Organisationsbrister som synliggörs av naturvetenskap

Det går runt många tankar i mitt huvud för närvarande. Tolkningar och intryck som jag försöker formulera utifrån min förståelse av världen och med min ryggsäck. Som vanligt är det lite småtjorvigt att få ut tankevirvlar på ett bra sätt så bara häng i till inläggets slut.

En av tankarna jag just nu bråkar lite med…och funderar över är det här med de yngsta barnen i förskolan. Inom såväl min egen praktik som förskollärare och som föreläsare kan jag finna en frustration över att föreläsningar oftast riktar sig till de äldre barnen i förskolan. Lite likt den frustration som uppstår när förskolans personal ska lyssna på föreläsningar om skolan och sedan applicera med förskolans arbetssätt. Det upplevs svårt att transformera det man hör till den egna praktiken.

Jag har ännu inte hunnit kolla upp statistik för hur Sveriges förskolor är strukturerade utifrån fördelning av grupper. Det vill säga – vilket är vanligast i svensk förskola? Att arbeta 1-5, 1-3/3-5 eller åldershomogent?

Själv har jag arbetat med alla versioner av ovanstående. Min absolut favorit var att arbeta åldershomogent utifrån min erfarenhet. Men den resa som jag gjorde som förskollärare, genom alla versioner, har gett mig erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan. Hur man organiserar sig och hur det ter sig i praktiken beror såklart på många olika faktorer som lokaler, kollegor, ledning och framförallt vilka barn man möter. Jag gillar åldershomogena grupper för det har medfört mest utveckling i min roll som förskollärare och i projektarbete. Men som sagt allt beror ju på!

När jag nu försöker ta mig an naturvetenskap på olika sätt så har det för mig uppdagats något som jag försöker förstå…

Naturvetenskap inom förskolan är svårt på grund av att vår kultur och tradition. Vi har lagt mycket tid på att arbeta med språk, drama, samspel och skapande men de där ämnena matematik, teknik och naturvetenskap är fortfarande ganska nya för oss även om vi har blivit bättre på att inkorporera dessa i vår utbildning på förskolan. Om jag inte minns fel, för det här är ingen ny forskning, så tror jag att man också lyfte att mycket av den förskolepersonal, som är verksam, själva kommer från en mer samhällsvetenskaplig utbildning. Vi behöver helt enkelt få in fler naturvetare i våra förskolor för att kunna få kläm på det här.

För det jag kan tycka mig se är att naturvetenskap förvillar oss till att koppla bort vår kropp och vi pedagoger fokuserar på tanken. Att förstå och formulera saker vi ser och fakta vi närmar oss utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv. Lite som att vi släpper drama, musik och dans för att vi arbetar med naturvetenskap. Vi glömmer av förskolans styrkor i arbetet med att försöka förstå naturvetenskap i förskolan. Detta var något Sofie Areljung, forskare, uppmärksammade och började arbeta med naturvetenskapliga verb för att påvisa att mycket av det vi gör till vardags med barnen också är naturvetenskap. Hennes artikel från Skolverket kan ni finna här och hennes avhandling här. Linda Linder har också skrivit om detta och att utforska verb i ett av hennes blogginlägg på Pedagogiska kullerbyttan.

Så varför blir verb så viktiga, förutom att upptäcka vardaglig naturvetenskap?

Jo, för verben får oss att förenkla och visa på naturvetenskap utifrån förskolans utbildning. Verben hjälper oss att se det stora i det lilla. För det jag kan tycka mig se i förskolan är att vi applicerar en ganska abstrakt nivå av naturvetenskap i arbetet med barnen. Vi applicerar vår egna, ganska grunda förståelse, av naturvetenskap. Och var kommer då vår egen naturvetenskapliga utbildning ifrån som vi minns den…kanske från vår högstadietid eller gymnasiet? Skulle det då kunna innebära att vi gör det för svårt. I vår egen brist på förståelse av naturvetenskap kanske vi gör det alltför svårt för barnen vilket i sin tur kanske ger en konsekvens av att det är svårt att fördjupa vår undervisning och våra projektarbeten eftersom den är lagd utanför barnens proximala utvecklingszon. Då hamnar vi istället i vad Pihlgren skulle kalla den allmänna undervisningsmiljön (om vi har tur) annars kanske det blir rent av en upplevelsebaserad praktik där barn upplever saker men utan något som krokar an i en förståelse för naturvetenskapliga fenomen. Det leder till ett ytligt arbete med naturvetenskap i förskolan och vi riskerar att hamna i ett ytflyt. Om vi kan mer om naturvetenskap kan vi ju också lättare ta oss till stöttande undervisningspraktik.

Med handen på hjärtat; stor del av ovanstående baseras såklart på mig själv som förskollärare. Och jag inser att jag verkligen behöver läsa mer om naturvetenskap och fundera på vad naturvetenskap skulle kunna vara i förskolan. För om jag själv inte kan se naturvetenskapen i det vardagliga – hur ska jag då kunna undervisa barnen?

Så tillbaka då till åldersgrupper i förskolan, för hur passar den pusselbiten in i ovanstående problematik?

I min praktik och i mötet med andra, såväl utanför och i min egen organisation, så har det väckts en fråga inom mig. En tes som jag inte vet om den är välgrundad utan det är snarare just en fundering. En fundering som väckts genom fokus på naturvetenskap.

Då naturvetenskap är tydligt förknippat med fakta och förståelse så blir det också en stark relation till det verbala. Det gör att om man arbetar med de yngsta så blir det helt plötsligt lite svårt…för de yngsta kan ju inte verbalisera med ord sin förståelse. Det kräver en uppmärksam pedagog som ser det där vardagliga naturvetenskapliga utforskandet även i barnens andra uttryck, i ett vidgat språkbegrepp. Det krävs ett särskilt ”lyssnade” som måste övas och tränas på.

Och då slår det mig att det här med ”lärande” och ”kunskap” är generellt svårt att sätta ord på i vårt arbete med de yngsta. Det sociala och språkutvecklingen är vi trygga i, i motoriken likaså men det där med kunskap, utveckling och lärande. Hmmmm….det är svårt att prata barns kunskapsutveckling i de yngstas verksamhet.

Okej, nu sitter det säkert någon och absolut inte håller med och det är helt okej! För det här är bara funderingar jag delar och det kanske inte alls stämmer eller så kanske du känner igen dig i delar av mitt resonemang. Och håll i dig nu…för nu kommer den tes jag liksom landat i genom ovanstående.

Kan det vara så att, i arbete med naturvetenskap, uppstår något som synliggör en kultur och tradition. Något som påvisar en brist i vår organisation, något vi missat….

Jag tänker tillbaka på min egen praktik. Tillsammans med mina kollegor arbetade jag 1-5. Vilka lade vi mest omsorg på? De yngsta. Vilka lade vi mötte vi i reflektion och arbete med mer ”fakta” och ”kunskap”? De äldsta. Kan det vara så att de yngsta barnen bara åkte med på ett bananskal? Att läroplanen liksom var kapad i en halva för deras del. Att vi plockade bort alla strävansmål som hade med kunskap och göra vad gäller de yngsta? Och kan det då vara så att när man organiserar om sig och delar upp sig annorlunda, tex 1-3/3-5 så uppstår en förvirring. För hur ser man då kunskap och lärande bland de yngsta? Kan det vara så att vi försöker applicera en äldrebarnspraktik på de yngsta när vi försöker att vidga deras vardag från omsorg till också lärande? När vi arbetar i projekten? Kan det vara så att vi är lite mer ovana vid att prata om de yngstas lärande i relation till tex naturvetenskap? Att lärande inte handlar om att gå på toaletten själv, eller dra på sig överdagsbyxor…det handlar om att förstå verbet ”växa” eller ”rulla” för att senare möta begrepp som rörelseenergi.

Vad den här tesen än innebär så blir det i alla fall så himlans tydligt för mig att jag behöver läsa mer om våra yngsta i förskolan. Att jag behöver tänka mer om vad lärande är för en 1-3åring och jag behöver också ställa detta i relation till naturvetenskap som jag också behöver läsa mer om. Likt frustrationen över över föreläsningar som inte möter de behov man har, behöver jag möta min frustration med ödmjukhet och försök till att förstå hur det här kan bli i min egen praktik.

Jag behöver lära mig mer helt enkelt….hela tiden!