”taking me in my role as a teacher from the competent expert to the worst teacher in the world having no clue what I was doing to being a coproducer of knowledge together with my pupils and colleagues and yes I’m actually starting to feel like an expert again”
Så avslutar Frida Monsén sin föreläsning på TEDxTallin 2013. Det Frida sammanfattar med en mening tror jag är vägen vi alla lärare måste gå förr eller senare idag. Vi måste uppleva att vårt korthus av erfarenhet om kunskap och lärande rasar för att sedan byggas om igen i en ovanlig och oförutsägbar konstruktion som inte kan rasa utan bara växa. Och det kommer inte att vara smärtfritt och vi kommer inte alla att klara oss igenom den processen.
Några kommer att byta arbetsplats för att man tror att det är en lösning, andra kommer att välja en annan karriär, media och politiker kommer att kritisera nya undervisningssätt och miljöer då man inte förstår att skolan som den är idag är en omodern och grå sten i den framtid som barnen kommer att leva i. Det kommer att råda kaos i förskola och skola – det kommer att splittra kollegor, verksamheter och föräldrar. Det kommer att splittra oss själva.
Det är en ganska dyster bild att måla upp men vi måste försöka förstå…
Förskolor och skolor som påbörjat denna resa, som tänker annorlunda kring hur en verksamhet kan vara uppbyggd, upplever en stor genomström av pedagoger, ofta friskolor. Det är arbetsplatser som tar mycket energi och är svårarbetade. Ofta får de kritik av föräldrar och media. Det är verksamheter där många yngre lärare arbetar, engagerande lärare som gör allt för barnen och där många blir utarbetade på grund av att annat arbetssätt. Verksamheterna ses som ostrukturerade och svårarbetade, annorlunda. Dessa olika delar gör att många arbetar en kortare tid i dessa verksamheter för att sedan söka sig tillbaka till mer traditionella verksamheter. Varför?
Kan det vara så att vårt förflutna, vår upplevda skolgång och vår erfarenhet gör det svårt att ändra dessa invanda mönster? Att vi faller tillbaka till vår egen experupplevelse av skola som en väg ut när vi är vilse? Det präglar och bakbinder oss när vi försöker förstå den värld vi lever i. Det är ett bakbindande där våra rep är så hårt åtdragna att våra handleder blöder när vi försöker lösa upp knutarna – det är smärtfyllt. Kommer vi att hinna lösa upp knutarna innan det är försent? Kommer vi att snubbla på våra egna fötter i vår jakt på ett gammalt samhälle?
Vilka modiga själar kommer att våga gå emot strömmen och utmana sig själva för att bygga den bästa förskola och skola där vi utforskar tillsammans med barnen?
Erika K Seger 