Erika Kyrk Seger

(Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus)

Hemkommen från en fantastiskt rolig föreläsning i Hammarös kommun där jag fick möjligheten att formulera mig kring pedagogisk dokumentation. (Inte lika fantastisk hemkomst dock för förkylningen slog till rejält så nu ligger jag i min soffa och skriver till er istället.) Intressant och spännande att binda ihop mina äldre erfarenheter av mitt eget arbete som förskollärare och pedagogisk dokumentation med de nya som jag gör tillsammans med våra pedagoger i Gråbo förskolor.

En av de saker som jag lyfte under föreläsningen är det här med dokumentation och bilder. Vi tar enormt mycket foton och filmer i verksamheten vilket blir ett problem inte bara för ”sparandet” av material utan också för att vi tappar vår ”hörstyrka” när vi har fullt upp med att fota och filma…nästan som att vi överskattar iPaden som ett mänskligt öra och öga. Det gör att vi missar stunder av närvaro i barnens lärande och utforskande som inte kommer tillbaka. Även om vi kan fånga något med kameran så är det fortfarande bara ett minne när vi går tillbaka till det, även om vi tittar tillbaka tillsammans med barnen, när vi egentligen kanske hade behövt vara där i stunden med barnet, hejat på och upplevt glädjen när det lyckas – vi, tillsammans med barnet, där och då.

Jag tänker att vi måste dryfta etiken kring dokumentationen när vi pratar om pedagogisk dokumentation. Detta är en stor kritik mot pedagogisk dokumentation men egentligen mot dokumenterande och ibland behöver man fundera på var den kritiken kommer ifrån – men den är viktig att fundera kring.

Ett perspektiv som Anne-Li Lindgren lyfter i sin bok ”Etik, integritet och dokumentation i förskolan” är att vi, genom de foton vi tar, de filmer vi gör, skapar normer och normerande sätt för hur barnet ska vara. De bilder och filmer vi lyfter med barnen bär på ett signalvärde om vad vi lyfter som viktigt och meningsfullt och hur barnet ska uppleva sig självt. Vad ger vi värde genom våra dokumentationer? Det handlar inte om bilder på barn där snoret rinner eller ett barn som är ledset…det är icke-fråga – för de bilderna ska vi inte ta i förskolan. Det här handlar snarare om de bilder som vi till exempel sätter upp på en dokumentationsvägg, vid en station eller som vi skickar till vårdnadshavarna.

Vilka värden bär de bilder vi tar?

Ett sätt att börja försöka förstå är att använda sig av bildanalys. Vi lägger helt enkelt upp de bilder vi har på bordet och diskuterar vilka värden de signalerar. Vilken bild av barnet vill vi förmedla genom bilden och hur kan bilden uppfattas på fler sätt än det vi tar för givet. Detta borde vara obligatoriskt för varje arbetslag i förskolan att regelbundet göra – för att få syn på det vi tar som sanning. Detta är också ett moment i pedagogisk dokumentation – att utvärdera det egna arbetet.

Men om vi ska dokumentera utan att ta massa bilder och filmer på barnen…

Hur gör vi då? 

Jag tycker definitivt att vi måste filma och ta foton av vår verksamhet. Det är ett otroligt bra redskap för minnet, för att fånga tvärsnitt av det som sker och möjligheten att titta många gånger. När vi gör bildanalysen kanske vi också ska titta på när vi vuxna är med på filmer och bilder, eller undviker vi det? I så fall blir barnet snarare ett fotoobjekt – och den pedagogiska dokumentation, som ska utvärdera verksamheten och följa barns lärande, blir enögd och tittar bara på barnet. Så vi pedagoger måste också vara med såklart i dokumentationen annars blir barnet ett objekt för den.

En annan sak är att om vi pratar om oss vuxna som medforskande tillsammans med barnen så borde vi väl rimligtvis också bli meddokumenterande med barnen?

Många barn möts idag av stora iPads i ansiktet eller mobiltelefoner som filmar. Jag räcker upp handen och medger att jag är en del av den vuxenskara som tar bilder och filmer av barnen utan att fråga. Jag frågar om det är ett läge för det, annars finns det en risk för att vi stör barnet eller barnen i det de håller på med. Något viktigt vi vill gå tillbaka till tillsammans med barnet eller barnen.

”Hur kan vi närma oss barnets intresse utan att det ifrån barnet?”

Ebba Theorell, Förskolesummmit 2017

Om vi istället skulle bjuda in barnen till att vi tar bilder och filmer gemensamt skulle vi kanske kunna få en annan bild av vad dokumentation kan vara. Jag tänker att här kommer vi runt problematiken med barn som objekt för vår dokumentation genom bilder och filmer. Genom att tidigt engagera barnen i att ta bilder tillsammans med oss kan vi synliggöra varför vi tar bilder som vuxna och att dokumenterande i övervägande del görs av barnen själva och vårt arbete med att följa barns lärande handlar snarare om att följa barnets tankar om sitt eget lärande genom deras egen dokumentation. Till exempel när vi är i skogen och barnen fotar, kan vi ta hjälp av fokusramar för att stödja barnen i det de vill synliggöra och genom dessa bilder (som är en slags dokumentation)  samtala med barnen om det deras tankar följer. De bilder och de dialogerna kan ge oss ett annat perspektiv på barnens lärande än om vi vuxna bara fotar det barnet gör…

Det handlar inte om att vi inte ska stötta barnet i dess lärande utan mera om att ge barnet ett signalvärde genom att lyfta det hen upplever sig lära. Det ger oss pedagoger en bra grund för vilket lärande som faktiskt sker snarare än tolkningar av det lärande vi tror barnen gör. 

To be continued…