Jag kommer att spinna vidare på mitt inlägg från tidigare i veckan kring organisation. Och idag vill jag resonera med er lite om det här med individen och kollektivet utifrån en fundering på hur vår resa och sammanhang påverkar oss.
Jag tror vi alla har erfarit, mött eller hört om den nyexaminerade förskolläraren som kommer ut i vardagen på golvet i verksamheten. Full av idéer och passion för sitt nya yrke. Energi och drivkraft framåt. Den förskolläraren, den nyexade, har fullt upp med att få teori och praktik att gå ihop.
Och vi har nog alla hört om erfarenheter från de två sidorna kring mötet mellan den nyexade och de rutinerade. Den nyexade med energin och tanken om att allt är möjligt möter de måttligt intresserade som antingen säger testa eller som skapar en motståndsmur mot den energi som kommer in. Kanske hamnar man i en tremånaderskris och undrar vad man har valt för yrke (jag tackar mina gamla kollegor som fanns där när jag fick min). Men vad jag vill komma till är uppdelningen i det här scenariot där den nyexade möter på patrull av griniga kollegor – om vi ska överdriva. Men kanske finns det fler förklaringar.
Under lärarutbildningen får man jobba ihop som en förberedelse på att arbeta i arbetslag eller lärarlag. Nu kanske det har förändrats sedan jag gick lärarutbildningen men jag upplever att det enda samarbetet jag hade egentligen var under den sista kursen när vi skrev vår uppsats och vad är en uppsats jämfört med att arbeta i vardagen tillsammans med kollegor och barn. Annars var det individuellt men i ett kollektiv sammanhang – och är det i så fall en bra förberedelse på hur det är att arbeta i ett arbetslag tillsammans?
Jag tänker att den här energin och drivkraften som den nyexade kommer in med i ett arbetslag också har en annan sida. Kanske är det svårt att lyssna in sitt arbetslag när man är full av idéer om vad man vill göra och vad man vill engagera sig i. Att då möta kollegor som vill vara i dialog och som på ett, förhoppningsvis, respektfullt sätt försöker visa på vikten av att lyssna in barn, pedagoger, nuvarande organisation etc. kanske kan uppfattas som ett motstånd men som är en naturlig process i att lära sig ingå i ett arbetslag.
Att ingå i ett arbetslag, att vara i ett kollektiv och lösa saker tillsammans – är någonting vi tränar på varje dag när vi arbetar i ett arbetslag. Det är unikt för förskolan – att vara tre i stället för en. Det är mer komplext och kräver mer av människan.
Så efter tag kommer vi in i en kollektiv tanke. Då är det viktigt att vi behåller vår individualitet och vår unika kompetens, att den inte försvinner den här energin som jag tog med mig in som nyexad, men den får heller inte ta över arbetslagets process.
Efter några år har man koll på kollektivet och det finns en trygghet i professionen. Energin finns kvar men den pulserar lugnt och behöver inte ageras på direkt. Det är nu dags att gå vidare till att bli förskolechef. Det är nu det börjar krocka. För helt plötsligt ska du börja tänka på ”vem jag är som ledare”. Man får höra saker som att man måste vara trygg i sitt ledarskap, våga fatta tuffa beslut och att kunna stå pall, ensam, när det blåser och är minusgrader ute.
Krock nummer två – en gång i veckan så möts man i ett kollektiv igen tillsammans med sina förskolechefskollegor. Och då ska man vara i en gemensam process där man måste lyssna in, ta hänsyn och försöka förstå.
Att vara i dialog och vara sig själv, sin ledarkostym, trogen men ändå våga låta kollektivet gå före.
Att hoppa mellan att vara en stark individualist och samtidigt en del av ett kollektiv är en balansgång som är svår att kombinera och bemästra, men det är som med barnen. Vi vill ju uppmuntra varje barns unikhet, att se olikheter som styrkor, men samtidigt påvisa att vi är här tillsammans i ett sammanhang.
Det är också spännande i relation till företag. När förskolecheferna sitter i sitt ledningsmöte är det som att ett flertal företag, som säljer samma vara, skulle mötas och diskutera försäljningsstrategier av samma vara. Men när man möts på ett företag för att samverka så möts ofta chefer från olika avdelningar med olika ansvarsområden. Hur kan man samverka och skapa mening tillsammans om man samtidigt ska kunna vara den där individualisten som står med flaggan i topp på berget trots att det blåser kuling. Långt därborta skymtar jag dig på din kulle.
Hur ska vi komma ner på slättlandet för att mötas?
Erika K Seger 