Att inte ta bort utan lägga till…

Det är så inspirerande att få vara i Bassa Reggiana och idag var vi på en av mina favoritförskolor Zenit i Boretto. Jag tror att detta var den tredje gången som jag fick möjligheten att besöka denna förskola. Det gjorde att jag kunde ta mig mer tid i mina egna tankar och fundera, omsätta det jag möter kring frågor jag bearbetar. 

Detta ljusbord väckte en gammal reflektion och tanke till liv. I första stadiet drogs jag till hur vackert det var för ögat, det finns en struktur och mönster. Någonstans finns en berättelse konstruerad här. 



Materialet på bordet består av flera olika returmaterial eller ostrukturerade som också förekommer som benämning. Det finns transparent material, det finns tätt material. Det finns material i olika färger och strukturer. Materialet tar sig olika former som tex runda eller rektangulära former. Det går att beskriva materialet mer ingående, vilket i sig kan vara ett bra sätt att se materialets möjligheter – vad ger detta material barnen möjligheter att utforska? Men det är inte det ”ostrukturerade” materialet jag reagerar på, eller rättare sagt som väcker en gammal slumrande reflektion. Det är det här:



Återblick

2011 återvände ett gäng kollegor till förskolan efter en studieresa ner till Bassa Reggiana. Innan de åkte arbetade vi mycket med att diskutera könsneutralt material och som i många snabba processer agerar vi utan tanke. Hos oss tog det sig uttrycket att ta bort att alla dockor ur förskolans verksamhet. Med självkritik – bilarna fick stanna. Oj, vad jag skulle kunna vika ut den delen av min berättelse men jag väljer att fortsätta på min första tråd. Vi hade rensat ur dockorna och jag tror vi var många som nog kände oss sådär lite genomtänkta och före vår tid – vilket vi kan skratta åt idag. När då kollegorna mötte verksamheten i Bassa Reggiana fick man se att här fanns dockor och plastleksaker. Det gjorde att frågan lyftes kring vårt borttagande av dockor, varför hade vi egentligen tagit bort dockorna och hade vi egentligen varit så genomtänkta som vi trodde? 

”…Vi ska inte ta bort utan lägga till…” 

Cristian Fabbi

Frågan ställdes till Cristian Fabbi, organisationens verksamhetschef, under ett studiebesök varpå han svarade att vi inte ska ta bort saker, vi ska lägga till. Denna reflektion togs med tillbaka till verksamheten. Dockorna plockades inte tillbaka men istället lades alltmer fokus på återvinningsmaterial som kunde öppna upp för mer tolkningar än en platsdocka. Kanske kan detta har varit ett sätt att komma runt problematiken som väckte många känslor inom oss alla med våra egna värderingar.

Sagt och gjort, naturmaterialet ökade på förskolan och mycket av det traditionella sorterade bort. Det var många leksaker som åkte ut under den perioden. Förutom möjligheten att öppna upp för mer kreativitet och möjligheter för utforskande angavs också att det kunde vara bättre för barnens fantasi att se en pinne som docka istället för att ha en platsdocka. Varje gång någon upplevde att det fanns en önskan hos barnen efter mer färdiga leksaker i form av dockor eller figurer beställdes alltid dessa med en viss känsla av att man gjorde fel och att man inte förstod problematiken. Med tiden luckrades dock detta upp men denna period finns kvar i min tanke, det är där med värderingar. Vilka är vi att säga att något är bättre för barnen och med det välja bort en sak på bekostnad av en annan?

Ljusbordet fick mig att tänka på Cristians ord om att lägga till, inte ta bort. Det handlar ju om att sätta den där dockan in en oväntad situation med en oväntad kollega i form av annat material eller att barnet kan använda dockan som ett medel för en aktivitet. I detta fall med ljusbordet kan figurerna vara dem man bygger för eller skapar för. Kanske är det en hel värld som ligger där på ljusbordet, vad vet jag jag kan ju inte italienska så jag kunde inte fråga tyvärr. Vad jag vill komma fram till är att det är så viktigt med balans. Det ena utesluter inte det andra. Men barnen kommer att fortsätta leka sina lekar oavsett om vi vuxna ger dem en pinne eller en docka. Båda kan behövas och båda kan fylla ett syfte i barnens tankar. Men det finns en fara när vi vuxna lägger in en värdering utan att problematisera. Slänger vi ut allt färdigt material för att ersätta med naturmaterial kanske vi gör någonting problematiskt… För mig som brinner för det där med att plocka fram och använda sig av barns populärkultur blir jag också stärkt i att de här figurerna också behöver en plats på förskolan. Det skulle lika gärna kunna vara Batman som en prinsessa. Kanske upplevs detta laddat men varför är det inte lika laddat om Pippi stått där på ljusbordet?

Klockan är nu väldigt sen så kanske blir mitt inlägg lite osammanhängande men vad jag vill komma fram till är att vi inte bara kan kasta ut saker utan vi måste lägga till. Låta det färdiga materialet komplettera det ofärdiga och vice versa för sådan är världen, kompletterande. Och kanske kan Batman få barnet motiverat att utveckla sin kompetens kring konstruktion och berättande och då kan (behöver inte) Batmanfiguren behöva finnas där. Det kan skapa ett flöde i ett kompletterande kaos!

Advertisements

Om Erika Kyrk Seger

Utbildningskonsult
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s