”Jag känner…”eller? Nej, ”jag tycker…” (om nonviolent communication även kallat ”giraffspråket”)

Halloj i sommarvärmen! Efter en rivstart på semestern med släktvecka i vårt hus har det nu lugnat ner sig lite. Förutom ett överfullt Ullaredsbesök och en lite gnagande oro över bränderna i Sverige, så är det ganska chill att ha semester men hjärnan behöver sin stimulans också! Efter att ha lyssnat på Förskolepoddens avsnitt med Vesna Birkedahl bestämde jag mig för att djupa lite mer i det där med giraffspråket (läs om metoden på Wikipedia) så jag beställde hem Marshall B Rosenbergs bok ”Nonviolent Communication – ett språk för livet”. Främsta anledningen till att djupa i denna ”metod” är för att jag vill få lite mer kött på benen kring handledningsstrategier.

Metoden har fyra kärnkomponenter som man arbetar kring som jag förstått det;

  • Observation (utan tolkning)
  • Känsla
  • Behov
  • Önskan

Än så länge har jag läst ca 1/4 av boken. Boken är lättläst och intressant. Jag läser just nu om ”känslor” och det kapitlet skapar tankegångar hos mig och självreflektion. Ni som känner mig vet att jag pratar mycket om ödmjukhet och jag trycker på stt bära med sig ödmjukhet in i möten med andra (något jag själv arbetar med). Nackdelen är att ödmjukhet också kan skapa otydlighet. Jag använder ofta ord som ”jag känner” eller ”jag tänker” eftersom i min värld upplever jag dem mer försiktiga, inlyssnande och öppna vilket också påverkar den kommunikation som sker. Jag har medvetet arbetat för att använda de här begreppen, att förhålla sig lite osäker och inte alltför klar för att öppna upp för kommunikation.

I boken lyfts just frasen ”jag känner/det känns” med en liten röd flagg.

Eftersom meningen ”jag känner”, som ursprungligen ska förmedla en känsla, också kan användas för att INTE kommunicera just en känsla. Det fick mina hjärnceller att rulla lite. Till exempel istället för att säga ”Jag känner att det är viktigt att…” ska man hellre använda ”Jag tycker att det är viktigt att…”. Det handlar om att ta ansvar för sin känsla men även att förmedla känsla. Jag förstår tanken och att det faktiskt blir tydligare kommunikation. Risken med att linda in saker, för att inte såra eller för att vara öppen, också skapar en risk för missförstånd. Och möts dessa missförstånd tillbaka med inlindande och otydlighet så kan vi ha starten på en konflikt som växer.

Det är viktigt att ta med sig tanken om att tydlighet inte automatiskt medför ett sårande av den andre. Tvärtom! Det kan leda till tillit och starkare relationer vilket bidrar till lärande och utveckling. Däremot tror jag att om man vanligtvis lindat in saker och sedan blir tydligare med kommunikationen, att det kan bidra till en viss osäkerhet i början eftersom kommunikationen tar andra vägar än de invanda.

Det som också trycks på är vikten av observationer utan tolkning. Och det tror jag kräver träning! Vi är så vana vid att snabbt tolka, tänka och lösa att vi missar hela händelsen. Genom vår tolkning har vi gett händelsen en betydelse som vi sedan kommunicerar genom kropp och ord. Klart det är svårt att observera utan att tolka men jag tror man kan träna på det, att göra det lite mindre egentolkat…

Den här metoden trycker också mycket på att genom dess användande kan man synliggöra sina egna reaktioner, behov, känslor och önskningar vilket i sin tur kan förbättra kommunikation med andra, och kanske också mer inlyssnande.

Det finns också en hel del exempel i boken men de känns tyvärr lite tillrättalagda och visar bara ”lyckade” exempel men svarar sällan på frågan vad som händer härnäst, vad händer om den andra personen inte är mottaglig för kommunikationen? Jag vet att boken lyfter detta längre fram och försöker ha tålamod, läsa, tolka och förstå…och ännu mer tålamod.

Hmmm, jag grunnar vidare på det jag än så länge fått med mig. Framförallt tror jag att det som ställer till mest tankar är just relationen ödmjukhet/tydlighet. De står inte i motpol men kräver sina verbala begrepp. Något som boken också lyfter, att vi måste erövra ett större språk i vår kommunikation.

Återkommer kanske med ett nytt inlägg om boken men först fortsätta läsa! Har många frågor! Så länge; fortsätt njut i värmen och är ni i de brandhärjade områdena, ta det försiktigt!

/Erika

2 reaktioner på ””Jag känner…”eller? Nej, ”jag tycker…” (om nonviolent communication även kallat ”giraffspråket”)

  1. Hej Erika!
    Vad glad jag blir att du upptäckt Non-Violent-Communication. Det är verkligen en fantastisk metod för både konflikthantering och personlig utveckling. Metoden skulle verkligen kunna användas mer i förskolan där relationer är en så viktig del av vardagsarbetet och där man många gånger saknar vettiga metoder. Jag har själv haft stor glädje i mitt liv av de kurser jag gått. Jag vet förskolor som använder metoden fullt ut – all personal får gå kurs kontinuerligt – och det finns också kurser som är speciellt inriktade att användas i förskolan. Marianne Göthlin, har jag själv haft som lärare, se http://www.skolande.se. Väldigt erfaren.
    So keep going!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s