Gästbloggare: Petra Green – ”Min resa till Reggio Emilia”

Min första, av flera (hoppas jag) gästbloggare är Petra Green. Petra och jag kommer från samma stad, lilla Hjo, där vi sjungit och spelat både teater och fotboll tillsammans. Petra utbildar sig till pedagogista och var nyligen i Italien. På Facebook har jag följt hennes reflektioner och bad henne därför att dela dem på denna blogg eftersom det är viktigt att dela för att lära, både för dem som får möta det delade men också ett lärande för den som delar. Vi förklarar saker på olika sätt, vi reflekterar på olika sätt, vi lär på olika sätt – vi gillar olika och vi gillar att vara olika tillsammans för olikheterna öppnar upp för flera sätt att lära och förstå. Vi är delarna som tillsammans är helheten, och varje del är lika viktig! Så här är Petras tankar som hon vill dela med oss…

Min resa till Reggio Emilia

Nu är det snart en vecka sedan jag lämnade Reggio Emilia för den här gången. Ett Reggio Emilia som för mig känns hemma.

När vi kom dit möttes vi direkt av värme, vänlighet, gästfrihet och inte minst en stad där barnen syns- en stad där barnen är viktiga. Ja inte bara barnen utan alla människor såklart, men barnen syns verkligen i staden. Det är något som Carla Rinaldi förstärkte genom att säga:

”När vi pratar om barn pratar vi om mänsklighet”

Mitt resesällskap i år var mina kurskamrater, som tillsammans med mig, läser Reggio Emilia Institutets pedagogista utbildning. Vi har tillsammans fått möta staden Reggio Emilia och dess stadsmedborgare på olika sätt.

Just det här med stadsmedborgare är en intressant sak. Redan när du föds är du en viktig person i staden och du skolas successivt in i de rättigheter och skyldigheter och det ansvar du förväntas ta och leva efter. Synen på människan som en viktig del i helheten är något som genomsyrar staden och det syns tydligt på de kommunala förskolorna i Reggio Emilia. Pedagogistan Titziana Filippini sa:

”För att bli en del av samhället behöver man ett utbyte med samhället”

Lika viktiga är vi som kommer på besök – våra frågor, tankar och reflektioner tas emot med öppna sinnen och vi fick många gånger höra hur viktiga vi var som kom och såg verksamheterna utifrån. Vi ingick och ingår fortfarande i deras lärande organisation.

Det kollegiala lärandet- utan rätt eller fel och där allas tankar är lika viktiga för att föra utvecklingen framåt pratades det mycket om. Vi fick höra att det i varje möte sker ett lärande som på olika sätt får oss och den verksamhet vi är i att utvecklas. Det gäller också hela tiden att sträva framåt. Pedagogistan Titziana Filippini sa så här:

”Att vara en pedagog innebär att inte fastna i sina egna spår utan hela tiden våga sig utanför sin box”

Hon menar att det är först när vi går utanför vår box (många gånger långt utanför vår Comfort zone) som vi får nya insikter och ett lärande sker – både för individen och gruppen. Det kollegiala lärandet följde oss som sagt hela resan.

Redan första dagen förstod jag vilken viktig roll pedagogistan har då vi under två presentationer blev applåderade när det nämndes att vi är blivande pedagogistor. Inte så att pedagogistan höjs upp på en piedestal utan pedagogistan har en viktig roll i att binda samman tankar och idéer. Tillsammans är vi starka hörde vi flera gånger. Varje pedagog, pedagogista och ateljerista är viktig för att utveckla varandra och den verksamhet de verkar i. Alla är lika viktiga för att helheten ska bildas. Det är också väldigt tydligt vad som förväntas av mig och jag är medveten om det ansvar jag behöver ta för att min verksamhet ska ha bra kvalité och utvecklas. Vi fick också höra att utvecklingen sker i takt med att samhället förändras och för att vi ska kunna fostra, utbilda och utmana framtidens världsmedborgare så måste vi pedagoger följa med i samhällets utveckling.

Ett tillfälle som jag kommer bära med mig så länge jag lever är den kvällen då vi tillsammans med stadsmedborgare fick titta på filmen ”Mannen från Reggio Emilia”. För mig blev det väldigt känslosamt för filmen tar verkligen upp själva grunden, en del av historian och så klart Loris Malaguzzi och hans tankar. Filmen visar på precis det jag känner när jag är i Reggio Emilia nämligen

framtidstron, hoppet, värmen, glädjen, strävan åt samma håll

och att man hela tiden ser till det man har och utgår ifrån det istället för att gräva ner sig över det man inte har. Att dessutom få dela filmstunden tillsammans med stadsmedborgare från staden gjorde det hela ännu djupare.

Det här är bara en liten del av det jag upplevt, men det är det som ligger först i min minnes- och reflektionsbank. Jag skulle kunna prata hur länge som helst, men jag väljer att ta ett steg i taget. Mina tankar och reflektioner kommer med tiden bli djupare och lättare att förmedla när de har mognat. Så är det ju med all fortbildning.

Vi fick höra detta i Reggio:
”Gå inte hem och försök kopiera vår verksamhet och vårt sätt att tänka utan gå hem och låt er inspiration som ni fått under den här veckan bidra till att just er verksamhet utvecklas och blir den bästa verksamheten för era barn i era kommuner- i ert land.”

Petra Green