Dags för fotodetox

I torsdags var jag på utbildning, jag går för tillfället på Göteborgs Universitet och pedagogistafördjupningen där. Till kvällens tillfälle hade vi läst en artikel (som du kan ladda ner här) på engelska av Karin Hultman och Hillevi Lenz Taguchi där de diskuterar en intraaktiv pedagogik och feministisk poststrukturalism och hur detta kan påverka och ge andra perspektiv när vi tolkar våra dokumentationer. De perspektiv som artikeln utgår ifrån är väldigt filosofiska och kan göra att hjärnan ibland går runt 360 grader – vilket kan vara väldigt spännande men också väldigt svårt. 

Artikeln är uppdelad i två delar där den första delen ger exempel på hur bilder på barn kan tolkas utifrån det perspektiv som lyfts fram vilket förenklat innebär att barnet på bilden ges samma vikt i tolkningen/analysen som material och omgivning. Till exempel finns en bild på en flicka som arbetar i sandlådan och här öppnas upp för en tolkning där sanden i sig gör någonting med flickan och flickan gör någonting med sanden och tillsammans påverkar det varandra hela tiden.

Jag är inte den bästa på att tolka perspektiv så därför ska jag inte gå djupare in i att förklara den feministiska poststrukturalismen eftersom jag själv håller på att försöka förstå den. Men spännande diskussioner följde i relation till artikeln…

Det som lyftes; hur vi utgår från människan som huvudperson i våra dokumentationer, vi fotograferar utifrån att det är människan som påverkar sin omgivning. Nästan som en jätte i landet Lilleputt där vi påverkar allt runtomkring oss. När vi ser på dokumentationen av flickan i sandlådan är det henne vi utgår ifrån. Hon står i fotografiets centrum. När vi ska tolka våra fotografier är det människan vi tittar på först eftersom vi är kulturellt skapade utifrån att människan är viktigast. 

Hur kan detta påverka oss i vårt arbete med barnen?

Om vi alltid har människan först kommer det att speglas, inte bara i våra dokumentationer utan också, i hur vi reflekterar med barnen. I vår välvilliga önskan att synliggöra barnens lärande sätter vi just barnet/människan i fokus när vi reflekterar över bilder och projekt. Vi fostrar barnen in i samma kulturella struktur med människan i fokus. När vi lämnar över kameran till barnen händer något med den struktur som vi överför – om vi lyssnar in de bilder barnen lyfter. Sällan i barnens bilder är det andra barn som är i fokus istället framträder en tå, ett handtag en lerbit. Alla dessa påverkar barnet som tar fotot – materialet talar till barnet och barnet ger materialet ett respektfullt bemötande genom att fotografera handtaget. Visst bli det filosofiskt?

Vad kan det innebära mer då?

Det kan innebära att man som pedagog ställer andra frågor till barnen. Till exempel är det vanligt att vi använder musik för att skapa relation till känslor. Vi kan spela en viss musik för barnen och fråga om musiken gör dem glada eller arga… Men vi kan också ställa frågor som – vad gör musiken med mig? Om vi dansar – vad vill musiken att jag ska göra? Alltså hur påverkar musiken min kropp. Det är inte lätt, vilket även Karin Hultman och Hillevi Lenz Taguchi skriver om i sin artikel, för vi är så kulturellt skapade i en struktur som är svår att bryta men som vi ändå måste försöka utmana för det kan ge oss, barnen och lärandet flera perspektiv. Det blir ett mer mångfacetterat perspektiv på lärande och världen.

boy-909686_960_720

(källa Pixabay.com)

Digitalkamerans förförelse

En annan punkt som kan vara viktig att reflektera över är hur vi har blivit förförda av digitalkameran. Förr i tiden (ja, jag erkänner jag är för ung för att ha varit med om detta i min yrkesvardag) när man fotade på förskolorna hade man bara ett fåtal kort och framkallning av dessa tog tid. När man har få kort väljer man med noga utvald strategi ”när” man knäpper fotot. Det innebär att pedagogerna på den tiden utvecklade en känsla för när det magiska skulle ske, när det sade ”klick” hos barnet så knäpptes också ett foto av pedagogen, pedagogerna hade ett bra lyssnande. Med digitalkamerans möjligheter har två vägar öppnats för att förföra pedagogen bort från ”lyssnandet” på det barnen faktiskt utforskar.

Förförelse #1

Eftersom vi inte har begränsat med bilder eller framkallningstid så har vi möjlighet att ta väldigt många bilder när vi dokumenterar vilket gör att vi kanske ibland kommer för långt bort från den process som barnen faktiskt är inne i. Vi fotar för att vi kan och för att vi inte vill missa någonting. Med de obegränsade kortens tid har det också växt upp fler bekymmer som tid för att sortera alla dessa bilder och hur man ska spara bilderna på ett säkert sätt.

Tips här kan vara att bestämma att ta max 10 kort under dagens projekttid för att skärpa lyssnande. Kanske till och med att lägga bort kameran ett tag för att kunna göra en detox, en nystart, i mitt lyssnande.

Förförelse #2

Innan min smartphone och innan jag började arbeta i förskolan så var jag inte så intresserad av foto men med smartphone och jobb växte ett intresse fram för att fånga den där perfekta bilden och den jakten kan också störa lyssnandet. Den estetiska aspekten av ett välplanerat foto, med det rätta ljusinsläppet, som fångar det du vill dokumentera med skärpa och fokus, med en estetisk touch som gör fotot intressant. Vilka dessa foton är kan lätt avslöjas eftersom det är dessa du återkommande använder eller kommer ihåg. Det är otroligt roligt med de foton som blir riktigt bra, de där fotona som gör att du börjar fundera över om du skulle vilja bli fotograf.

Tips – börja fotografera på fritiden för att utveckla ditt fotograferande. Jag skriver detta med en gnutta självkritik för jag älskar att fotografera barn när de är i läroprocesser eftersom de är så naturliga. Men – även här tror jag att en detox och nystart kan vara bra. Varför fotar jag? Vad är syftet med min observation och varför behöver jag fota just nu?

Så med detta inlägg vill jag utmana er att börja ”lyssna mer” på barnen utan att fotografera och våga analysera de foton ni tar utifrån fler perspektiv – och glöm inte att låta barnen vara med!

Annonser

Om Erika Kyrk Seger

Utbildningskonsult
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Dags för fotodetox

  1. Ivan skriver:

    Hejsan
    Intressant läsning, om du är intresserad av att postmodernistiska perspektivet tipsar jag Pedagogisk dokumentation som aktiv agent : Introduktion till intra-aktiv pedagogik.
    Sedan finns det en spännande diskussion och jämförelse mellan utvecklingspedagokik och post perspektivet i boken hallå, hur gör man av eidevald.

  2. Sonja Lundmark skriver:

    Etik och dokumentation Anne-Li Lindgren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s