Efter tre dagar på SETT med mycket inspiration (som jag kommer att återkomma till) rör sig en fråga i mitt huvud. Den har surrat på olika sätt i mitt huvud under veckorna och får mig att fundera och undra, framförallt när jag under dessa dagar varit i diskussioner om lärande och organisation. Det handlar om ledarskapets betydelse för en förskola i utveckling. Jag har min bild av vad jag tror en ledare ska vara, med respekt för att jag inte själv varit chef och för att mina tankar kan vara som en VFUstudent med höga förväntningar på en orealistisk praktik. Jag kommer här nedanför ge några fundror av mina bilder och tankar kring ledarskapet.
Det är fin balans mellan att stödja och utmana. För att kunna utmana behöver man ha förtroendet av dem som ska utmanas. Man måste som ledare också vara öppen för att själv utmanas, en person kan aldrig ha den rätta lösningen. För att få förtroende måste sammanhang skapas där det finns möjlighet för alla att få lyfta utan att bedömas eller värderas. Där åsikter inte lyfts utan istället funderingar som senare bildar en gemensam strategi för att tackla det frågor och den problematik som verksamheten möter. Förtroende skapas genom inlyssnande – att jag känner mig trygg med att du kommer att lyssna på mig innan du ställer en motfråga, min ”tid” i samtalet är lika viktig som din. Det blir också ett ömsesidigt ansvar där man genom inlyssnande också får taltid.
Synen av de som arbetar inom verksamheten synliggörs i såväl synlig som osynlig miljö. Ledarens förhållningssätt och synsätt på människor. Ledarens syn rinner över till pedagogerna och den plats pedagogerna i sin tur ger barnen i verksamheten. Det innebär att pedagogernas utrymmen också ska rymmas av harmoni och estetik, pedagogernas fantastiska jobb måste speglas i hur ledaren uppmärksammar och synliggör praktiken genom såväl verbalt som fysiskt bekräftande – precis som med barnen.
Delaktigheten i att utforma verksamhetsplan, Likabehandlingsplan och kompetensutveckling enligt gemensamma målområden, med tydlig systematik och fokus, måste vara A och O. Att de områden som valts ut är huvudområden som ständigt diskuteras och får tid på alla möten. Där utvalda målområden får problematiseras mot verksamhetens världsbild, kunskapssyn, barnsyn och kopplas till teoretiska grunder. Där pedagogerna tar ansvar och förskolechefen skapar förutsättningar för genomförandet.
Allt för ofta läggs verksamhetens mindre lyckade delar på den andre, dvs förskolechef hänvisar till pedagogerna och pedagogerna till förskolechefen. Verksamhetens mindre lyckade delar behöver diskuteras utifrån bådas håll och samtidigt. Ett dåligt resultat på en medarbetarenkät behöver diskuteras från ledningshåll och från pedagogens perspektiv för att sedan hitta en strategi som vi kan återkomma till för att utveckla pedagogernas arbetsmiljö – och det behöver göras utan prestige. Kanske borde även förskolechef göra en medarbetarenkät utifrån förväntningar på pedagogerna och därigenom skapas perspektiv från två håll.
Många ledare tycker att de gör detta, de utformar målområden med pedagogerna, att medarbetarenkäten diskuteras… Det finns också en riktning att skärpa till verksamheten, att ta professionen på allvar – du har ett ansvar som förskollärare eller barnskötare som du inte kan välja bort. I denna resa tappar vi pedagoger som inte förstår, orkar eller vill förändra sitt arbete. Jag vill tro att relation och tid kan stödja även dessa.
Att börja i relationen för pedagogernas trygghet kan i många ögon upplevas som en stor tidstjuv men jag är övertygad om att relationens kraft är starkare än vad vi tror. I rätt sammanhang vill jag tro att alla kan lyckas.
Men i denna resa till en verksamhet där vuxna tar allvar på barnens rätt att möta en verksamhet finns en tidsbrist för barnen kan inte vänta tills verksamheten lärt sig samarbeta. Ledaren som person och möjliggörare är avgörande för dessa processer. Ledarens karaktär, inspiration, tydlighet, ödmjukhet, inlyssnande, tillitsfullhet, relation med flera är det som styr processens tid och utveckling. Olika individer behöver olika ledare men ingen kan någonsin vara den perfekta ledaren så med det i beaktning ska också pedagogerna värna om ledaren. Vi kommer tillbaka till att uppdraget och såväl ledare som pedagogerna har olika ansvar. Hur väl dessa samarbetar är avgörande för hur lyckad utvecklingsprocessen i verksamheten kommer att vara.
Erika K Seger 