Det lilla i det stora, klottrande och märkvärdiggörande…i en salig röra!

En av de saker jag pratar mycket om med mina pedagoger, något som vi eftersträvar, är att hitta något som engagerar barnen under hela dagen, inte bara på förmiddagen när en vuxen arrangerar något. Att hitta det där som inte bara är intressant under några timmar utan som barnen återkommer till och får möjlighet ATT återkomma till under dagen. Jag tror vi är många som har läst eller hört talats om de fantastiska projekt som vissa avdelningar och pedagoger fått till och vi är nog också många som på olika sätt försöker hitta de där projekten själva. En fara är att vi gärna glömmer att läsa mellan raderna…och vår tanke om projektet som levande hela dagen tenderar till att bli en fantasibild om vi inte är realistiska. 

”Idag har jag varit med och arbetat i vårt Pokemonprojekt igen. Tillsamman med två barn byggde vi Diglett i duplo. Diglett är 20cm hög så med hjälp av en linjal stämmer vi av höjden på vår Diglett, vi räknar till 20 och hittar 20 på linjalen, vi mäter mot vår konstruktion. Men materialet samarbetar inte riktigt när vi ska fästa ögon och näsa så vi måste tänka…”Vi tar tejp” säger ett barn. Ett av barnen märker att jag fotar och filmar med min telefon och jag lämnar över den till barnet som börjar dokumentera, först sig själv med vår Diglett, vilket är svårt tills jag visar var man vänder kameran. Sedan vill hon dokumentera mig och vår Diglett. Dokumenterandet går vidare till att fota gruppen och andra byggda Pokemons. Jag tar min iPad och fotar barnet som fotar. Vi tittar på bilderna och jag märker att fotograferandet och relationen till det man skapat träder fram. Barnet, som lånat min telefon vill fortsätta fota, sig själv och Pokemons och vänner. Kameran har en dragningskraft!” #barnsomdokumenterar#släppkamerantillbarnen#attupptäckadokumentation#pokemon#mäta#matematik#stolthet#synliggöra#relationera#digitalitet#pedagogisksamordnare#gråbofsk 

Instagram: erika_k_seger_official

Jag har haft förmånen att några gånger fått arbeta i sådana där “levande-hela-dagen”projekt, eller kanske är det egentligen ett projekterande förhållningssätt vi ska prata om istället egentligen. Men även om projektet levde under hela dagen och barnen relationerade till det vi utforskade, inte bara på förmiddagen, utan återkommande under dagen, över veckor…så var det ju inte hela tiden som projektet levde utifrån att det hela tiden var igång. Det var snarare som att det ibland levde i atmosfären och alltid hade en möjlighet att kicka igång. Vi kan fortfarande välja att lyfta de här stunderna som något stärkande för såväl barngrupp som pedagoger. De stunder när projektet har möjlighet att växa och gro under hela dagen är värt att synliggöra och fortsätta att eftersträva.

Det som jag dock tror vi kanske missar, både vad gäller levande projekt på det här sättet och de andra sakerna som händer i vardagen – är märkvärdliggörande av det lilla som händer. Det innebär (för mig) att under ett arbete med barnen kring något så kanske det är det lilla omärkvärdiga som är det märkvärdiga. Men ibland tror jag att vi skapar en bild för oss att stora saker (ur vårt perspektiv) ska hända och då missar vi det lilla subtila som kan lyftas till något stort. Jag har gjort det i alla fall – massa gånger!

Vi nöjer oss inte med det lilla… Det måste vara stora saker som överraskar oss såpass att vi ser dem…så stora att vi tycker att det är något märkvärdigt.

”En av våra yngrebarnsavdelningar har blivit med #kub. När jag kommer in på morgonen håller vår vaktmästare att bygg ihop den. Barnen cirkulerar runt, tittar på avstånd och tittar nära. När kuben är klar ropar ett av barnen ”Hurra!!!” Jag blir nyfiken på hur barnen tar till sig denna nya möbel/material och jag observerar barnen. Vad ska de göra? Några barn börjar kliva i och kliva ur – detta fortsätter under förmiddagen runt kuben. Kliva i och kliva ur! Nästan som för att ”känna” in hur kuben tar plats. Vid ett tillfälle upptäcks det att jag filmar ett barns fötter och vi tittar tillsammans när jag filmar hens fötter. Andra sätt jag ser barnen närmar sig kuben – de hoppar inuti, sträcker sig i relation till kubens höjd, för att nå detaljer som upptäcks, man sitter på kuben, balanserar på kubens delar. Barnen upptäckter rumslighet/spatialt lärande när en stor grupp barn samlas i kuben. Så intressant! Barnens relation till en kub! Det är viktigt att vi är nyfikna på barns utforskande och då behöver vi backa och titta, lyssna för att se och försöka tolka det barnen utforskar och på vilket sätt. Att dokumentera, filma och återkoppla till barnen. Innan vi börjar arbeta med kuben måste vi preprojektera för att kunna möta barnen i deras processer annars kommer vi att lägga vår egen tanke som ett mönster för barnen att följa. Vi måste börja lyssna! Och lyssna länge, med tålamod och lugn, med respekt för barnens relationsskapande med material och miljö.” #pedagogisksamordnare#gråbofsk#utforska#förskola#relationsskapande#nyfikenhet#känslighet#lyssnalänge

Instagram: erika_k_seger_official

Vi riggar olika situationer, aktiviteter, där barnen ska få utforska någonting och det blir totalt tvärtom. Vi förstår inte var det gick fel…vi hade ju planerat så bra och barnen tyckte det här var spännande förra gången men varför går de inte igång? Planeringen ställer till det för oss ibland. Vi har tänkt men liksom stängt dörrarna till det som kan hända. Och vi glömmer att backa processen när vi är i de här situationerna. Vad hade hänt innan? Är det något vi har missat? Hur riggade vi miljön? Hur påverkade den barnens möjligheter? Vad gjorde vi som pedagoger…etc.

För mig har det varit något jag grunnat på mycket den här veckan. För att lyfta det lilla innebär det att vi kanske synliggör något som pågår i tio minuter under en hel dag – och att vi lyfter det till något större. Det kan vara en kub som kommer in eller ett barn som upptäcker vad det kan innebära att dokumentera (se exempel ovanför). Även om såväl kuben som det här barnet befunnit sig i sammanhang där det egentligen varit andra saker som stått i fokus så kan vi göra ett val att lyfta en liten sak och vidga perspektivet på den och göra den till något större.

Det tänker jag är ett uppdrag vi har som pedagoger – att lyfta det lilla till något större. För det lilla kan i längden leda till något ännu större om vi väljer att se det något märkvärdigt.

Att se det lilla i det stora får mig också att tänka på en annan sak som virrar runt i min hjärna. Jag fick i förra veckan ta del av ett exempel där små barn utforskat papper genom att använda stora mängder toalettpapper som funnits tillgängliga på avdelningen. Jag tror att det finns de som kan gå igång på det här exemplet med toalettpappret – Slöseri på papper! Var är hållbarhetstänket? Är det verkligen okej att ge de signalerna till barnen? Samma tankar återkommer när vi pratar om hur barn massproducerar teckningar. Det som jag tycker är så spännande i de här exemplen är att det egentligen handlar om oss vuxna – inte att barnen massproducerar teckningar eller slösar på papper.

Vi tänker väldigt kortsiktigt och utifrån att det idag inte är bra att slänga så mycket papper. Det gör att vi missar det långsiktiga perspektivet. Barn behöver få klottra med papper och de måste möta vuxna som ser det som okej men som också utmanar barnen med tiden. Om barnen först får möta pappret och utforska så blir den delen en erfarenhet som vi sedan kan stödja barnen att gå vidare från genom att titta på detaljer, genom att arbeta utifrån tankar och uppgifter, att påvisa syften när vi ritar tex. Om barnen inte får möjlighet att klottra och inte heller vuxna som utmanar deras tankar (utan egentligen bara säger stopp när man tar ett nytt papper) så får barnen heller inte förutsättningar att utveckla en erfarenhet som leder till ett verktyg. Samma sak med limpistolen – om vi inte låter barnen få limma fritt och rejält när de är tre utan plockar fram den när de är fem (och enbart när en vuxen står bredvid) så får inte barnen erfarenheten och det gör att limpistolen blir ett evigt “klottrande”. Barnen passar såklart på att limma med limpistolen när den är framme och då rejält, annars missar de något!

Så hur kommer det lilla in i det stora…jo, om vi ser det som att det är okej att klottra med tex papper som ett-åring så kommer de att utveckla (med stöd av utmanande vuxna) ett större tänk kring papper när de är fem.

I det stora sammanhanget blir “klottrandet” isf inte lika undervärderat, det blir blir snarare värderat som något viktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s