I organisationens tillblivelse

Organisation, organisation, organisation. Jag gillar verkligen att fundera över organisation och gillar att fundera över hur den påverkar oss, barn och vuxna, precis som den fysiska miljön påverkar oss. Vi ”blir” i en miljö liksom vi ”blir” i en organisation. 

Jag har under flera tillfällen mött en kollega i diskussioner om storarbetslagets vara eller icke vara, om 1-5 års avdelningar eller åldershomogena. Det har fått mig att fundera på varför vi tycker olika, kanske för att jag ursprungligen utgick ifrån att vi tänkte hyfsat lika. Jag har parallellt jobbat med mig själv i dialog, att lyssna in, att inte gå i debatt, kanske diskussion men närma mig dialogen. Att arbeta med min ”dialogkompetens” och just det här att lyssna utan motstånd. Det är först då jag inser det så uppenbart självklara. Vi har ju våra ryggsäckar och erfarenheter med oss (såååå spännande när jag kan lära mig av mina egna föreläsningar hahaha). Jag har positiva upplevelser där hen har negativa kring till exempel storarbetslag. Jag har arbetat i ett fantastiskt storarbetslag och hen hade arbetat i ett arbetslag där det uppstod problematik. Det bär vi med oss in i vårt gemensamma samtal. Jag förvånas också över att jag är så tydlig i min ståndpunkt kring åldershomogena grupper. Jag baserar min ståndpunkt på egna erfarenheter och på min teoretiska grund men när jag hör hen berätta om deras 1-5:års arbete inser jag att de verkar fått det arbetat att flyta på bättre än när hen arbetade åldershomogent. Och det är ju så det är…vi bär med oss erfarenheter in i våra diskussioner. Men för att ta det ett steg till, till min egen lärprocess i detta så åberopar jag ödmjukhet. För som jag i mina föreläsningar fastställer befinner vi oss i ständig tillblivelse, utan sanningar utan snarare konstruktioner där sanning i ett sammanhang inte är det i ett annat – så måste ju också jag inse att miljö, människor (barn och vuxna) och hur organisationen påverkar oss. Då blir ju slutsatsen att storabetslag kan fungera fantastiskt i ett sammanhang men vara förödande i ett annat. Med andra ord kan jag bara landa i att utifrån de sammanhang jag varit i så förespråkar jag åldershomogena grupper till exempel.

”Den är som en tågräls som bara går framåt”.

I ett samtal med en av vår stadsdels pedagogistor, Charlotte Geijer (Västra Göteborg), delade hon en tanke om att förskolans organisation är ganska linjär. Vi har en struktur och den följer vi slaviskt, mer eller mindre omedvetet. Ibland försöker vi bryta den men ofta hamnar vi tillbaka till utgångsläget men med en viss modifikation. Det gör också att våra organisationer rör sig otroligt långsamt framåt, förändringsmöjligheten är relativt liten. ”Att tänka nytt” blir ganska svårt att realisera. Men ändå så finns det de modiga som vågar kasta sig ut och försöka se med nya sätt på hur vi kan organisera oss.

Jag ska ta upp två exempel som jag fått nys om:

Exempel 1

Organisationen är ett storarbetslag med sex pedagoger där barngruppen delats in tre grupper. För varje grupp utses en ansvarig förskollärare. Denna förskollärare är huvudansvarig för dokumentation och gruppens utveckling. Den förskolläraren följer också sin barngrupp genom barnens år på förskolan.

Men vi sa ju att det var ett storarbetslag?! Vad gör de andra tre?

Resterande tre pedagoger är inne i varje grupp utifrån ett schema som rullar. Så dessa tre personer möter alla barn och alla pedagoger i arbetet under dagen. I vanliga fall, är min erfarenhet, att man delar upp sig två och två om varje barngrupp men det som uppgavs som en problematik i det var att storabetslaget delades upp i tre arbetslag istället. Det vill säga att man motverkade tanken kring storabetslag. Fördelen med ett storarbetslag är (bland annat) att kunna organisera sig mer efter barnen och få fler perspektiv på det pedagogiska arbetet. Jag har aldrig haft så dynamiska samtal som när jag arbetade i storarbetslag jämfört med när man arbetade tre. Så denna lösning med ambulerande pedagoger gör att varje barngrupp faktiskt får fem perspektiv – ansvarspedagog, de tre ambulerande och barnens, när det gäller att planera och utforma verksamheten. Spännande va?!

Exempel 2

Vikarier är en ständig problematik i förskolans värld idag. I alla fall i Göteborg. Att hitta bra vikarier är inte längre en huvudfråga (även om vi vill det) för idag handlar det mycket om att hitta vikarier överhuvudtaget! Därför finns en ny slags strategi där man istället överanställer personal så det är kända personer som redan finns i verksamheten som går in. Det gör att man inte längre är lika beroende av vikarier utifrån och man säkra verksamheten lite mera. Jag har förstått att de som arbetat med denna tanke har fått goda resultat båda vad gäller det pedagogiska arbetet samt för budgeten. Det verkar som att det är billigare att överanställa än att ringa in vikarier. Men vidare till exemplet.

På en förskolan jag hört talas om har man valt att överanställa ett arbetslag till, alltså tre personer som bildar ett arbetslag. Detta arbetslag är likt de andra men har inte en barngrupp att ansvara för utan istället är de huvudansvariga för utemiljön och deras ”avdelning” är gården. Det innebär att när någon är sjuk så används gården som ett stöd för att får dagen att rulla. Det som är spännande här är att barnen, trots att en pedagog är sjuk, möter en strukturerad organisation som inte faller för att en pedagog är borta. OCH det ger också en kvalitetssäkring på utevistelsen för som vi alla vet, med handen på hjärtat, våra gårdar ligger efter när vi pratar miljömässigt och jämför med vår insida.

light-bulbs-1125016_960_720Det här är exempel på att tänka annorlunda, att våga testa någonting nytt. Som kan gå bra eller som kan behöva slipas lite på. Men hur ska vi få vår beprövade erfarenhet om vi inte testar? Och så länge det är bra för barnen och att vi gör det FÖR barnen så måste vi våga testa.

Man kan alltid hoppa på tåget och tågrälsen igen om inte annat.

Annonser

Om Erika Kyrk Seger

Utbildningskonsult
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till I organisationens tillblivelse

  1. Annette Olsson skriver:

    Tack för att du delar med dig av dina tankar och av exempel. Vi är mitt i en process där vi gått ifrån arbetslag på 3 personer till storarbetslag på 6 personer. Barnen har fått fler vuxna att samverka med men också fler barn att relatera till. Det fungerar men ibland blir det både gnissel och skoskav då det oftast handlar om att hjälpa husets andra storarbetslag då pedagoger är lediga eller sjuka och vikarier ej finns att tillgå. Det går att lösa men sliter en del.

    Jag ser möjligheter och tänker att den lösningen du skrev om med utearbetslag skulle få våra verksamheter att bli riktigt bra ur ett kvalitetsperspektiv. Vilken underbar idé! Tänk att få tillföra utearenan med material som berikar barnens lek, utforskande, estetiska arbete och samvaro utifrån observationer och lyssnande. När det blir kontinuitet i arbetslag med samma brinnande intresse kan gårdarna förbättras och utvecklas. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det vore fantastiskt bra. Tänk att det finns pedagoger med särskilt ansvar för att tillföra utemiljön material, tankar och idéer.

    Vårt sätt att hantera våra projektdagar är att arbeta i 5 olika grupper. Då våra barn är mellan 2-4 år är det lite meckigt emellanåt. Hade gärna haft barn mellan 3-4 år.
    Vi arbetar i projekt med en annan förskola som ligger i en annan ”värld”, en ö i GBG:s södra skärgård, vilket berikar, förhöjer, möjliggör nya relationer, ger det vidgade språkbegreppet en helt ny dimension, utvecklar samhällskunskapsfunderingar, färdmedel, lika-olika mm mm
    Det är oerhört givande och stimulerande att få vara härvarande i denna konstellation, vilket gör att fler miljöer utforskas såsom museum, bibliotek och andra havsmiljöer. För att barnen ska kunna utforska det de önskar tänker vi att vi arbetar med en och samma grupp över tid. Den grupp jag finns i har 8 barn och två pedagoger. Tack vare kontinuitet och att vi har de tre projektdagarna som en röd tråd vidgar vi barnens tankar, miljöer och märker att de lär sig väldigt mycket! De brinner för att lära mer och mer och mer. Då vi är samma pedagoger med hörstyrkan påkopplad följer vi barnens vägar och utmanar dem med öppna frågor!

    Viktigt är också att grupperna kan göra olika! Metanivån och projektet är samma från början men innehållet är olika. Barn är rika!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s