Värde och innehåll – pedagogisk dokumentation – en spagettiröra

Vaknade förra natten, full med olika intryck efter SETT2014 men också med en kvarvarande reflektion efter att vår förskola haft handledningen med Per Bernermyr från Reggio Emiliainstitutet. Det bara sa *pling* när jag vaknade och huvudet var en enda röra med tankar och frågor kring dokumentation. Jag tror att detta också kan ha att göra med Christian Fabbi och Simone Arminis föreläsning om pedagogisk dokumentation under SETT2014 – det är väl vad man kallar #settlaggad. Jag ska nu försöka dra isär denna spagettiröra av tankar…

 

Fabbi och Arminis föreläsning handlade om pedagogisk dokumentation och under föreläsningen berättade de om pedagogisk dokumentation ur ett historiskt perspektiv men också om frågeställningar runt omkring själva begreppet ”pedagogisk dokumentation”. 

 

”Dokumentation handlar om delaktighet, att synliggöra processer för att skapa delaktighet.”

 

De menade också att vi ständigt måste ha dialoger om vår dokumentation som; Varför dokumenterar vi? Vad dokumenterar vi? Och i detta även involvera barnen. Den pedagogiska dokumentationen gör att man får syn på sig själv, pedagogen och förskolan – den blir som ett fönster snarare än en spegel. Denna metafor känner jag kommer att påverka hur jag förhåller mig till dokumentationen. Jag tycker att vi alltför ofta skapar speglar snarare än fönster – detta är något som jag ska utforska vidare i vår verksamhet. 

 

Men vad hade då detta *pling*uppvaknandet med allt detta att göra? Jag hade fastnat vid följande tankar:

 

Under föreläsningen tog de upp att de just nu för diskussioner om ”publikationer” – när dokumentation blir till något statiskt och som blir upptryckt och i relation till att dokumentation aldrig är färdig – detta är motsatser som skapar tankar. När Per var hos oss hade vi diskussioner om värden och innehåll, att de lever i symbios, vi kan inte fylla något med innehåll utan att ha värden och vice versa. Jag har inte riktigt förstått hans tankar men det har väckt frågor. 

 

Jag började filosofera…

 

En dokumentation kan få en annan innebörd när vi förändrar värdet i den, alltså varför vi gjorde det här – innehållet förändras inte. 

 

När vi analyserar observationer och dokumentationer är det snarare tolkningar av det barnen gör, tagna ur våra diskurser – men hur kan vi se barnens diskurser? Vi bör inleda varje strof med ”vi tror oss se” snarare än ”vi ser” – dokumentation är föränderlig och bör därför inte innehålla några slutsatser. Det här kan skapa en bild utifrån av att vi som pedagoger är osäkra och att det är ”flum” vi gör – även om det vi faktiskt gör är att öppna upp för flera aspekter av lärande.

 

Att hålla dokumentationer filosofiska kan snarare skapa möjligheter för fler tolkningar och fler värden. Vi kan förändra värden på dokumentationen och det kan sin tur kan också ändra innehållet på det vi gjorde – det kan i sin tur förändra världen. 

 

En dokumentation kan få ett värde idag och ett imorgon – den är aldrig färdig. Därför innebär pedagogisk dokumentation också ett pärlband av tolkning och omtolkning – kanske går till och med pärlbandet sönder och vi lägger pärlorna i en skål och skapar nya pärlkombinationer. 

 

Det är vi som fyller dokumentation med värden, varje individ fyller värden… Så hur skapar man en dokumentation som är värderingslös men som samtidigt öppnar upp för värdering och med ett innehåll som förblir. Och kan den verkligen bli värderingslös? Och är det det vi efterfrågar?

 

Vi kan som pedagoger skapa ett innehåll som skapar speciella värden för oss men som säkert inte får samma värden som för barnen. Och vi kommer att få lika många subjektiva värden som individer. Därför måste barnen styra projektet och vi kan inte förrän efter ett tag börja tro oss se värden barnen utforskar utifrån ett innehåll vi tror oss ha skapat. Vi måste försöka skapa något gemensamt av alla dessa värden – vi behöver skapa något kollektivt som binder ihop gruppen och som skapar ett ”större” värde – en metanivå.

 

Vi kan däremot bestämma ett utgångsläge men det är barnen som för det framåt. Vi kan bestämma värden vi vill att barnen ska få erfara och bygga dessa i meningsfulla sammanhang men för att försöka förstå om barnen tagit med sig dessa värden eller andra måste vi observera och reflektera om och om igen. Vi skapar återkast för värden och potentiellt innehåll – en metanivå som förblir föränderlig. 

 

Och samtidigt måste vi veta vart vi vill…