Att våga vila i processer…

”Välj ett vardagligt ting. Det kan vara något du hittar på gatan eller något du redan har. Titta på övre delen av tinget i femton minuter. Dokumentera allt du ser i detalj. Gör samma sak med tingets undre del. Ju längre du tittar, desto mer kommer du att se. Om något är tråkigt efter två minuter, prova i fyra minuter. Om det fortfarande är tråkigt, åtta minuter, sexton minuter, trettiotvå minuter. Till slut upptäcker man att det inte är tråkigt alls.”

John Cage
Ur boken How to be an explorer of the world s.48-49 (Keri Smith, 2008)

Jag tror vi alla har varit i situationer när processer tillsammans med barnen upplevs dö ut. Till exempel när vi arbetar i projekt med barnen och helt plötsligt finns det liksom inget som drar tanken framåt. Den glöd vi hade tidigare har falnat och alla längtar efter att få ny energi in i arbetet med barnen. Ofta tror jag att det lätt händer där någonstans i mitten av hösten, kanske runt slutet av oktober, och i februari. Då har startenergin gått ner eller så har juluppehållet skapat distans till det vi höll på med.

Ett lätt (och ofta gjort val) är att börja om med något nytt. Det blir liksom lite enklare att sätta igång och med något nytt tänker vi att ny energi blåser in i arbetet. Det är som att ”börja om” och det ger oss vuxna en fräsch nystart där det bara finns en massa möjligheter.

Och det är här vi ska stanna upp…

När vi tappar styrfarten i arbetet med barnen har vi ofta antingen gått för fort fram eller så har vi slutat lyssna (och ibland är det rättfärdigat att gå vidare men inte utan ett tankestund innan). Det är nu vi måste plocka fram alla gamla dokumentationer och lägga upp dessa på bordet. Vad har vi missat? Var är vi? Har barnen tappat intresset för de processer vi är inne i eller är det faktiskt så att vi inte gett de möjligheter att hålla kvar intresset?

Det krävs mod att våga pausa processer med syfte att fånga dem igen. Att ta uppehåll en vecka för att lyssna in det som pågått och pågår. Att kasta ut nya bollar till barnen men som ändå kommer från samma korg som tidigare… Att reflektera genom återblickar tillsammans med barnen och i arbetslaget.

Annars tror jag att vi dels missar möjligheten för både barn och vuxna att faktiskt fördjupa sig och dels att det lätt leder till tuvhoppning och saker som inte får en meningsfullhet i ett stort perspektiv. Det kan också bli en vana och skapa en läggning åt just byte av tanke ofta när det börjar kännas lite som att processer tappar styrfart.

Och ur barnens perspektiv – har vi rätten att helt plötsligt släppa något för att VI tappat intresset…för vems processer är det vi pratar om?

Kanske behöver man titta igen på ingångarna i det man håller på med – varför valde vi att gå vidare med just med denna process? För någonstans är det vi vuxna som gör de valen och vad var i så fall våra argument för de valen? Hur står de sig idag?

Det handlar inte om att man inte ska följa barnens tankar och funderingar, för dem måste vi fortfarande kunna fånga, men som pedagog måste vi ha en övergripande tanke om vad det är vi är i för tankar. Vad är det vi utforskar tillsammans med barnen och hur står det som sker i relation till det vi valt att titta närmare på?

I mitt arbete i Rumspirera (som jag kommer att berätta mer om i ett annat blogginlägg) tillsammans med pedagoger kan jag till exempel se hur en zon har iscensatt just tanken om att våga vänta in och vila i osäkerhet. Det är en ljus/skugga/färgzon där pedagogerna fått i uppgift att utforska ett ting i relation till ljus och färg. Pedagogerna har olika erfarenhet av just detta arbete och det syns tydligt i deras utforskande. Det är lätt att hamna i ett slags paralyserat tillstånd där man ganska fort blir ”klar” och när man sedan har i åtanke att man ska arbeta i samma zon i trettio minuter börjar det bli lite krampaktigt. Men när man väntar in ett tag och vågar befinna sig i det där ”vad ska vi göra nu” skedet så släpper det och helt plötsligt börja man utforska igen och andra saker dyker upp.