Processer, handledning och honung

Just nu läser jag en handledarutbildning på Göteborgs universitet. Jag skulle gått den förra året men av olika skäl blev inte detta (vilket jag kan tänka mig nog var lite bra med tanke på allt som hände under 2019). Det är så intressant att verkligen få grotta ner sig i teorier om handledning från olika perspektiv och det är nästan en ynnest att även få praktisera handledning samtidigt – det blir liksom praktiken som skapat frågor i mig som nu teorier hjälper till att synliggöra men också som skapar nya frågeställningar på samma gång inom mig och min handledning.

De saker som just nu rullar runt och försöker skapas en formulering kring i mitt huvud är tanken om långsamhet, förutsättningar och struktur.

Långsamhet utifrån att handledning handlar om lärande och lärande måste få ta tid för att kunna bli ”till en förändring i tanke och görande” Katz & Ain Dack (2017). Långsamhet utifrån att man måste få skala bort och rikta in sig på några få delar. När det blir för många bollar att hålla i luften skapas stress och handledningens grundsyfte att utveckla kvalitén och stödja pedagogernas reflektioner går förlorad. Det handlar om att inte vara i för mycket utan istället låta det man är i få ta plats.

För min del som pedagogisk handledare slår det givetvis på hur många processer jag kan vara en del av och hur många processer jag kan gå in i. För långsamheten handlar om såväl handledaren som de som handleds. Jag pratar ofta om att vi måste vara nyfikna på barnen och det gäller även mig som handledare – jag måste vara nyfiken på de jag möter. Är man i för många processer kan det vara svårt, hjärnan orkar inte. Men det handlar också om oss som människor, att även vi och vårt ”jag” påverkar handledningen. Craaford (2005) visar på tex att handledarens möjligheter för att lyssna och att vara nyfiken är att handledaren också måste vara i harmoni med sig själv. Det är ett stort ansvar när man är människa med tankar och sinnen när livet är nära. Lika stort ansvar ligger på pedagogerna i mötet med barnen. Vi behöver harmoni i våra liv för att kunna närma oss varandra.

Under Guldgruvans konferensdagar i Töreboda förra veckan lyssnade till Martina Lundström som rörde sig om vikten av långsamhet och det förstärkte många av mina tankar som jag är inne i. Jag funderar på tanken om en långsam organisation där det inte handlar om mängden av avdelningar jag hinner med att möta utan snarare att låta långsamheten skapa möjligheter för att djupa i färre men med större möjligheter för att låta något växa där. Nästan som att tänka sig honung, en långsamt flytande version av guld. Och att vara i nuet, i förnimmelserna – i estetiken som Linda Linder föreläste om i Töreboda. (Här kommer kanske ett inlägg längre fram.) Att känna sötman av det man håller på med snarare än att rusa vidare.

En annan sak jag funderar på i relation till färre processer och en långsamhet är vikten av att pedagogerna (och jag) får bra förutsättningar för att göra ett lärande.

Många gånger arbetar vi med snabba tankar över barnens huvuden eftersom vi upplever en brist på tid. Men i tex en handledning är det viktigt att pedagogerna får möjlighet att vara på ”samma möte” och inte samtidigt behöver hålla koll på om ett barn vaknar eller om någon slår sig. Pedagogerna måste få förutsättningar att vara på samma möte som jag, vi ska mötas i ett planerat ”möte”. Dessutom behöver vi tid för att smälta intryck och tankar därför förespråkar tex Emsheimer & Göhl (2018) att man inte ska ta handledningen direkt efter en observation. Det gör att jag känner mig trygg i tanken om att jag kommer att möta pedagogerna under ett möte då det också hunnit gå en tid sedan observationen – för att vi sedan tillsammans försöker skapa en struktur kring det vi ser.

Struktur är nämligen en viktig del för mig i mitt arbete och liv.

Vi måste såklart ha ett friutrymmen när vi pratar om struktur men en grundstruktur behöver vi för att vi faktiskt ska kunna gå ifrån ett möte med en känsla av framåtsyftande tankar. Utifrån handledning är själva tanken med handledning att göra en oklar situation klar, att hitta strukturer och ordning så att man kan gå vidare med fler frågor. Handledning är en slags sortering. Emsheimer & Göhl (2018) lyfter också att den självkritiska blicken är viktig men att den inte får ta överhanden från det man observerar och det man ska tänka kring – så där behöver vi också balansen mellan att reflektera kring oss som pedagoger och hur det påverkar kontra det som sker bland barnen. De påverkar varandra men ofta lägger vi fokus på en av dem. Tittar vi för mycket på barnen, tappar vi hur vi påverkar det som sker i sammanhanget och vår undervisning. Tittar vi för mycket på oss själva tappar vi barnens processer.

Ett annat exempel på struktur som jag tänkt på, återkopplat till att vara på ”samma möte”, är att pedagogerna också behöver bli insatta i mötets agenda. Vad vi kommer att lyfta under vår möte och i handledningen. Vi behöver redan innan observation och handledningen ha skapat en tanke om vad handledningen ska hjälpa till att synliggöra eller utforska. Det är lätt att jag som handledare går in med en egen tanke om handledningens syfte och till viss del också en riktning mot en förförstådd förståelse hos mig men om vi istället har en gemensam agenda med gemensamma frågor, snarare än att den finns i mitt huvud, så skapas mindre maktobalans. Då finns det också möjligheter för den som handleds att göra uppror mot agendan eller kunna förbereda sig i sina tankar för att, återigen, vara på ”samma möte”. Dessutom, genom att vissa frågeställningar är förutbestämda så ger det också mig som handledare möjlighet att lyssna bättre och den handledde att få uttrycka sig innan man börjar problematisera tillsammans.

Jag har lagt in tre delar i min tankestruktur för agendan;

• Setting the vibe: som innebär att pedagogen/pedagogerna får formulera sig utifrån det vi kommit överens om att vi ska mötas kring på mötet. Här berättar de om sin upplevelse av den process vi gemensamt varit en del av tillsammans med barnen.
• What happened: där i går in bearbetning, beskrivning och tolkning av det som skett, om det barnen gör och verkar utforska.
• Leaving the room: vad som lyfts med från mötet som varit bra och som man fortsätta göra (för att det ska bli till ett lärande) och samtidigt vad som behöver utvecklas
  Mittendelen är såklart nyckelinnehållet i handledningen men just nu är jag inne på pedagogerna och deras processer, kopplat till handledningen, parallellt till det som sker med barnen. Och där handlar det mycket om vad som sker på mötet, min roll och vad pedagogerna går ifrån mötet med för känsla.

Reflektion innebär att ”synliggöra”. Eller kanske snarare att spegla en möjlig verklighet.

I boken ”Handledning i lärarutbildning” (Emsheimer & Göhl, 2018) lyfter också författarna en spännande del som jag kan applicera mina erfarenheter på men som också skapar en förklaring, insikt med möjligheter att förstå varför vi kan ha det svårt med reflektion i förskolan. De menar nämligen att många av lärarstudenterna saknar verktyg för att kunna för att bearbeta (och även en förmåga att veta VAD man vill ha handledning i). Det saknas systematik och förmåga att fördjupa tankarna vilket gör att bearbetningar av det som sker tenderar bli ytliga och man förstår inte varför man ska lägga ner tid på dem. Där tänker jag att mallar kanske till viss del kan stötta en möjlig lösning på denna problematik men såklart något som jag också kan ta med in i mina handledningar. Att fördjupa bearbetningen. Och det är egentligen ingen nyhet. Skolinspektionen har påpekat – att analysarbete inom förskola är en utvecklingsdel för både pedagoger och ledning.

Mer tankar kommer…
Erika