Det har nog inte undgått någon att det finns ett stort missnöje över arbetssituation och förutsättningar för att utföra sitt arbete som förskollärare.
Detta missnöje tar stor plats i sociala medier och blir det viktigaste ämnet att diskutera för många. Olika forum som Twitter och Facebook fylls av missnöje efter missnöje.
En relation av missnöje skapas, vi känner oss stärkta av varandras situationer och missnöje – vi får en känsla av tillhörighet.
För mig, som söker inspiration och nya utvecklande tankar för min verksamhet i sociala medier har missnöjet blivit dränerande och en regerande kvarleva som sitter fast som en blodsugande igel efteråt.
Jag får en känsla av att hela förskolans verksamhet baseras på missnöje.
Verksamhetens förutsättningar avgör kvalitén? Nja, det är en del av problemet, ett av flera. Ett annat problem är kvalitén på pedagogerna, ett annat är kvalitén på miljöerna.
Men den största förutsättningen för kvalité är reflektion över verksamheten!
Vilka förutsättningar för lärande kan vi pedagoger, utifrån verksamhetens förutsättningar, ge barnen?
Vad lägger vi vår tid på?
Hur reflekterar vi? Över barnen eller över verksamheten? Över svagheter eller styrkor?
Jag ser också att många av missnöje (över just missnöjet) väljer att lämna dessa grupper på sociala medier, som med det har gjort att grupperna, som skulle stärka förskolan, alltså fått ett motverkande syfte. Det som binder ihop medlemmarna är missnöje snarare än pedagogisk stolthet.
Om det är missnöje som tar stor plats i sociala medier – hur ser det då ut i våra verksamheter? Vad diskuterar vi på vår reflektionstid? Rutiner, brister eller lärande?
Subgrupper har startats för att lyfta förskolorna. Här handlar det istället om att stärka varandra som pedagoger och människor – där uppskattning och bekräftelse av barn och andra vuxna är ett tecken på meningsfullhet.
För mig blir meningsfullhet i våra verksamheter något större. Meningsfullhet för mig handlar snarare om hur vi skapar meningsfullhet i barnens vardag, hur vi skapar ett meningsfullt utforskande för barnen, hur vi skapar meningsfulla miljöer, hur vi skapar mening för de barn som finns i våra verksamheter.
Vi måste ta tillbaka förskolans meningsfullhet utifrån ett lärandeperspektiv snarare än att luta oss tillbaka i ett missnöje.
När vi börjar diskutera lärande och barnsyn, kunskapssyn och möjligheter – det är då förskolan växer till en ljus plats där människor (små och stora) vill vara och verka. Det är då förskolan får mening!
(snodd bild från nätet)
erikakyrkseger. 
Lämna ett svar till Ann Strömbäck Avbryt svar