Transkulturalitet, nyfikenheten och lyssnandet

Tropisk värme drar över Sverige och jag flyr mitt kontor som är en bastu när jag under eftermiddagen börjar förbereda vår studiedag genom inläsning och tankar kring upplägg på en introduktion till naturvetenskap. Har en hel del tankar för att vidga perspektivet och komma bort från ren faktaförmedling eftersom det är lätt där vi hamnar när vi möter begreppet naturvetenskap, fakta, fiffiga experiment med goda intentioner men missar att det är större än så. Men jag kommer att återkomma till detta efter vi haft vår studiedag och kommer att dela mina tankar…när jag har fått dem i lite större ordning. 

Vi har idag haft dialogmöte med Gunilla Dahlberg i vår lilla Equipe som Gunilla valt att kalla oss. Det är alltid lika spännande att möta Gunilla på grund av hennes historia, de berättelser hon bär med sig men också de tankar som hon spinner igång i våra huvuden. Ibland är tankar tydliga och ibland är de svårare att formulera i ord men sakteliga bildar de en väv av system och knytpunkter. 

Idag inledde Gunilla med att hänvisa till den franske filosofen Gilles Deleuze. För de som använder begreppet rhizom i sin verksamhet kan det vara bra att veta att detta begrepp kommer från Deleuze. Hans fokus har bland annat varit kring identitet och hur skillnaderna mellan oss är det som skapar oss, det finns inga skiljelinjer mellan oss utan snarare ett flöde. Jag känner dock att jag behöver läsa på om Deleuze, fördjupa mig, så ursäkta denna ytlighet kring mr Deleuze, men…det Gunilla lyfte var tre saker som kommer från Deleuze; tillit, generositet och förmågan att inte klandra utan istället se en mening i det som sker. Vi lyfte också begreppet transkulturalitet, som innebär lite lätt förklarat att jag är öppen för förändring i mötet med den andre, att vi skapar och omskapar oss själva (och den andre) i mötet med varandra. Jag måste vara beredd att släppa mig själv och med mitt hela jag, försöka förstå den andre. Transkulturalitet lyfter jag också i min föreläsning ”Att sätta sig själv på spel”. 

Förtroende

Våra diskussioner under förmiddagen väckte många tankar hos mig. Dels en påminnelse om tidigare tankar och erfarenheter och det dels det förtroende jag har som pedagogisk samordnare där jag möter människor, barn och vuxna. Jag är en drivande person som gärna kör i 150 knyck men jag har också med tiden blivit bättre på att vänta in, men jag tränar kontinuerligt med mitt tålamod och framförallt mitt lyssnande på den andre. Jag är en verbal person och hyfsat snabb i tanken (inte alltid så bra) och därför behöver jag fokusera lite extra på den förmågan.

Jag tänker på transkulturalitetsbegreppet och länkar det till tilliten, generositeten och klanderlösheten. Jag är en människa, liksom den jag möter, och därför är jag såklart fylld med tankar och erfarenheter som jag bär med mig in i mötet med den andre. Det finns då också en vilja att mötas i dialog och byta tankar men i ett byte av tankar är det lätt att hamna i de egna tankarna. Det här inte första gången jag bloggar om det…för det är svårt. Jag vill lära mig att lyssna mer och jag tänker att de här begreppen; tillit, generositet och klanderlösheten kan ge mig ett stöd.

Att verkligen lyssna

I ett möte med den andre, i detta fallet till exempel en pedagog eller ett arbetslag, så måste jag ha tillit till att de här pedagogerna har tänkt och att de har tänkt klokt utifrån den erfarenhet och de tankar de har – att lyssna in hela det spektrat, att försöka ta deras perspektiv. Jag måste vara generös med att se och bekräfta det som är bra och inte klandra när jag ser något som jag (just det, MITT jag) tar för något problematiskt. När den ”andre” kan känna att man tar denna ingång så kommer det också öppna upp för ett större lyssnande från båda sidor. Det kommer också att göra att jag kan bli ett stöd i deras processer, utifrån vad de vill ha och det jag upplever att de uttrycker att de behöver. Jag vet att jag gör detta men inte alls i den mån jag skulle önska – för det är en träning och det är en dynamisk träning.

Det är som att gå till gymmet och lyfta vikter men utan att veta hur många kilon du får på stången denna dagen. Ena dagen är det 5 kg, nästa dag 20. 

Det är också en balans kopplat till processer och uppdrag. För om jag tar samma perspektiv i mötet med pedagogerna, som jag gör med barnen, så är det viktigt att även pedagogerna får vara i sin process och att utmana utifrån den proximala utvecklingszonen (Vygotskij). Och samtidigt så har jag ett uppdrag att fördjupa och driva utvecklingsarbete – utifrån styrdokument och skollag – och hur tillåtande för processer kan man vara i det arbetet? Och vilka processer? Och med en viss vaksamhet så att inte pedagogernas processer blir viktigare än barnens rättigheter…dynamiskt, inte lätt men otroligt utvecklande!

Hur och när styr jag?

Det är lätt att hamna i ett överförande av en tanke, en riktning, en slags styrning utifrån en förberedd väg. Det är ironiskt att handledning, för att problematisera till exempel förmedlingspedagogik, blir just i sin handledning, en förmedling av ett värde och innehåll som kanske inte alls stämmer överens med tankarna hos de pedagoger som man möter. För handen på hjärtat, så kan jag ibland hamna i detta som pedagogisk samordnare men jag är också i situationer där jag faktiskt upplever mig bra på att lyssna in och släppa fram pedagogernas process och utmana lagom. (Det blir väl upp till våra fantastiska pedagoger i Gråbo förskolor att avgöra om detta stämmer. *blink blink*)

Oavsett är min ambition att bli bättre på att lyssna in mer, att verkligen lyssna, att jobba på det! För det är så otroligt viktigt! Och nyfikenheten! Nyfikenheten på vad barn och pedagoger har att berätta! Att deras berättande blir något berikande för alla!

Vad gäller styrning eller snarare tanken om att det inte finns en rätt väg men vi måste ändå hitta någon slags tanke om vart vi vill och då har jag dels Martina Lundström och dels Trollet i Kalmar att tacka för deras ständiga ställningstagande för ställningstagande när jag mött dem. Det har tagit mig några år att låta ställningstagandet växa. Jag har alltid arbetat med ställningstaganden men kanske inte i den mån att det faktiskt varit ett ställningstagande, snarare gemensamma tankar utifrån verksamheten. Dessa tankar har såklart gjort mycket för arbetet med barn och kollegor men när man verkligen ser på det som ställningstaganden så är dessa man måste vila sig mot när vi möts i dialog om verksamheten för självklart finns det också delar som inte är förhandlingsbara eller processvänliga.

Ställningstaganden måste man förhandla och arbeta fram tillsammans för det är först då de kan bli riktiga ställningstaganden som vi kan luta oss emot. 

Som ni hör är det många tankar igång i mitt huvud som vanligt…jag ber om ursäkt för att jag inte hinner blogga lika mycket som tidigare men ni som följer mig på instagram (erika_k_seger_official) eller på facebook (Erika Kyrk Seger/Lärande Framtid) vet att jag uppdaterar regelbundet med små inputs från mina dagar! Så hoppa gärna in där för mera tankar…om du gillar en snurrig hjärna som min det vill säga!

Allt gott

Erika 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s