”Jag tycker att små barn är kompetenta men det kanske jag inte gör… ”

De yngsta barnen i vår förskola ställer ibland till det för oss för det är i arbetet med dem som vår barnsyn och tillit till barns kompetens verkligen blir synlig. Ja, det blir det i och för sig även med de äldre men med de yngsta blir det så tydligt för när vi börjar prata lärmiljö som framträder den synen genom de begränsningar vi ger barnen utifrån en tanke om att det inte går.

Till exempel – vi ser ett material som glasstenar och tänker att ”det där kommer inte att fungera hos våra barn för de kommer bara stoppa de i munnen”. Den reflektionen leder lätt våra ögon vidare till annat material som INTE fungerar med de yngsta. Genom att följa den reflektionen med blicken har vi redan begränsat våra tankar för vi ser det som ett fast material snarare än en idé för ett materials kvalité. Det gör att vi inte ser potentialen i ett möjligt blivande.

Låt mig förklara vidare…att istället för att se glasstenarna som ett material försöka se se deras genomskinlighet, klarhet, färgen och ja, givetvis också storleken. Det handlar också om mängden och att glasstenarna är släta och samtidigt lite formade. De kan kombineras med en mjölkkapsyl på en oh och en annan form av glasstenen framträder. När man börjar försöka få syn på glasstenarnas kvalité så kan man också börja vandra vidare i sitt eget sökande efter material som skulle kunna erbjuda en liknande kvalité men som kanske är större – om vi nu pratar om de yngsta.

Men betyder det att glasstenarna inte kan användas hos de yngsta?

På den frågan finns inget svar som är lika för alla. Det beror ju givetvis på vilka barn som är i barngruppen, vilken introduktion som sker och framförallt om du som pedagog tror att de ”fixar” det eller inte. Miljöns utformning påverkar ju också givetvis. Mängden…ja, det finns många saker som påverkar.

Glasstenarna har varit och är ett spännande material att fundera kring. Under våra workshops i Rumspirera är glasstenarna ett material som väcker mycket tankar hos de som arbetar med de yngsta. Glasstenarna räknas snabbt bort som något som inte fungerar i barngruppen och många gånger handlar det just om säkerheten, rädslan för att ett barn ska svälja en sten. Och säkerheten måste absolut gå först men kanske finns det en mellanväg…

Det viktiga är egentligen inte glasstenarnas vara eller icke-vara utan snarare vad våra reflektioner säger om vår barnsyn och vilka möjligheter vi ger barnen i våra barngrupper – glasstenarna är ett tacksamt material på det sättet för det utmanar oss i våra tankar om vad ett barn klarar och inte klarar.

Våra tankar begränsar oss om vi inte vrider på dem och letar efter flera perspektiv därför behöver vi kontinuerligt läsa litteratur eller att arbeta i en workshop, eller lyssna till en föreläsning men framförallt reflektera med andra – det är att låta våra reflektioner flyga runt ett innehåll och fundera utifrån ”ena sidan å andra sidan”. Och sedan fundera på varför det kan vara si eller så, vad vägleder mina tankar och mina ställningstaganden. Kanske vi får syn på oss själva och en tanke som ”Jag tycker att små barn är kompetenta men det kanske jag inte gör…” leder till nya frågor och tankespiraler som i sin tur skapar en förändrad praktik där begreppet kompetens vidgas.