Vad delar jag? – en fundra på fredagkvällen

Var går gränsen mellan privat och professionell? Hur har vårt digitala samhälle påverkat denna skiljelinje? Denna fråga diskuteras och bollas fram och tillbaka ofta och jag har gått runt och tänkt på den ett tag för den påverkar mig…

I personalrummet är det oftast Facebook som diskuteras och då vanligtvis av de som inte är så aktiva på detta forum eller digitalt. Det som diskuteras är vilka bilder man lägger upp, hur privat den uppdaterade statusen är, vilka åsikter som framhävs. Det ligger ibland något irriterande i luften hos alla dessa ”observerande” som diskuterar andras utförande.

”Jag vill inte veta det där om henne/han!”

De som jag upplever har mest kritik är de som själva värnar starkt om sin privata sfär och som på något sätt provoceras av alla som blottar sig, utlämnande i sin egen värld… och ibland även pågår det ett utblottande av barn eller andra människor.

Det finns en underliggande oro i vilken framtid barnen växer upp i, en framtid där det redan vid ett års ålder finns tusen bilder och ett nära antal av statusar på Facebook eller andra medier. Jag förstår att det handlar om respekt och kärlek, värnande om barnen – och det är en ädel tanke.

Men det finns också en realitet – det är i detta samhälle barnen växer upp… frågan blir snarare hur värnar vi om det goda virtuella nätverkandet och vem kan avgöra om det är av godo eller ondo? Där måste vi hjälpas åt!

Jag har själv mött mycket kritik för mitt virtuella engagemang på Facebbok, Instagram och Twitter. Foton eller statusar som kommenteras i och med att jag numer är en mer publik person än tidigare så finns det en tydlig uppfattning om vad jag borde och inte borde skriva/fota. Ifrågasättande som att jag kanske borde tänka vilka bilder jag lägger upp, vad jag skriver – tänk om någon framtida arbetsgivare läser mina tankar och det kostar mig jobbet eller om jag skulle lägga upp en stötande bild eller tanke. Jag blev orolig av allt detta ett tag och började plocka bort foton och statusar från bland annat Facebook i rädsla för den bild som någon skulle kunna skapa av mig – men den bilden är ju jag…

Jag tror också på att det måste finnas en gräns för vad man delar publikt men den gränsen kan bara jag sätta för mig själv, inte för någon annan eftersom jag inte vet den personens gräns. Vill jag inte delge vad som händer i mitt liv så är det ingen som tvingar mig och vill jag delge så måste jag få delge om jag vill. Men det måste alltid finns en respekt för andra oavsett! Där finns det ingenting att argumentera mot – respect is key! Där har vi något att jobba på i samhället… Men det jag kan se och som har blivit tydligare är att den privata sfären inte längre är så frånskild min profession. För mig finns det ingen tydlig linje mellan privat och profession, då skulle jag inte sitta här och skriva nu, klockan elva på fredagkvällen…

Jag är inte bara Erika…

Jag är Erika och lärare och författare och fotograf och sångerska och fru och lite galen och mycket mera! Och det vill jag dela med mig av till mina vänner och bekanta för jag kan inte skilja dem åt, lika lite som jag kan skilja huvud och kropp, och jag är alla dessa saker i en härlig röra.

Så det jag delger, vill jag delge. Ibland vill jag ha respons – ibland inte! Men delger jag, får jag vara beredd på respons – såväl god som dålig men det är mitt beslut att delge och då är jag öppen när någon vill dela tillbaka – med respekt för varandra.

Om du inte vill läsa – så läs inte eller läs något annat som berör dig. Har jag skrivit något konstigt? Ibland gör jag sådant för jag är mänsklig! Och är det en framtida arbetsgivare, en förälder eller någon annan som jag kommer att möta i mitt liv, som läser det jag skriver idag, igår eller imorgon – så hoppas jag att det är människan Erika som de ser – i en härlig röra!

Jag är privat, jag är professionell – mitt yrke, mina tankar, mitt liv påverkar alla delarna varandra så jag kan inte, vill inte dela på dem utan istället dela med mig av dem. Jag är Erika hela tiden!