Att balansera på en knivsegg

(Detta inlägg släpptes lite för tidigt under gårkvällen av misstag- nu är inlägget uppdaterat och färdigskrivet. /Erika)

Under 2016 utformade jag en ny föreläsning, Att sätta sig själv på spel, som jag föreläst med på bland annat SETTsyd november 2016. Föreläsningen tar sin utgångspunkt i en egen process med metanivån ”hur lever vi våra värden”. För det är svårt att leva det man tänker, det är svårt att foga samman praktik och teori. Med nyår bakom knuten – hur många löften formulerar vi inte och till vilket resultat blir det realiserat dvs håller våra strävanden med nyårslöftena längre än januari ut?  Jag talar för mig själv när jag erkänner min karaktärsslöhet – mina nyårslöften gäller inte länge (kasst jag vet). Kanske är det för att det tar tid att förändras, att skapa nya vanor, vilket gör att man kommer att ”falla dit” flera gånger innan man kan känna att man faktiskt förändrat något. Fördelen är att det alltid finns möjligheten att göra nya och bättre val. Eller att komma till acceptans med att de ”felval” jag gör kanske egentligen är mina riktiga val.

Ödmjukhet

I julas investerade jag i en ny ring med texten ödmjukhet instämplat. För mig ger det ordet fantastiska ingångar i mitt liv – dagligen. Ödmjukhet är något av det viktigaste att ha med sig i livet. Ödmjukhet mot andra och mot sig själv. I ödmjukhet finns förståelse, kärlek och tillit inkapslat. Ödmjukhet mot de val jag gör, de sammanhang jag befinner mig i och de människor jag möter. Att aldrig ta något för givet utan var ödmjuk mot det som livet ger. Det vilar nästan något religöst över begreppet.

Ödmjukhet i lyssnande

Jag bannar mig själv många gånger för att jag inte lyssnar i diskussioner, att jag ofta hamnar i egna loopar istället för att fånga lyssnandet. Det är lätt att teoretisera begreppet ödmjukhet, att man ska lyssna in och försöka förstå den andre, men hur kan man leva det? Hur kan man realisera det? Hur ofta har man inte fullt upp med att förklara sin egen ståndpunkt istället för att lyssna? Argumentationer där man hänvisar till att man diskuterar när det egentligen är en debatt där envisast vinner?

Faran med ställningstaganden

Jag har skrivit om faran med ställningstaganden tidigare men… here it goes again. Det är viktigt att göra pedagogiska ställningstaganden där man själv identifierar sig som pedagog. Där mina tankar om barn, samhälle, lärande och miljö synliggörs, där mina värden konkretiseras. Dessa ställningstaganden omformar sig givetvis hela tiden. De förändras eftersom vi som människor växer oss rikare på kunskap och erfarenheter.

När man försöker formulera sina ställningstaganden kan man också gå in i en bekräftelse- och befästelsefas. Det är i de faserna det är svårt att föra en dialog för man har fullt upp med att få sina egna pusselbitar att passa ihop. Det gör att man får svårt att lyssna och att sätta det man möter, det den andre säger, i relation till vad jag själv tycker. Det är också i dessa faser som man är starkt övertygad om att man har kommit till en insikt som är sann, en insikt man vill dela och få andra att förstå. En insikt som ibland mynnar ut i en härskarteknik där mottagarern inte anses förstå eller inte ha kommit lika långt och kanske tagit ett annat perspektiv som man själv anser vara mindre rätt. Jag tror vi är många som gör de här misstagen om och om igen (även om vi inte vill eller menar det) – där vi hela tiden försöker orientera oss och samtidigt skapa förändring i vår värld och sättet att se på barn.

Att balansera på en knivsegg

Min utmaning till mig själv under 2017 är att verkligen skärpa mina öron, att inte besvara med en egen ståndpunkt när jag själv tänker annorlunda utan försöka att förstå vad det är den andre menar. Att ha ödmjukhet mot mig själv när jag inte lyckas. Ödmjukhet för att vi kan tycka olika och ödmjukhet för att det den andre har att berätta för mig bygger på de erfarenheter och de kloka sammanhang den människan befunnit sig i. Mitt utmaning är också att i ödmjukhetens tecken våga göra egna ställningstaganden, där det jag möter blir i relation till mig och att jag, samtidigt som jag lyssnar, också vågar utmana.

Det är mitt strävansmål 2017 – att balansera på en knivsegg när jag ska försöka leva mina värden!