Jag sitter på hotellrummet i Lilleström efter att ha lyssnat till Nina Bauer Bolgan och jag skulle vilja dela lite spridda tankar med er. Nina är en av de stora namnen i Norge vad gäller digitala verktyg i Barnehagen (eller förskolan). Hon har forskat och på flera olika sätt arbetat med detta under många år. Här kan du läsa mer om henne. Hon har också en blogg som heter som ”Barnehageblogg om digital praxis” där hon sprider sina, och andras tankar om digitalitet i förskolan.
Nedan kommer lite av mina tankar från föreläsningen…eller tolkningar…
Ninas föreläsning hette ”Digital praxis i förskolan – mer än ett ämnesområde”. Föreläsningens kärna var att det är inte de digitala verktygen som är grejen utan vad vi gör med dem. Att vi som pedagoger behöver värdera, analysera och reflektera kring vad som är bäst för våra barn. Att vår pedagogiska kompetens också är avgörande för hur det digitala utvecklas och tar plats i förskolan och för barnen. Och att det går ihop…det digitala ska inte vara ett sidospår eller ett ”appendix” som Nina benämner det.
I hennes föreläsning lyfte hon till exempel en viss kritik mot att Rammeplanen (2017) som är Norges motsvarighet till vår läroplan. Hon menade att det är synd att ”Digital praxis” (som är ett kapitel i Rammeplanen) fick en egen del nästan som att det digitala är något som ligger utöver det andra. Jag tänker på processen inför LPFÖ18 där det digitala också inledningsvis var ett tillägg till LPFÖ98/16 innan man bestämde sig för att arbeta om läroplanen. Nina lyfte att Sverige är ett föredöme för Norge i arbetet med digitala verktyg. Till exempel med Multimediabyrån och den nationella satsningen PIM. Hon lyfte också Skolverkets webbkurs ”Identitiet, jämställdhet och digitalisering” som startades upp igår och det viktiga att kompetensutvecklingen kommer INNAN skarpt läge med läroplanen så att pedagogerna får en möjlighet att kompetensutveckla sig innan det ska ske i praktiken.
Likt vår läroplan står det heller inte i Norges motsvarighet, Rammeplanen 2017, VILKA digitala verktyg som ska köpas in utan snarare VAD barnen ska erbjudas för innehåll.
På mina föreläsningar lyfter jag ibland den nationella digitaliseringsstrategin där man bland annat skriver att digitala verktyg ska användas NÄR det är lämpligt i förskolan. Kopplat till att det i läroplanen (LPFÖ18) kommer att stå SKA. Vilket skapar en viss motsättning i styrning av förskolan som utbildning, om ena dokumentet säger SKA och det andra OM. Nina lyfte liknande problematik i Norge där det i Rammeplanen (2017) står SKA men i ett annat styrdokument NÄR.
Hon lyfte också vikten av att läsa forskning, då det kommer mycket nu kring digitala verktyg, men samtidigt vara källkritisk och bland annat granska underlaget för tex en avhandling. Kanske är avhandlingens slutsatser dragna av intervjuer med tre förskollärare – då behöver vi vara medvetna om att det är ett litet underlag och kanske inte tillräckligt för att dra några genrella slutsatser.
Omsorg kom upp som begrepp när Nina lyfte digitala verktygs varande eller icke-varande i förskolan. Från hennes tankar tar jag med mig tanken om att diskutera vad vi menar med omsorg, vad lägger vi i det begreppet? Omsorg i förskolan behöver nödvändigtvis inte vara samma som i hemmet och omsorg kan handla om att vi som vuxna visar intresse för det barnen gör. Att vi som vuxna vill veta och vara nyfikna och att barnen ser att ”här är det vuxna som bryr sig om vad vi tänker och gör”.
Nina lyfte också att arbetet med digitala verktyg också kan vara ett medel för kommunikation och språk, inte bara genom att arbeta med appar och berättelser, utan genom att sätta ord på det vi gör i en app eller med ett verktyg. Till exempel – att vi gör en ”animering”, att vi använder en ”skärm” och här är ”styrplattan” på datorn. Att använda de begrepp som hör till det vi gör.
Jag förstår också när jag läser igenom vad jag skrivit att det är lite spridda tankar och kanske inte så sammanhållet men även mina tankar är i process och i mitt huvud håller trådar på att dras…För att förstå mer passade jag faktiskt på att köpa Ninas nya bok som du kan beställa här!
Det jag framförallt tar med mig är att vi har mycket att lära av varandra och lika många olikheter kring det digitala som vi har – lika många likheter har vi. Det gör mig också delvis stolt att höra Nina lyfta Sveriges arbete med digitalisering som ett föredöme för Norges pedagoger och politiker för det ger mig en bild på hur det kan se ut utifrån och vad andra ser i våra processer. Ibland är vi lite för nära för att kunna utröna bra saker och vara stolta.
/Erika
Erika K Seger 