla fått ta del av en summa mobbning men upplevelsen är subjektiv och berör oss på olika sätt. I vissa fall har den säkert upplevts som värre… Hade jag kunnat göra något? Såg jag något eller valde jag att titta bort? Vem var jag i skolan? Var fanns modet att stå upp för medmänskligheten? Eller är man bara ”ett barn”? Träffade en förälder en gång, vars son var mobbad så pass att han fick byta skola, han fick i trean – hon uttryckte det ”Barn kan visst vara elaka”.

Vår roll som lärare blir ytterst viktig, att skapa relationer till varandra som bygger på respekt för varandra och våra olikheter. Vi behöver inte hålla med varandra eller tycka samma men vi måste ha respekt för varandras åsikter och tankar. Med respekt kommer respekt. Vi blir föredömen – vi skapar relationer där respekt uppstår, det är en del av vårt uppdrag – och vi får ALDRIG backa när vi ser någon behandlas utan respekt – ALDRIG!

Jag saknar lärarperspektivet i Annas film. Vad gjorde lärarna? Såg de Anna eller var de lika blinda eller överseende som alla Annas klasskamrater? Vad gjorde föräldrarna? Anna nämner detta i filmen men följer inte upp…

Filmen berör mig – omtumlar mig – jag lär tumla ett tag till…