En härlig vårpromenad med Förskolepoddens avsnitt med Ann S Pihlgren gällande undervisningmiljöer i förskolan och nu har jag lite tankar att dela med er…funderingar eller fundror…där jag försöker reda i det jag möter såväl i min egen verksamhet och i andra sammanhang runt om i Sverige.
Jag har varit ganska skeptisk gällande Pihlgren inte egentligen utifrån det hon skriver utan för att ALLA hänvisar till Pihlgrens undervisningsmiljöer. Ett exempel på detta är när jag på en konferens möter fem av åtta föreläsningar som går igenom dessa undervisningmiljöer med hänvisning till Pihlgren.
Jag menar inte att det är fel, Pihlgren är ju något på spåren MEN när alla refererar till Pihlgren så blir det alltför mycket en sanning. När en persons tankar blir tongivande behöver vi reflektera. Vi behöver ju såklart ta in många olika tankar om undervisning och då finns det faktiskt en hel del annan litteratur att läsa och jämföra för att skapa en egen förståelse av begreppet – annars blir det bara ett upprepande av någon annans tankar.
MEN med det sagt så är det något Pihlgren har på gång. Podden och hennes bok ”Undervisning i förskolan” som kom ut 2017 ger ett bra underlag för att diskutera. Hon tar något nära och delar upp, sorterar och synliggör mönster som jag tror vi alla känner igen – Philgrens styrka är att hon gör det på ett enkelt och tydligt sätt. Texten och hennes berättarteknik är lätt att följa med i vilket gör att såväl boken och podden känns relevant och bred, den kan nå många i förskolan.
Självklart behöver vi också ha med oss, i bakhuvudet, att det är en förenkling av en komplexitet…men med det sagt – förenklingar skapar delaktighet och möjlighet för fördjupning längre fram…om vi tar den dit. Pihlgrens undervisningsmiljöer ger oss begrepp som vi gemensamt kan använda i våra pedagogiska reflektioner.
I Gråbo har vår ledningsgrupp, dvs alla arbetslagsledare (förskollärare), läst delar ur Pihlgrens bok bland annat ett kapitel om undervisningsmiljöer. I relation till att vi nu pratar mycket om produktiva frågor, frågor som leder vidare, som leder till handling och utforskande, så att vi inte bara hamnar i ett ständigt kartläggande av barnens intressen och upplevelser, lyfter en av förskollärarna just dessa undervisningmiljöer. Där Pihlgrens undervisningsmiljöer har hjälpt hen att förstå produktiva frågor i relation till dessa, hen kopplar alltså produktiva frågor och andra frågor till de olika undervisningmiljöerna vilket gör att skillnaden blir tydligare. Här blir litteratur, begrepp och reflektion det som ger hen förståelse för något som är komplext.
Vi måste använda många olika delar för att förstå – likaså med undervisningbegreppet.
Såååå här kommer en annan fundering… i Sveriges sfär av Reggio Emiliainspirerade förskolor har det sedan ett tag tillbaka diskuterats kring Reggio-backlashen – ja, det är faktiskt ett begrepp som används för att förklara att fenomen. Ett fenomen som skapat många missförstånd, konstiga tolkningar och bedömningar av en pedagogisk filosofi från Norra Italien. Dvs när ”Reggio Emiliainspirerad förskola” ska föreställa en kvalitetsstämpel men där man inte fått förståelse för grundfilosofin och historien i relation till ett pedagogiskt förhållningssätt. Där man tror att vissa miljöer automatiskt betyder att man arbetar ”Reggio Emiliainspirerat”. Där forskare tittar på ”Reggio Emiliainspirerade” förskolor och drar slutsatser som ifrågasätter saker som egentligen är försvenskade tolkningar som ibland mixas med en barncentrerad praktik med passiva vuxna. Alla dessa delar skapar stora missförstånd och ett motstånd mot något som egentligen vill välkomna olikheter.
Min fundering om Reggio-backlashen i relation till Pihlgren vill jag relatera till hennes undervisningmiljöer. Jag tänker, i min förståelse iaf, att det är den scaffoldingstöttande undervisningsmiljön, som en ”Reggio Emiliainspirerad” praktik eftersträvar. Givetvis, liksom alla, vandrar vi mellan alla undervisningsmiljöer men om vi fick önska och sträva efter något så är det den undervisningsmiljön vi vill erbjuda barnen. Såväl när vi arbetar basfärdigheter som baskunskap i så grundläggande saker som att förstå hur man blandar färg. Och såklart kan vi också gå lite vilse i våra strävande…
Jag undrar om det stora missförståndet är att man landar i en barnutforskande undervisningsmiljö vilket gör att det blir mer fokus på att låta barnen uppleva och erfara, pedagogen blir passiv och hamnar på något sätt i ett ständigt kartläggande av barnens intressen för att gå vidare men man förstår inte hur man kan stötta barnen för fördjupa och bearbeta det man har som intresse. Det leder inte till viktiga kognitiva processer utan blir mer en färdighetsträning, som Philgren menar. Och om det är så ett ”Reggio Emiliainspirerat” arbetssätt tolkas och utförs så förstår jag kritiken som framförs.
Och även att man behöver vara vaksam på vad vi ser som barnens intresse…vilket jag tycker är urvattnat ord. Barns intressen kan vara jättemycket, bilar, dockor, pinnar, maskar….listan är lång. Men ordet intresse kommer från det latinska ”intereʹsse vilket betyder ”att vara emellan” eller ”vara av vikt” så hur lyfter vi ordet till något meningsskapande – där vi försöker verbalisera en känsla av att ”det här är något jag måste förstå”!
Spännande är också hur vi präglas av ord och innehåll, eller hur? Likaså kan jag se, i vår verksamhet där vi valt att fokusera på naturvetenskap, att just begreppet naturvetenskap kopplar vi som vuxna lätt till faktakunskaper vilket på något sätt förför oss in i en allmän undervisningsmiljö där vi också separerar kropp och själ från hjärnan…trots vårt bättre vetande och en gedigen erfarenhet av att koppla ihop allt till en helhet.
Många tankar en onsdagkväll! Tack till Ann S Pihlgren, Josefin Malm och Sofie Källhage för en bra podd och för bidrag till kvällens tankar!
Erika K Seger 