I organisationens tillblivelse

Organisation, organisation, organisation. Jag gillar verkligen att fundera över organisation och gillar att fundera över hur den påverkar oss, barn och vuxna, precis som den fysiska miljön påverkar oss. Vi ”blir” i en miljö liksom vi ”blir” i en organisation. 

Jag har under flera tillfällen mött en kollega i diskussioner om storarbetslagets vara eller icke vara, om 1-5 års avdelningar eller åldershomogena. Det har fått mig att fundera på varför vi tycker olika, kanske för att jag ursprungligen utgick ifrån att vi tänkte hyfsat lika. Jag har parallellt jobbat med mig själv i dialog, att lyssna in, att inte gå i debatt, kanske diskussion men närma mig dialogen. Att arbeta med min ”dialogkompetens” och just det här att lyssna utan motstånd. Det är först då jag inser det så uppenbart självklara. Vi har ju våra ryggsäckar och erfarenheter med oss (såååå spännande när jag kan lära mig av mina egna föreläsningar hahaha). Jag har positiva upplevelser där hen har negativa kring till exempel storarbetslag. Jag har arbetat i ett fantastiskt storarbetslag och hen hade arbetat i ett arbetslag där det uppstod problematik. Det bär vi med oss in i vårt gemensamma samtal. Jag förvånas också över att jag är så tydlig i min ståndpunkt kring åldershomogena grupper. Jag baserar min ståndpunkt på egna erfarenheter och på min teoretiska grund men när jag hör hen berätta om deras 1-5:års arbete inser jag att de verkar fått det arbetat att flyta på bättre än när hen arbetade åldershomogent. Och det är ju så det är…vi bär med oss erfarenheter in i våra diskussioner. Men för att ta det ett steg till, till min egen lärprocess i detta så åberopar jag ödmjukhet. För som jag i mina föreläsningar fastställer befinner vi oss i ständig tillblivelse, utan sanningar utan snarare konstruktioner där sanning i ett sammanhang inte är det i ett annat – så måste ju också jag inse att miljö, människor (barn och vuxna) och hur organisationen påverkar oss. Då blir ju slutsatsen att storabetslag kan fungera fantastiskt i ett sammanhang men vara förödande i ett annat. Med andra ord kan jag bara landa i att utifrån de sammanhang jag varit i så förespråkar jag åldershomogena grupper till exempel.

”Den är som en tågräls som bara går framåt”.

I ett samtal med en av vår stadsdels pedagogistor, Charlotte Geijer (Västra Göteborg), delade hon en tanke om att förskolans organisation är ganska linjär. Vi har en struktur och den följer vi slaviskt, mer eller mindre omedvetet. Ibland försöker vi bryta den men ofta hamnar vi tillbaka till utgångsläget men med en viss modifikation. Det gör också att våra organisationer rör sig otroligt långsamt framåt, förändringsmöjligheten är relativt liten. ”Att tänka nytt” blir ganska svårt att realisera. Men ändå så finns det de modiga som vågar kasta sig ut och försöka se med nya sätt på hur vi kan organisera oss.

Jag ska ta upp två exempel som jag fått nys om:

Exempel 1

Organisationen är ett storarbetslag med sex pedagoger där barngruppen delats in tre grupper. För varje grupp utses en ansvarig förskollärare. Denna förskollärare är huvudansvarig för dokumentation och gruppens utveckling. Den förskolläraren följer också sin barngrupp genom barnens år på förskolan.

Men vi sa ju att det var ett storarbetslag?! Vad gör de andra tre?

Resterande tre pedagoger är inne i varje grupp utifrån ett schema som rullar. Så dessa tre personer möter alla barn och alla pedagoger i arbetet under dagen. I vanliga fall, är min erfarenhet, att man delar upp sig två och två om varje barngrupp men det som uppgavs som en problematik i det var att storabetslaget delades upp i tre arbetslag istället. Det vill säga att man motverkade tanken kring storabetslag. Fördelen med ett storarbetslag är (bland annat) att kunna organisera sig mer efter barnen och få fler perspektiv på det pedagogiska arbetet. Jag har aldrig haft så dynamiska samtal som när jag arbetade i storarbetslag jämfört med när man arbetade tre. Så denna lösning med ambulerande pedagoger gör att varje barngrupp faktiskt får fem perspektiv – ansvarspedagog, de tre ambulerande och barnens, när det gäller att planera och utforma verksamheten. Spännande va?!

Exempel 2

Vikarier är en ständig problematik i förskolans värld idag. I alla fall i Göteborg. Att hitta bra vikarier är inte längre en huvudfråga (även om vi vill det) för idag handlar det mycket om att hitta vikarier överhuvudtaget! Därför finns en ny slags strategi där man istället överanställer personal så det är kända personer som redan finns i verksamheten som går in. Det gör att man inte längre är lika beroende av vikarier utifrån och man säkra verksamheten lite mera. Jag har förstått att de som arbetat med denna tanke har fått goda resultat båda vad gäller det pedagogiska arbetet samt för budgeten. Det verkar som att det är billigare att överanställa än att ringa in vikarier. Men vidare till exemplet.

På en förskolan jag hört talas om har man valt att överanställa ett arbetslag till, alltså tre personer som bildar ett arbetslag. Detta arbetslag är likt de andra men har inte en barngrupp att ansvara för utan istället är de huvudansvariga för utemiljön och deras ”avdelning” är gården. Det innebär att när någon är sjuk så används gården som ett stöd för att får dagen att rulla. Det som är spännande här är att barnen, trots att en pedagog är sjuk, möter en strukturerad organisation som inte faller för att en pedagog är borta. OCH det ger också en kvalitetssäkring på utevistelsen för som vi alla vet, med handen på hjärtat, våra gårdar ligger efter när vi pratar miljömässigt och jämför med vår insida.

Det här är exempel på att tänka annorlunda, att våga testa någonting nytt. Som kan gå bra eller som kan behöva slipas lite på. Men hur ska vi få vår beprövade erfarenhet om vi inte testar? Och så länge det är bra för barnen och att vi gör det FÖR barnen så måste vi våga testa.

Man kan alltid hoppa på tåget och tågrälsen igen om inte annat.