Handledning – syfte, makt och värden

Det känns som att min blogg kommer att fokusera en del på det här med handledning under våren. Det händer som sagt mycket i mitt huvud nu när jag dels läser litteratur kring handledningen och dels möter upp den i praktiken – och när det krockar med mina tankar. Jag publicerade ett inlägg häromdagen gällande förutsättningar för handledning ”Processer, handledning och honung” som du kan läsa mer om här.

Så vad fyller mitt huvud idag?

Förra veckan diskuterade jag handledningen kopplat till pedagogistans roll i förskolan med en bekant som menade att pedagogistan inte handleder utan snarare ska ses som att gå i samarbete med pedagogerna. Vi hann inte djupa så mycket i tanken och inte heller dekonstruera våra tankar om handledning, pedagogistans roll eller vad samarbete innebär. Men det har iaf påverkat mina tankar mycket och jag grunnar. Jag kan förstå tanken och motståndet mot begreppet ”handledare” som på något sätt speglar en tanke om att man ska leda de man möter in i en förståelse om något (underförstått: som jag som handledare förstått och kan). Bara genom begreppet ”handledning” i sig så skapas en makthierarki.

HANDLEDNING: det att handleda: ge någon, få handledning; instruktion, anvisningar; instruktionsbok|| –en; –ar

Ordboken

SYNONYMER: hjälp, vägledning, råd, undervisning, instruktion, anvisning; lärobok, handbok, manual, bruksanvisning

Synonymordboken

Samtidigt har jag funderat på det där med makt och hierarkier – för hur mycket vi än vill det så kommer det att finnas en maktstruktur när jag kommer in i ett arbetslag utifrån min roll som pedagogisk samordnare/pedagogista/handledare eller man nu vill kalla det. Denna maktstruktur kan givetvis vara mer eller mindre synlig i ett möte med andra för det beror ju lite på. Är det arbetslag som behöver mer stöd kanske det blir en mer vägledande handledning och i ett annat arbetslag kan det innebära att öppna upp för andra perspektiv, i ett tredje kanske det handlar om att lyssna och stärka det som redan pågår. Jag tänker att i mötet med pedagogerna så skapas det en unik situation utifrån det som sker. Därför är det viktigt med gemensamma överenskommelser om det vi ska mötas kring när man kommer ut till arbetslagen för ”handledning”.

Idag på handledarutbildningen gick vi också kort igenom handledningens historia från Sokrates, lärlingstanken vidare in Deweys tankar där handledningen erövras genom undersökande av problem in i den humanistiska psykologin för att mynna ut sociokulturell teori. Handledningen som tidigare stod för en metodikutlärning och personlig utveckling speglas idag istället i värdet av förmågan att kunna reflektera.

Att bekantgöra det främmande och främmandegöra det bekanta.

Gordon (1968) s. 34

Och här skiljer sig såklart litteraturen åt beroende på vilket håll författarens förståelse av handledning är. Dvs tänker författaren att det handlar om lösningsfokuerat lärande och mål, att öka kvalitén (som är en mer coachande roll än handledare) så kommer författarens tankar såklart spegla den bilden. Medan andra författare skriver mer om det som en process där handledarens roll snarare är att öppna upp för tankar och perspektiv, synliggöra det som kanske redan finns hos den handledde och där handledaren kan hjälpa till att visa på det som vill göra sig hört – och samtidigt (och förhoppningsvis) få en egen ökad förståelse och lärande parallellt.

Handledningen ska koppla samman, synliggöra och medvetandegöra praktiken. Den ska stärka relationen mellan tanke och handling.

Handal & Lauvås (2015)

Handledningens syfte är att lära ”att lära” med fokus på just lärande och utveckling där individens utveckling är i fokus. Handledaren måste lägga sig ”själv” åt sidan och låta de man möter få formulera sina egna tankar och frågor utan dömande eller värdering – att förbereda sig på att stödja/leva med det som är ”ofärdigt”. (Vilket också väcker tankar inom mig…att se det som pågår som något ”ofärdigt” istället för något viktigt lärande in-the-making.

Sen går det inte att förneka att handledningen också många gånger kan ta en vägvisande roll där det handlar om styrning från handledarens sida men då kanske man behöver tydliggöra syftet med handledningen. För handledningsbegreppet i sig står inte för ett sätt att göra utan många olika sätt att förhålla sig till situationer som finns i vår praktik. I avhandlingen ”Anledning till handledning” (Karin Åberg, 2009) ges flera olika ingångar in i vad handledning kan vara. Återigen att handledning handlar om unika situationer där olika människor behöver mötas på olika sätt i sin yrkespraktik. MEN…

…det är våra överenskommelser som skapar en förståelse för vad det är för handledning/möte som ska sker.

Sen är det såklart att i min roll som pedagogisk samordnare är det inte min uppgift att till exempel gå in i konflikthandledning/hantering. Min uppgift är att stödja processer kring lärande men också med en tydlig skillnad från bilden av att det är de vuxna som ska lära (utifrån handledningstanken) för jag möter ju pedagogerna särskilt i relation till barnens processer. Mitt fokus handlar om vad som sker i undervisningen i relation till det barnen håller på med / är med om under sin dag på förskolan. Och kanske är det där det om något skaver i handledarutbildningen. Fokuset på den vuxnes utvärderande och reflektion kring sin undervisningspraktik – som i mina ögon blir fattigt med fokus på läraren och underliggande finns också biprodukten med fokus på om barnen når målen med undervisningen. Det krockar med många delar av min syn på lärande och hur förskolans praktik är. Detta är dock en handledarutbildning med särskilt fokus på VFU, mentorskap och förstelärare vilket såklart speglas i litteratur och tankar. Här ligger väl egentligen mentorskapet närmast min roll för mentorskapets fokus är att hålla i lärande samtal snarare än att bidra med sin erfarenhet som förebild.

Så detta bråkar jag lite med i mitt huvud. Det är som sagt många frågor och tankar som rullar runt och allting jag skrivit ovanför är alldeles för komplext för att sammanfatta så förenklat – jag är medveten om det. Och det är tankar jag tänker idag…undrar hur jag tänker i juni när jag tittar tillbaka… LÄSKIGT

Däremot en viktig sak som jag tänkt på är hur vi förhåller oss till den vi möter i handledningen. För litteraturen lyfter många olika perspektiv som handledaren behöver ha i åtanke när hen möter pedagogerna i handledning. Det stora fokuset är att handledaren ska lyssna, låta den handledde möta sina egna tankar, problemformulera och även i första hand låta den handledde försöka finna en egen lösning eller tankegång att ta med vidare. Handledaren som förebild/föredöme får inte träda in alltför mycket i det här samtalet för det kan göra att motstånd skapas och handledningen tappar sitt syfte. Bråka med tankarna får man göra men med en ständig omtänksamhet OM den man möter, den proxiamal utvecklingszonen och att pedagogen/pedagogerna ska få förutsättningar att lära sig av sin egen praktiks frågeställningar – samt känna sig stärkta, kompetenta och nyfikna när man lämnar en handledningssituation.

Så varför möter vi inte våra barn på samma sätt som vi möter en vuxen i en handledningssituation?

Jag tänker att förhållningssättet som vi möter upp pedagogerna med i en handledningssituation också bygger på ett värdeskapande. Och om vi kunde möta barnen på samma sätt så gynnar det barnens bild av sig själva som lärande individer och vi arbetar med allas lika värde – barn som vuxen. Barn är inte tomma kärl som ska fyllas. Det vill säga att jag som pedagog behöver tänka på att:

• Lyssna på barnens tankar, vad är det de försöker berätta för mig
• Återkoppla, fråga om jag förstår barnen rätt, fortsätt stödja dem i att sätta ord på det de försöker uttrycka (eller för all del – ge dem olika uttryckssätt för att kunna skapa fysiska avtryck av deras tankar)
• Uppstår ett problem – låt barnen formulera sina tankar om vad som är svårt och varför men stanna inte där utan låt dem tänka vidare.
• Har barnen någon tanke om hur man skulle kunna lösa ”problemet” eller situationen, kanske har de redan tänkt på hur de skulle kunna göra så att alla får plats runt boken, hur man får lerhästen att stå eller hur man ritar den där konstiga dörren vi såg på promenaden

Hur många gånger går inte vi vuxna in i barnens tankar och berättar för dem vad de försöker förklara för oss, hur de kan göra och vad problemet är och hur de kan lösa det…i vår vilja att stötta och hjälpa så blir vi snarare en tyngd i barnens lärande. Vi tar bort deras möjligheter att bli tänkande individer och vi tappar vår förmåga att lyssna, att skapa en ”hörstyrka” likt den vi vill åstadskomma i handledningen.

Handledning eller samarbete…jag återkommer till tanken. Utifrån det som pågår i mitt huvud så vill jag nog inte kalla det för handledning när jag möter våra pedagoger. Jag tänker att jag tar med mig tankar från handledningen, verktyg, men absolut – ordet i sig skaver lite i mig. Å andra sida vill jag inte kalla det samarbete för kan det ske ett samarbete när vi är så formade i hierarkiska system? Hmmm…och jag vill heller inte kalla det för reflektion för det är det inte bara. Det ingår många delar när jag möter pedagogerna. Jag ska grunna på den…

Erika