Så var det då dags igen för nästa alarmerande svärm mot skolan och förskolans digitalisering. Här kommer en avreaktion i blandad kompott…

Hjärnforskare slår på stora trumman och varnar för skolans digitalisering, att det digitala får oss att minnas sämre, att vi får mindre fokus och lätt blir distraherade av den smarta tekniken som på något sätt gör oss osmarta…och medier av olika slag lyfter hjärnforskare som ska berätta hur vi ska arbeta i skolan och i förskolan måste vi leka mer, inte använda det digitala. Debattörer skriver inlägg med en blandning av orolig förälder/skapa debatt…och detta blir en sanning som sprids runt om i Sverige. Det gör mig trött och jag försöker att inte lägga mig i debatten, jag tänker ”låt dem hålla på” för jag vet ju vad jag gör och jag känner mig trygg i det. Jag hoppas också att min bok som kommer till hösten kan visa på en annan bild av arbetet med digitala verktyg i förskolan.

För det första – det är inte så att jag säger att hjärnforskarna har fel. De lyfter viktiga saker som vi, både inom utbildning och som samhälle, behöver ta till oss. Det handlar dock inte om att sluta göra saker utan snarare vara medvetna om risker och arbeta för att motverka dem. Såååå viktigt att dessa aspekter lyfts och att vi lyssnar på dem men såklart handlar det ju alltid om mottagarens kontext. Och här har media en viktig roll – be hjärnforskarna berätta om forskningen men be dem inte berätta om hur vi ska arbeta eftersom det många gånger inte handlar om det pedagogiska.

För det andra – läggs det fram en bild av att det digitala slänger ut det analoga. Att barnen på förskolan hamnar vid en skärm utan pedagogisk tanke och att det går före att göra det vi alltid har gjort. Att vi slutar att läsa ur riktiga böcker för barnen…Och må så vara att detta kan vara en del av implementeringen av de digitala verktygen, att göra, gå en omväg för att hitta rätt där det inte blir så. Där vi istället tar med de digitala verktygen till skogen OM det passar in i vår undervisning. Men det kommer inte betyda att barnen enbart kommer att arbeta med digitala verktyg utan snarare (som det står i den nationella digitaliseringsstrategin) använda dessa verktyg när det är lämpligt!

Vi har mycket att lära om hur de digitala verktygen kan vara en resurs i vår utbildning men det kommer inte ske av sig självt och det kommer inte att ske genom att en förälder, en hjärnforskare eller debattör skriver ett inlägg om hur dåligt det digitala är och hur man är förskräckt över att det digitala skrivs in i läroplanen. Det behövs reflekterande pedagoger som vågar granska sin verksamhet och hur det digitala stödjer undervisning och lärande.

Att möta digitaliseringen inom sin utbildning är en demokratisk rättighet!

Den smarta tekniken slog igenom i förskolan runt 2013-2014 när flera kommuner massatsade och köpte in iPads till förskolorna. Det pedagogiska arbetet lämnades till pedagogerna och det saknades kompetensutveckling och därför har vi det bakslag som finns i förskolorna idag. Appträsket är på väg tillbaka…men vi måste ju få träna och lära!

Forskningen är viktigt, vi har en skyldighet att förhålla hos till vetenskaplig grund enligt vår skollag. Tyvärr finns det inte så mycket forskning än men den kommer och dessutom måste vi alltid hålla i tanke att forskningen är tudelade. Den lyfter fram det forskaren vill lyfta fram och olika forskare kommer att söka efter forskning som bekräftar deras tes. Vi måste titta på NÄR forskningen gjorde och om den är relevant utifrån det digitalas snabba framsteg. Forskning som gjordes på smarta verktyg i förskolan 2012 kanske inte stämmer överens med dagens arbete (iPaden lanserades 2010). Det vi som pedagoger måste göra är att läsa forskning som både lyfter det digitala såväl som kritiserar det. Det ingår i ett vetenskapligt förhållningssätt. Därför måste hjärnforskarna med antiteser också läggas mot andra. Ex Siri Helles forskning som visar att det är VAD vi gör vid skärmen som spelar roll och att tiden vi möter det digitala kan vara både bra och dåligt.

I skollagen står också att vi ska utgå från beprövad erfarenhet och det är den vi just nu utvecklar kring de digitala verktygen och liksom forskares tudelade tankar kommer också pedagoger runt om i Sverige att tycka och se olika saker. Några kommer att kasta sig ut i detta med kanske lite för mycket entusiasm vilket gör att man kanske tappar den pedagogiska tanken och konsumerar teknik, andra kommer att gå balansgång och en tredje grupp kommer streta emot med hälarna – det är så vår profession funkar, det är så det är att vara människa.

Tillsammans kan vi förstå detta och utveckla en balanserad praktik men vi kan inte bara lägga det åt sidan för då kan vi inte ens tänka eller relatera – och vi lever i ett digitalt samhälle.

Det som jag tror gör mig mest förbannad, vad gäller diskussionen om det digitalas varande eller icke-varande i förskolan, är att man inte tagit in förskollärare från förskolan in i diskussionen. Man intervjuar folk på stan (vuxna som ger sin bild på det digitala utifrån SIN relation), hjärnforskare och om vi har tur förhoppningsvis en lärare i skolan Skola och förskola behöver givetvis stå samman i denna fråga men våra praktiker skiljer sig åt, undervisning i förskolan ter sig annorlunda än i skolan även om vi har likheter finns det också skillnader…och någonstans är förskolan kanske till och med en hetare potatis än skolans digitalisering…Elza Dunkels kan förklara mer varför – läs hennes blogg! Kolla även in hennes instagram! Men kontentan är att dessa människor INTE VET HUR VI ARBETAR utan gör en slags generell orosbild av förskolans arbete och kanske utgår man ifrån en tanke om hur det ”nog” går till och i värsta fall utvärderar man sitt eget föräldraskap när ungarna sitter klistrade vid iPaden hemma och vägrar gå ut…utan att söka lite närmare barnen och deras tankar.

Och det är en annan sak…forskning kommer också kring att tex vuxna inte har ögonkontakt med barnen, att de vuxna själva är klistrade vid skärmen men det är ju forskning som riktar sig mot vårdnadshavare. Jag skulle vilja se den pedagog som kan sitta och surfa runt i sin padda eller telefon i 30 min under arbetstid med 23 barn som vill lära och utvecklas…ja, tjena…och sedan appliceras denna forskning på förskolans kontext fastän det är forskning som gjort utifrån ett föräldraperspektiv…det är som med anknytningsteorin (som är en helt annan debatt i sig).

Många gånger upplever jag att det är den egna relationen till sin telefon som präglar diskussionen om det digitalas varande eller icke-varande men det är inte så vi arbetar i förskolan. Vi behöver definitivt kompetensutveckling men förändring tar tid. Vi kommer att brottas med att få det digitala till en komponent och inte en huvudperson i verksamheten. Men så är det också att lära nytt…det måste få stå lite i fokus för att sedan läggas i verktygslådan tillsammans med allt det där andra vi utvecklat under åren.

Kontentan är att jag känner mig trygg med mitt arbete som förskollärare och där använder jag digitala verktyg om det på något sätt kan förstärka processen eller om det kanske handlar om att utveckla en erfarenhet, en slags förberedelse inför en kommande utmaning. Jag vet också att vi behöver fundera över vilka appar vi introducera och varför, jag vet att det också utvecklats en slags slentrianprojicering i våra förskolor, jag vet att vi har pedagoger som tycker själva tekniken är svår och därför inte använder digitala verktyg, jag vet att vi har ett stort arbete framför oss för att komma ur passiva pedagoger kring ”skärmen” men…

jag vet också att det finns fantastiska projekt och arbeten i förskolan där barn skapar berättelser, relationer, förbindelser, förståelse och uttryck med hjälp av digitala verktyg. Där barn får en stark röst som hörs och synliggörs!

Långt inlägg som nog snarare handlar om min upprördhet över en icke-fråga som känns så självklar för mig att jag undrar vad som händer….

Min uppmaning till dig som känner en oro…kontakta en förskola, kontakta en förskollärare eller pedagog, kontakta en förskolechef – maila någon du vet är lite insatt INNAN du avgör om det digitala har en plats i förskolan eller inte….och egentligen finns det inget att avgöra för det finns liksom ingen back på den digitala utveckling – just deal with it! Hjälp oss tänka istället för att såga…

Och till dig som arbetar inom förskolan – steppa upp! Berätta om ert arbete för era vårdnadshavare – visa dem en annan bild än den som byggs upp utan grund. Se till att ta makten över er egen praktik där ingen kan diktera hur ni arbetar utan där ni istället visar ert ”hur” men också att ni tar till vara på hjärnforskning (och forskning generellt) och problematiserar den gentemot er praktik.

Då sprider vi en bättre bild av vårt arbete!

En reaktion till “Berätta inte för oss hur vi ”gör” – prata med oss! (om tyckare och tänkare kring det digitalas varande i förskolan)

  1. Tack för bra information. Jag är en blivande förskollärare, har två år kvar är 46 år. Är i nuläget aningen rädd för digitaliseringen,men mest för min egna förmåga att använda den. Känner mig trög och långsam. Har tvillingar på 11 i skolans värld. Jag försöker sätta mig in i och intressera mig för deras värld i detta. Upplever det som det ibland stressar dem mer än kunskapskälla mer,om du förstår vad jag menar. Din text hjälpte mig jättemycket. Tack.
    Mikaela

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s