erikakyrkseger.

Jag tänker vara öppen med att det är en tung period jag befinner mig i. Att skriva och dela är en del av mig – jag vet att det inte är alltid är önskvärt – upprörs du av personlig info – sluta läs nu…

Min fina pappa drar sina sina sista jordiska andetag på vår jordevärld i detta nu.

Relationer är komplexa – min relation till min pappa är komplex men vacker på sitt unika sätt.

Min pappa är envis, egen, arg och bitter men också påhittig, påläst, bra på att lära, nyfiken och omtänksam – i enda salig röra, min fina pappa.

När jag som fattig student behövde något så åkte man hem till pappa och plötsligt kom man en sak rikare hem. Han gav det han hade medel för. Det kanske inte var det modernaste eller bästa men det fungerade – oftast.

När min pappa lärde sig om datorer fanns det inget youtube, han lärde sig genom att plocka isär datorer och verktygen han använde sig av var nyfikenhet och envishet – jag hoppas jag har ärvt lite av dessa förmågor.

Men min pappa var inte heller dem ömjukaste av blommor – vi har haft våra duster och jag har varit otroligt arg på min pappa.

Jag tror att min pappa alltid haft ett behov av att känna sig behövd – på sina villkor men behövd.

Han har bland annat arbetat som FNsoldat i Egypten. Han har engagerat sig i en armenisk förening, samlat ihop barnkläder från omtänksamma givare och sedan kört dessa över bergen till ett barnhem i Armenien.

Man kan säga att min pappa är en hjälte på sitt vis, lite egensinnig men vilka hjältar är inte egensinniga?

Har jag önskat att han varit mer engagerad i mig och mina syskon – ja! Men jag tror i mitt hjärta att han gjorde sitt bästa… För relationer är komplexa och aldrig enkla.

Visste ni om att när kroppen går in i slutet börjar den ”marmoreras” då blodet slutar cirkulera. Som om kroppen omskapar sig själv för ett annat liv – någonstans där vi enkla dödliga inte har tillträde.

Där kommer jag att möta min pappa igen och vi kommer att glädjas åt återseendet.

#fuckcancer