Hur skapa möjligheter för berörelse?

Så många tankar flyger runt i mitt huvud baserat på de veckor som passerat i möten med andra kloka hjärnor och tankar. Det är svårt att sålla dem och binda ihop dem i en tanke som snarare blir en önskan och som i sin tur blir en riktning att tänka kring men som också måste stötas med andra.

Har precis påbörjat boken ”Bygga en plats för möten” av Ewa Hedenkvis, Bettan Lorentzon och Camilla Meyer (Lärarförlaget, 2018) som jag fick av Lärarförlaget på SETT. Jag har just nu hunnit till sidan 31 och jag tvingas stanna hela tiden och tänka, drömma, fundera kring realisera, att vrida, att förstå…det är som små piruetter i mitt huvud.

Samtidigt så kommer jag från en berörande föreläsning med Farzaneh Moinian som berättade om digitala verktyg och flerspråkighet på konferensen ”Digitalisering i förskolan SYD”. Hennes ärlighet mot vilka fördomar vi har (omedvetet) kring språk och flerspråklighet, om identitetsskapande och att lyfta, lyfta, lyfta barnen och föräldrarna i språket, i kulturen. Det fick mig att fundera mycket på de viktiga frågorna, de ”livsviktiga” frågorna…som går utanför det bekväma. Frågor som ruckar, inte bara på det traditionella innehållet i förskolan utan som drabbar människan. Som drabbar dig! Som människa! Där innehållet tillsammans med barnen inte blir förmedling eller ett statiskt och bestämt innehåll över vad barnen SKA eller BÖR lära. Där vi pratar om värderingar, värden och världen.

(saxat ur Bygga en plats för möten, sid 24, Lärarförlaget,2018)

I vår verksamhet är mina tankar just nu riktade mot årshjul och kommande utvecklingsområde naturvetenskap. Jag ställer mig frågor (som pedagogisk samordnare); Hur får vi det till att gå djupare? Hur skapar vi ingångar som ruckar strukturer? Som inte blir en naturvetenskaplig kunskapsförmedling? Där vi ställer oss frågan om VAD naturvetenskap är i ett större men också djupare format snarare än att barnens ska kunna fåglar och olika träd. Att vi inte hamnar i mikroägg som står vid mosstationer och barnen ”tittar närmare” på naturen utan får möjlighet att binda en tråd mellan sina tankar och det man möter för att sedan bygga nya trådar. Så VAD är naturvetenskapens dilemman i vår värld? Att dekonstruera naturvetenskapsbegreppet utifrån våra tankar bland pedagogerna och barnen. Jag grunnar…hur skapar vi meningsfullhet i ett erfarande av naturvetenskap som går utanför den traditionella kunskapstraditionen? Hur når vi de ”där” frågorna?

Ibland får jag kritik för att mitt språk i verksamheten blir för avancerat eller svårt. Kopplat till barnen så finns det generell kritik över att det i förskolan läggs olika avancerade begrepp på barnens lärande som är förskönande men jag menar snarare tvärtom. Att uppmärksamma att barn utforskar avancerade fenomen är vad vi behöver göra för att lyfta barnets faktiska erfarande av världen. Det handlar om att ge barnens undersökande plats, status och värde. Men självklart – använder vi avancerade begrepp så måste vi också fylla dem med innehåll. Vad menar vi med densitet? Med hjälp av dokumentationens hjälp kan vi formulera oss, visuellt med bild och text, kring barns lärande. För det får inte finnas någon tvekan om att barn utforskar världen med en vetgirighet som vi ska avundas och sörja över att ha förlorat! Och som pedagog i förskolan måste du göra ditt yttersta för att fånga eller komma nära din egen vetgirighet. Annars kommer du aldrig komma ifatt barnens tankar.

Under en handledning möter jag pedagoger och vi pratar om att det är okej att vila i det man utforskar och försöker förstå. I vår välvilja att ge barnen många delar och tankar så kör vi på i ett supertempo och med det tappar vi vår egen inspiration och processen. Barnens utforskande tenderar att bli till en tunnel att passera igenom för att på andra sidan tunneln bara finna ett grönområde och en vilsenhet men ingen väg, måhända en stig om man har tur. En pedagog funderade över tanken och lyfte att det kanske är för att vi krockar med den gamla traditionella tematanken som fortfarande lever kvar i vår verksamhet där vi organiserar aktiviteter som checklistor så att vi kan vara säkra på att vi arbetat med allt. En bild och sedan klicka i ett läroplanscitat – check. Kanske ligger det något i det…

(saxat ur Bygga en plats för möten, sid 21, Lärarförlaget,2018)

Linda Linder myntade, under SETT-dagarna i Stockholm, ett begrepp i alla fall inte jag hört tidigare – ett undervisande förhållningssätt. Ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag det! Snarare än undervisning, som vi lätt förknippar med den traditionella förmedlingen, så kommer här ett begrepp som för mig blir mer naturligt i munnen och och i tanke. Begreppet kan jämföras med ett projekterande förhållningssätt som alltmer förekommer i Reggio Emilia inspirerade verksamheter utifrån det italienska begreppet ”progettazione”. Ett undervisande förhållningssätt bär med sig tanken om lärande över hela dagen snarare än under en avgränsad projekttid och aktivitet. Begreppet undervisande förhållningssätt öppnar också upp för en flerstämmighet snarare än förknippat med en kunskapssyn som projekterandebegreppet är. Men vi måste stöta begreppet mot den egna verksamheten – vad skulle i så fall ett undervisande förhållningssätt betyda för oss?

(saxat ur Bygga en plats för möten, sid 30, Lärarförlaget,2018)

Till ett dilemma om reflektion kopplat till ovanstående – Hur får vi alla att VILJA reflektera? Och KAN man egentligen få välja??? Hur får vi med dem som tappat glöden eller som inte vill? Att vi organiserar för många olika slags reflektioner och, inte bara organiserar utan också att varje individ tar ansvar för att ha börjat vrida på sina tankar när man möts vid reflektion. Annars blir det som att lämna över tanken till någon annan och det gör att vi missar möjligheten att hitta ett djup tillsammans. För klok blir man inte själv. Och nyfikenheten…vad vore livet utan den? Hur hjälper vi varandra att hitta nyfikenheten på barnen? Med barnen? Så barnen möter vuxna med ett genuint intresse av att låta barnens röster höras!

”Vår förskola ska präglas av lusten att lära, och vara baserad på barnens egna frågor, hypoteser och experimenterande.”

Bygga en plats för möten, sid 17, Lärarförlaget

Präglas av!!!! Präglas av lusten att lära – och att lära genom barnens ögon där vi finns som stöttande, påhejande och utmanande vuxna. Med örat riktat mot barnens tankar, snett stående bakom för att försöka förstå vad barnets öga riktar sig. En lyssnande pedagogik!

Jag fick en fråga under gårdagen – Var får du din energi ifrån? Jag svarade ”barnen och pedagogerna, att kunna göra skillnad” men jag har tänkt…absolut att detta är en laddande del av min energi men egentligen kan jag också bli lite egoistisk – jag gör det för att jag vill lära, jag vill förstå mer, jag vill kunna mer. Jag vill beröra och bli berörd – och det ger mig energi! I arbetet med barn och vuxna, människor!, i förskolans verksamhet blir jag berörd och det ger mig energi!

Problematiken är – hur skapa möjligheter för berörelse? Berörelse som förändrar, som förädlar, som växer till en kraft som rubbar strukturer…

(P.S…Och Ewa, Bettan och Camilla…nu ska jag ta tag i resten av boken!)