Att leda, delta och lyssna – processmening

Linda Linder skrev ett blogginlägg under söndagsmorgonen som väckte många tankar hos mig och i en av de processer jag är inne i, nja, kanske till och med två av dem – rentav alla antagligen! Men jag ska försöka utveckla mina tankar nedan…

För att utveckling ska ske och vara hållbar krävs kollektiva processer. En process kan inte bäras av en person eller en eldsjäl – det är det snabbaste sättet för att skapa en rörighet och frustration ibland i verksamheten. Men kanske ibland behövs en eldsjäl för att väcka liv i en gemensam glöd…

Utveckling och förändringsarbete kräver tillit, från den som leder processen, till de som deltar och förväntan av ett aktivt deltagande av de som deltar. Tillit, respekt och ”tillsammanshet”. Detta har Linda utvecklat i sin text – läs!

Som processledare initierar jag ofta processer, ibland för att vi har identifierat ett behov av något ibland för att vi fångat upp en tanke från till exempel pedagogerna men också utifrån barnens uttryck på olika sätt. I våra processer försöker jag att vara tydlig med vad som kommit varifrån, även om de går ihop i ett sammelsurium och påverkar varandra. Delaktighet behöver också synliggöras regelbundet eftersom man lätt missar att man ingår i ett kollektiv där andra också har röster som hörs på olika sätt men som jag kanske inte lyckats höra.

En tanke man alltid behöver ta med är ju såklart VILKA röster är det som det lyssnas mest på för det är också dessa som synliggörs. Så vad händer om det alltid är samma…

Ett exempel på det här med delaktighet och kollektiva processer – ett axplock från en pågående process som ska bli spännande att vara en del av…

På en av våra förskolor har vi initierat en process kring en av våra gemensamma ytor. Mitt uppdrag är att starta upp, vara samtalsledare och bollplank men processen ska drivas av utvalda representanter från hemvisterna. Och jobbet, det ska göras av alla på förskolan. Det blir lite som ett projekterande…

Jag har givetvis en tanke kring denna yta, det vore konstigt annars eftersom jag också tänker och funderar. Min tanke ska vara en resurs och ett stöd vid behov. Däremot ska inte min tanke vara rådande i vad som faktiskt kommer att göras eller ske – det ska beslutas i dialog med såväl representanter samt deras kollegor. För det är pedagogerna och barnen som kommer att verka på denna gemensamma yta, inte jag.

Dock kan jag ibland se mig som en länk för andra perspektiv, som kanske inte lyfts, och där jag också ställer frågan – för vem gör vi detta? För vår skull eller för barnens?

Precis som med många andra processer kan vi ibland behöva skapa en ram för att sedan fylla den med ett gemensamt innehåll. Ramen ska hjälpa oss och tänka, ramen ska också utmanas av innehållet – ram och innehåll påverkar varandra.

Det finns en ambition att ta med barnen i denna process redan från början. Det är en otroligt viktig del för att ”stadga” denna yta och skapa ett engagemang hos såväl vuxna som barn. Det man är med och skapar – det bryr man sig om! Jag tänker att vi också behöver köra ett tankevarv runt innan och se NÄR det är lämpligt att involvera barnen och i VAD vi vill involvera barnen. Det handlar inte om att deras tankar inte är kloka eller att de har bra idéer utan det handlar om att om vi som vuxna inte vet vad vi själva tänker – hur ska vi då involvera barnen om vi inte vet i vad vi vill involvera dem i?

Jag tänker att detta är en aspekt av ledarskap. Det innebär till exempel för processen kring detta rummet, att vi vuxna initierar en struktur, en ram, att tänka inom tillsammans med barnen. Kanske gör vi en grundmöblering…och frågar sedan barnen vad som skulle kunna vara i de olika stationerna eller delarna av rummet. Kanske har vi sett något barnen gör som vi vill lyfta med dem och lyssna in om detta vore något att utforska mer i detta rum?

I denna del av processen krävs också en flexibilitet av såväl ram som innehåll – för båda behöver utmanas.

• Ramen – för att inte hamna i fasta strukturer som inte går att påverka.
• Innehållet – för att det ska bli ett levande innehåll i relation till det som redan pågår och det som kan bli.

För mig är ledarskapet, oavsett om det är gentemot barn eller kollegor, att ibland gå lite före, ibland vara med, ibland vara lite efter…problemet är, som Linda beskriver, om man alltid går före eller för den delen alltid efter…

Så…

Vilka processer vill vi vara med att skapa? Vilken processmening vill vi ha?

När ska vi gå före, när ska vi gå med och när går vi lite efter och lyssnar in?

Växelverkan! Och framförallt – tillsammans!