Ska vi utgå från barns intressen?

Länge sedan inlägg här på bloggen men ni som följer mig på instagram vet om att det är fullt ös och en massa tankar som snurrar…men jag har inte riktigt haft tiden att reflektera och formulera mig i detta forum.

Just nu är jag i Guastalla, Bassa Reggiana, med mina kollegor från Formazione Citizen och våra deltagare i Mötesplats 2018 – en förskola i förändring, om undervisning, estetik och digitalitet. Sök och följ #möteplats2018 för mer info om detta eller gå in på hemsidan http://www.formazionecitizen.se för att de upplägg på våra mötesplatser.

I söndags hade jag och Linda Linder workshop i Gustalla med deltagarna och idag har Tarja K Häikiö föreläst. Deltagarnas processer fördjupas och deras reflektioner blir mer dynamiska, vi badar i undervisningsbegreppet med raster av estetik och digitalitet. Idag kommer vi bland annat få lyssna till en föreläsning om hur de arbetar med digital storytelling – det ser jag fram emot! Många tankar far redan runt!

Men tillbaka till dagen igår. På eftermiddagen föreläste Cristian Fabbi och ett citat fastnade hos mig.

Jag tror att det här citat kan vara ett stöd när vi tittar på observationer. För att hjälpa oss att inte hamna i ett beskrivande av görande utan snarare komma åt reflektionen kring barns nyfikenhet. Att vi är många som tittar och tolkar. Det är lätt att hamna i beskrivande texter kring dokumentation. Ibland känns det som att vi lägger så mycket krut på att beskriva vad som gjorts så att när vi väl kommer till reflektion, tolkning och analys så försvinner den sista energin och vi går raskt över till att gå vidare än att stanna, titta en gång till, titta ännu en gång och fortsätta tolka det vi tolkat.

Detta för mig in på citatet i förslaget på ny läroplan:

”Utbildningen ska också ta sin utgångspunkt i det barnen visar intresse för samt i det kunnande och de erfarenheter som barnen tidigare har tillägnat sig. Den ska kontinuerligt utmana barnen vidare genom att inspirera till nya upptäckter och kunskaper.”

Att sin ”utgångspunkt i det barnen visat intresse för” kan nog ibland förvilla oss och när andra delen av meningen också lyfter att vi ska utgå från barns kunnande och erfarenheter så kanske det ställer till det ännu mer – OM vi inte reflekterar.

Barns intressen kan bli en statisk tanke baserat på framförallt pedagogens erfarenhet av vad barn BRUKAR intressera sig för. Detta gör att de erbjudande vi ger barnen bygger på en oföränderlig tanke. Tex barn brukar intressera sig för bilar = vi erbjuder bilar. Och ”intressen” tenderar också att hamna i ett material eller i en lek. Vi skapar ett innehåll och en miljö utifrån våra egna normer av barndom och lärande. Det gör att vi blir blinda om vi inte sedan börjar titta på vad barnen gör och försöker tolka det för att sedan göra återkast eller utmaningar tillbaka till barnen. Begreppet ”intressen” landar i så fall i ett konserveringslager snarare än att faktiskt ge barnen utrymme för att förstå något de bearbetar.

Jag hade nog velat byta ut begreppet ”intresse” till ”nyfikenhet”:

”Utbildningen ska också ta sin utgångspunkt i det barnen visar nyfikenhet för samt i det kunnande och de erfarenheter som barnen tidigare har tillägnat sig. Den ska kontinuerligt utmana barnen vidare genom att inspirera till nya upptäckter och kunskaper.”

För jag tänker att om vi pratar om nyfikenhet så ligger det en dragningskraft framåt i begreppet, det finns en frigörande rörelse för att förstå något. Att ”intressera sig” för något tenderar bli lite lamt och utan en drabbning.

Jag tänker att begreppet ”nyfikenhet” kan ge oss pedagoger en riktning om barnens fokus. Vi tittar istället med ett utforskande öga för att försöka tolka det barnen gör än letar efter en bekräftande känsla av att barn får leka med det som de tycker är roligt.

Så jag uppmanar er – vad menar vi egentligen när vi pratar om att vi utgår från barns intressen i verksamheten? Vad är ett intresse?