Reggio Emiliainspiration = storarbetslag… eller? (repsons Folkman)

Hemkommen efter en föreläsningskväll på Göteborgs universitet där Sara Folkman presenterat sin avhandling ”Distans, disciplin och dogmer – om ett villkorat lyssnande i förskolan – En studie av lyssnandet i en Reggio Emiliainspirerad pedagogik”. 

Det var en kväll som på många sätt väckte frågor, både kring hur ett Reggio Emiliainspirerat arbetssätt tolkas och upplevs, dels kring vad den här avhandlingen faktiskt innebär rent praktiskt och vilka konsekvenser i min praktik av det som framkommer men också en känsla av förvridning och misstolkning samt en stark upplevelse av brist på underlag och förankring i en vetenskaplig grund. Men jag har inte tänkt tillräckligt klart än för att formulera mig i text. Däremot uppkom spännande diskussioner mellan Sara och oss som lyssnade, diskussioner som hamnar i skärningspunkter – det som gör att vi vrider på vår praktik.

Japp, det var en spännande kväll helt enkelt!

Vad väcktes hos mig?

Det som jag fastnade vid och som jag också har en erfarenhet av är storarbetslag. Hur kommer det sig att jag fastnade vid just storarbetslag i Folkmans avhandling? Jo, apropå underlag… Folkman fastställer i såväl avhandling och under föreläsningen att storarbetslag är en del av ett Reggio Emiliainspirerat arbetssätt, storarbetslag och stora barngrupper. När källa för detta antagande efterfrågades framkommer det att det finns ingen källa utan det är en slutsats Folkman har gjort utifrån egen erfarenhet.  Hon ställde också frågan ut till oss som lyssnade med en självklarhet ”Jobbar inte ni så?” varpå många svarade nej.

Här framkommer en fördom som också florerar på sociala medier. Att storabetslag och stora barngrupper är ett påfund från Reggio Emiliainspiration. Ja, barngrupperna är hyfsat stora i Italien och per barn är de färre pedagoger än i Sverige MEN det har ingenting med våra barngrupper här att göra. Man arbetar inte storabetslag i de italienska förskolorna OM det inte finns en tanke bakom det, vilket det skulle kunna finnas på enstaka förskolor. Jag har ännu inte stött på många storarbetslag under mina besök i Bassa Reggiana till exempel. Men jag har stött på många inom förskolor i Sverige – båda goda exempel och mindre goda exempel. Precis som jag mött goda och mindre goda exempel utifrån ett vanligt avdelningstänk. I relation till detta kommer också den såkallade Kungsbackamodellen starkt i Göteborg med storarbetslag och pedagogpar (som egentligen inte är ett påfund från Kungsbacka utan kommer från organisationstankar) jag återkommer till det. Det Folkman gör i sin avhandling är att hon drar en generell slutsats om alla Reggio Emiliainpsirerade förskolor i Sverige utifrån de sex som hon har undersökt i sin studie. Storarbetslag är egentligen en organisatorisk fråga som ofta har beslutas om utifrån ett övergripande perspektiv och möjliga vinster kring barn och verksamhet (här kan vi också gå in och grotta kring relationer etc vi  får se om jag kommer dit idag). 

En sak som Folkman lyfter i sin avhandling är problematiken när beslutsfattande kring ett Reggio Emiliainspirerat arbetssätt fattas högt ovanför verksamheten utan kanske egentligen en förståelse över det som man fattar ett beslut kring. Det tycker jag vi ska ta med oss – vilka beslut kan central nivå fatta och vad måste ligga på varje förskolechef? Men jag skulle inte gå in på det här utan jag kopplar det istället till storarbetslag och att även här tas beslut utan kanske en förankring i syfte, varför, hur och vad ska det leda till…så här vill jag möta upp med min erfarenhet av ett lyckat storarbetslagsarbete och vilka vinster jag kunde se av den organisationen.

Min erfarenhet – here it goes!

Jag arbetade på en avdelning tillsammans med två kollegor och vi hade en hög beläggning av barn under hela dagen, vi arbetade 1-5 år. Vid rutiner fann vi att vi sällan kände att vi räckte till utifrån de behov vår barngrupp hade. Jag var relativt nyexaminerade (hade tänkt att arbeta i skolan men hamnade i förskolan) och försökte hitta mig själv i mitt förskolläraruppdrag som ensam förskollärare på avdelningen. Det var en tuff vardag och jag kommer ihåg att jag kände mig stressad, jag saknade stöd i förskolläraruppdraget. Avdelningen mittemot och vår avdelning var väldigt uppdelade, vi samarbetade i princip inte mer än på gården.

När vi började inse, på vår avdelning, att vi inte räckte till på det sätt vi hade velat kunde det kännas extra uppgivet när avdelningen på andra sidan satt med fler pedagoger än barn vid frukosten. (Notera att jag skriver så som jag kände då, jag hade kanske inte resonerat på samma sätt idag men jag ger er min känsla #ödmjukhet.) Vid en kvällsplanering tillsammans med grannavdelningen lyftes denna problematik och från vår avdelning bad vi princip om hjälp att reda i framförallt rutiner som frukost och mellanmålssituationen. Det framkom att den andra sidan nog också hade reagerat på detta men kanske känt att det inte hade varit deras problem (apropå vattentäta skott mellan avdelningar).

Tillsammans började vi tänka – hur kan vi göra vardagen bättre för barn och pedagoger på våra avdelningar, tillsammans?

Vi började med att kasta oss ut, att testa! Vad kunde bli värre än den situation vi befann oss i?

Mellan avdelningarna fanns en yta, något som kom att bli vår gemensamma mötesplats, ett torg. Denna plats fick en stor roll när vi påbörjade arbetet. En avdelning blev frukostrum, där vi anordnade rullande frukost på morgonen. Två pedagoger kom kl 7.00, en mötte upp barn och vårdnadshavare på vårt gemensamma torg, den andra pedagogen förberedde frukost på en avdelning där alla kom att äta frukost. Här fanns en möjlighet för pedagogen på torget att verkligen hinna möta upp barn och vårdnadshavare i dialog utan att känna sig stressad över att göra iordning frukosten.

Kl 8.00 kom ytterligare två pedagoger. Två pedagoger erbjöd barnen på torget att komma in och äta frukost medan de andra två pedagogerna var kvar på torget och mötte upp de barn som anlände. Vi fann att detta var ett sätt att möta barnen på ett välkomnande sätt. Tidigare började frukosten kl 8.00 och vi var fast vi varsitt bord under frukosten i ca 30 min. Det var svårt att hinna möta vårdnadshavare och de barn som råkade anlända 8.10 ramlade rakt in i något. Med en rullande frukost kunde barn välja om man ville gå in direkt och äta eller landa på torget och leka lite innan man åt frukost. Barnen kunde ta ett eget beslut om NÄR man ville äta frukost. Vissa hade också ätit frukost hemma innan med sina vårdnadshavare och istället för att de här barnen satt av tid vid ett frukostbord kunde de direkt hamna in i lek. Här hann pedagogerna på torget möta vårdnadshavarna i frågor som dök upp eller som behövde förmedlas till kollegor. Dialogen med föräldrarna utvecklades till mer kvalitativ än över ett frukostbord.

Frukosten utvidgades från 30 min till 60 min. Vissa barn äter långsammare än andra, andra äter snabbare. Som pedagoger var det avgörande att ha en dialog och relation till barnen. Vilka barn behövde vi möta upp lite extra vid frukosten med frågor som ”Är du säker på att du inte vill äta lite mer smörgås?”. Det blev en finkänslighet bland oss pedagoger. Även pedagogerna byttes ut inne i frukosten (så även pedagogerna hann få en pedagogisk måltid med barnen). Hur höll vi koll på vilka som hade ätit? Ja, i början hade vi listor. För att ha koll. Absolut, men vi såg så mycket vinning kring detta. När frukosten började gå mot sitt slut avrundade en pedagog (istället för två, en per avdelning) frukosten, torkade bord och tog disken. Vinsten i den rullande frukosten var en verksamhet på barnens villkor och behov, en lugnare morgon, en mer kvalitativ dialog med vårdnadshavare och fler pedagoger lösgjorda för barnen dvs tre istället för två. Var det inte stressigt och många relationer – ibland,  men det kunde nästan kännas värre att sitta vid ett bord med sex barn och samtidigt ha en dialog med en vårdnadshavare om vem som skulle hämta på eftermiddagen utan en möjlighet att anteckna detta. Det kunde vara stressigt.

Processen växer

Processen kring mellanmålen gick lite liknande och framförallt var den stora vinsten fler pedagoger på barnen. Istället för att två pedagoger gjorde mellanmål och tog disken medan två pedagoger var ute med barnen, gjorde en pedagog detta och det fanns tre pedagoger ute med barnen. Då det var ett lyckat koncept på frukosten så blev det ganska naturligt att även göra detta vid mellanmålet.

I den här delen av processen börjar det hända saker. Här vill jag också lägga till pedagogernas nyfikenhet och kreativitet. Vid den här tiden var vi fyra förskollärare och två outbildade direktkomna-från-gymnasietvikarier. Men alla var på, för att alla kände att det behövde göras något. Och alla var inställda på att pröva oavsett.

Helt plötsligt på en kvällsplanering tillsammans kläcktes det en idé, en förlängning av den process vi var inne i. Varför hade vi två skötrum och bytte blöja i båda? Det var två skötrum att städa varje dag och när vi började arbeta mer tillsammans fanns ett behov av att samla saker på ett ställe. Sagt och gjort, blöjorna drogs över till ett skötrum och det andra skötrummet blev ett vattenrum. Och då börjar tankarna rulla. Vad skulle hända om vi delade upp gruppen i tre, baserat på ålder? För det vi såg i allt det som skedde var att det faktiskt var svårt att möta hela barngruppen i miljöerna, att arbeta 1-5åringar i samma miljö blev en omöjlighet när vi började ge barnen mer plats i verksamheten. Så automatiskt blev den avdelning som har blöjskötrummet kopplad till de allra yngsta. Det skapades en mindre grupp för de allra yngsta som var i den ena avdelningens lokaler. Två andra grupper skapades utifrån barnen och fördelades på ytorna, utifrån ålder. Varje grupp kopplades ihop till ett pedagogpar med varsin timma gemensam reflektionstid varje vecka (ni som har hört om Kungsbackamodellen, känner ni igen tanken?). 

Hemvister

Barngrupperna fick nu en egen ”hemvist”, ett rum som var anpassat efter ålder och projekt. Och apropå antalet relationer för de allra yngsta; till större delen av dagen var de yngsta i sin hemvist eller ute och det är egentligen bara vid öppning och stängning som man rörde sig ut på torget med just den yngsta gruppen då vi värnade om det lilla sammahanget. Torget blev en gemensam yta där öppning och stängning skedde, som utvidgas till att gälla hela förskolan, istället för att vara på en avdelning i huset. Vi skapade morgonmöte och lunchmöte, korta avstämningar på torget för att se till att alla sex pedagoger hade en gemensam bild av dagen. Projekt växte fram i tre olika grupper, åldersbaserade indelningar gjorde det lättare att fördjupa än tidigare när vi hade uppdelning 1-5. Vi som pedagoger kunde närma oss barnens intressen mera då gruppernas åldersindelning möjliggjorde mer lika processer bland barnen. En ett-årings intressen skiljer sig ganska mycket från en tre-årings tex. En annan vinst som gjordes var att vi sällan behövde ta in en vikarie (som ibland stjälpte mer än hjälpte), i alla fall för kortare frånvaro. Och när vikarie togs in så var det alltid till de äldre barnen medan de allra yngsta alltid hade ordinarie personal på plats för att trygga relationer.

Vårt förändringsarbetet pågick under ett år där vi utvecklade denna modellen. Det var inget som beslutades ovanifrån utan det var en process som kom av det vi såg behövdes och stärkte verksamheten, oss som pedagoger men framförallt där vi utökade barngruppens rättighet till närvarande pedagoger. Efter ett tag implementerades denna metod på hela förskolan, i alla arbetslag men processen såg väldigt olika ut. Hade man ett bra arbetslag på sin avdelning och där man tyckte att den traditionella tre-pedagogsindelningen fungerade så fanns det ett större motstånd. Men även i de arbetslag där det fanns ett intresse så lades ett koncept på verksamheten, som ursprungligen kom från ett problem i en annan del av den. Hänger ni med? Vår process pågick ett år, vi förändrade utifrån det behov vi såg medan de andra arbetslagen fick en omställningsperiod i form av en semesterstängning.

Och jag tror att det här är en nyckel! 

När vi applicerar saker utan att tänka, precis som Folkman skriver om att applicera ett Reggio Emilinainspirerat arbetssätt utifrån ett beslut taget långt ovanför pedagogerna, kan det vara svårt att få till en förankring. Det blir inte något som växer från ett ställningstagande gjort baserat på pedagogerna utan mer som en styrning. Visst, förskolechef kan ta det beslutet och leda de processerna för det ingår i förskolechefens uppdrag. Men kan en stadsdel göra det? Och vilka reaktioner väcker det?

Och vad händer om man säger att vi ska jobba Reggio Emiliainspirerat och det betyder att vi ska arbeta i storabetslag när storarbetslag inte har med Reggio Emiliainspiration att göra? Är det något som de beslutande tror? Kan de fatta ett beslut baserat på okunskap kring det man fattar beslut kring? Jag menar inte att det inte finns kunskap men hur detaljstyrt kan ledning ovanför förskolechef leda? Sådana här beslut är också de som väcker motstånd för fattas besluten utan kunskap spär vi på en felriktad kritik. Det är inte Reggio Emiliainspirerat arbetssätt som ska få bära skulden, det är besluten. För tillbaka till storarbetslag tror jag att många ser den organisatoriska vinsten av tex en minskad vikariekostnad då det är lättare att täcka upp för frånvarande pedagoger. Och ja, det är en ekonomiskt vinst att arbeta i storabetslag – om storarbetslagets arbete flyter på för annars kan det öka på sjukskrivningar. Men fattar vi beslut om storarbetslag baserat på en ekonomisk vinst, där det egentligen bara handlar om att täcka upp, på vilket sätt gör denna organisation skillnad för kvalitén i verksamheten och för barnen? Beslut om storarbetslag måste betänkas – vad är vinsterna?

• Varför gör vi det här?
• Hur ska vi organisera oss för att få ut det mesta av denna konstellation?
• På vilket sätt är ett storarbetslag skillnad mot tersetten i det traditionella arbetslaget? 
• Vilka möjligheter skapar vi?
• Vad väljer vi bort och vad väljer vi att lägga till genom beslutet?

Det finns så mycket jag skulle vilja fortsätta skriva men det är dags att avrunda. Kontentan är att vårt beslut, den processen jag var inne i, om att arbeta i storarbetslag togs utifrån ett behov som växte fram i verksamheten inte för att det skulle vara en ekonomisk vinst och inte för att vi arbetade Reggio Emiliainspirerat.

Mina tankar leder vidare;

Hur har besluten och tankarna gått om detta på er förskola om ni arbetar i storarbetslag?