Vad kan en förskola bli och inte vara

Göteborgs stad har arrangerat en utbildning i systematiskt kvalitetsarbete för alla områdeschefer och enhetschefer inom område förskola. Idag föreläste Ingrid Pramling och Elisabeth Ingemarsson – två kontraster, en forskare och en verksamhetschef. Det var två givande föreläsningar som på olika sätt speglar den svenska förskolan.

Pramling hänvisade till forskning om förskolans kvalité och påvisar att det finns stora brister i den förskola som vi så stolt lyfter fram. Och hon har rätt – vår förskola är inte likvärdig och det finns stora skillnader i hur förskolorna arbetar och i den kvalité som förskolorna har. Hon lyfte också det spännande fenomenet att de lärare som skattar sin verksamhet högt är oftast den som har behov av utveckling medan en välutvecklad verksamhet snarare skattar sig lågt – materialet som använts som bas för denna forskning är ECERS (Early Childhood Environment Scale). Men hur mycket visar en självskattning av verksamheten – vari ligger kvalitén? Var ligger anlaysen? Som med allting handlar det oftast inte om verktyget för utvärdering utan snarare om lärarna som utvärderar och hur de analyserar de frågor som väcks.

Hon pratade också mycket om dokumentation, att det ”gamla sättet” (socialpedagogiskt) att dokumentera utifrån mognad ofta finns underliggande i dagens dokumentation på förskolorna,

oftast lite omedvetet förhåller man sig till två olika teoretiska ställningstaganden samtidigt i dokumentationen

vilket dels kan skapa en känsla av att det har ”lagts på” arbete men också en kvarlevande normering av hur ett barn ska vara – vilket snarare blir en utvärdering av barnet och inte verksamheten.

När Pramling sedan presenterar utvecklingspedagogiken som hon talar för, finns det en tydlighet i hur man ska arbeta i förskolan. En tydlighet som jag tror efterfrågas i tider som florerar av olika sätt att se på lärande. Läraren bestämmer vad ett barn ska lära och hur – förpackat på ett lustfyllt och lekfullt sätt – finns det inte ett intresse så är det lärarnas arbete att skapa ett intresse för det som ska läras. Linda Linder skrev ett blogginlägg om detta tidigare i veckan. Det är lätt att förhålla sig till ett utvecklingspedagogiskt synsätt, att charmas av att bestämma, utföra, analysera och checka av istället för att ha ett öppet sinne för det lärande som kan formas i en process hos barnet utifrån det som uppmanats av barnets eget intresse och där vi lärare stöttar barnets utforskande snarare än att berätta och styra mot vad som ska läras. Att i stället förhålla sig till lärande ur ett socialkonstruktionistiskt perpsektiv handlar snarare om att spränga det utvecklingspedagogiska synsättets gränser och krossa ramverket för vad lärande är och snarare öppna fantasin för vad lärande kan bli och inte vad det är.

Såsom en människa aldrig är – utan en människa blir…

På eftermiddagen hade vi förmånen att få lyssna på underbara Elisabeth Ingemarsson, förskolechef och skolledare, från Lidköping. Hon berör, hon har stor självdistans och bjuder på sig själv, vi fick oss en hel del skratt av henne, hon berättar om såväl sina lärdomar under åren som det viktiga i att göra ställningstaganden och att våga kasta sig ut i det som kan ses som lite galet, att bryta normer. När till exempel Elisabeths förskola Råda Mosse byggdes var ett av kriterierna att den inte skulle passa in – den skulle spegla olikheter vilket har gjort att den mötts med viss misstänksamhet. Verksamheter och verksamhetschefer som Elisabeth behövs därute – de som vänder upp och ner på förgivettagna och i tider som denna är det extra viktigt att skapa den reflektionen.

Elisabeth är genomtänkt, hon problematiserar och skapar samsyn i sin verksamhet genom just problematiseringen. Hon utmanar och är ”nära” verksamheten vilket syns tydligt i dokumentationer och händelser hon berättar om. Hon är ödmjuk mot sina medarbetare och bjuder på sina egna reflektioner och kullerbyttor hon gjort under åren.

Hon är inte rädd för att bli ifrågasatt utan möter istället kritiken med en utsträckt hand för att kunna motta den lärdom som utdelas.

Det är den ödmjukheten som gör henne till en reflekterande chef – som kan ta ett steg ut från verksamheten och se ”the big picture” utan att förlora sin integritet och tillit till personalen.

I en värld som idag har snabb förändringstakt behöver vi tänka annorlunda kring lärande – Elisabeth skapar möjligheter för det i sin verksamhet. Hon ställer sig frågan om vilken förskola vi vill att barnen ska möta, vad behöver man egentligen kunna i sitt framtida liv? Behöver man veta namnet på varenda fågel i skogen? Eller kanske är det viktigare att lära sig för att lära – att lära sig hur vi tar reda på saker vi inte vet. Ett projekterande förhållningssätt där vi i meningsfulla sammanhang skapar meningsfullt lärande – inte bara för att klara skolmålen utan för att kunna möta världen.

”give people facts and you feed their minds for an hour – awaken their curiosity and they feed their own minds for a lifetime” Ian Russel

Annonser

Om Erika Kyrk Seger

Utbildningskonsult
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vad kan en förskola bli och inte vara

  1. Christina Nilsson skriver:

    Stort Tack för anteckningar och reflektioner från den här dagen!!
    Verkligen intressant, samtidigt igenkännande bland annat om man läser boken ”Hallå hur gör man” av Christina Eidevald.

  2. Mia Andersson skriver:

    Heja Erika härligt sammanfattat ! Kan bara hålla med och tillägga att det är utmanande och spännande med denna utbildning som bollar med olika perspektiv. Väcker viktiga dialoger och reflektioner i chefsgrupperna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s