Resiliens väcker frågor

Det finns många tankar som ledare, inte bara från det egna men om ledarskapet generellt. Just nu till exempel har vi på våra ledningsträffar vid tre tillfällen möts kring begreppet resiliens.

Personalens resiliens är en förutsättning för att kunna stödja barns utveckling av resiliens.

Furu & Heikkilä, 2022

Vi reflekterar och stöter oss mot vad resiliens är i den egna kontexten, i vår organisation, bland våra pedagoger, barnen på våra förskolor och samhället. Det är lätt att prata ”om” andras behov av resiliens och kanske mindre om den egna. Jag brottas mycket kring tanken om hur jag stödjer och hjälper till att bygga resiliens, såväl för organisationen som för mig själv. Vad har vi för resilienta drag i vår organisation idag? Vad behöver vi göra mer av, mindre av? Finns många utvecklingar och svar på dessa frågor.

Idag kom vi in på en spännande diskussion i den arbetsgrupp jag satt i. Vi reflekterade kring hur vi som organisation kan stödja våra pedagoger i deras resiliens och i reflektionerna funderade vi bland annat kring tre kulturer/samhällsfenomen som vi tycker oss möta i samhället. Så låt mig hobbypsykologa lite och göra lite antaganden som absolut INTE är en sanning utan snarare en reflektion – utifrån de tankar vi hade. Häng mig inte! Hahah!

Vi inledde med tankar kring hur vi upplever skillnad i kultur Italien och Sverige och att vi kanske i Sverige är lite mer ”före” med att lösa konflikter hos barnen medan vår upplevelse är att man i den italienska kultur vi mött snarare överlämnar mycket av det arbetet till barnen själva, att man ser det som en lärdom för barnen att tidigt kunna hantera konflikter. Men när vi löser konflikter åt barnen – för att ingen ska bli kränkt eller sårad – kan det vara så att vi också motverkar möjligheten för resiliens. Att vi krattar manegen lite för mycket för barnen? Missförstå mig rätt – jag menar INTE att barn ska kränkas och gå ledsna på grund av det som sker. Men hur mycket arbetar vi med att lösa konflikter i barngrupp snarare än att ge barnen strategier för att hantera konflikter?

I våra reflektioner började vi närma oss tre perspektiv på kultur/samhällsfenomen vi tycker oss uppleva. Och vi ställde oss frågan om vi krattar manegen lite väl mycket för barnen, kan vi bygga in en kultur (som följer med upp i vuxenlivet) där vi lär oss hantera svårigheter, förändringar etc på sätt som inte gynnar oss? Som inte stödjer resiliens. Och hänger dessa sätt ihop med rädslor? Ni som läst Katz och Ain Dack och psykologi kan säkert lägga till saker här.

Hobbyspkologi coming up…

Tanke om ett första perspektiv

Det finns en rädsla för att möta något jobbigt där det kan skava, där det finns saker som är ohanterbara. Vi väljer då att ignorera, vi kör ner huvudet i sanden, kör strutsmetoden. Vi väljer bort reflektion och problematisering och vi vill gärna ha tydliga handlingsplaner som berättar exakt vad vi ska göra. Det hjälper oss också att undvika ansvar där man också kan ställas till svars för det som sker. Man kanske till och med upplever att det finns ett rätt och ett fel.

Ex. Ett barn ramlar och slår sig, den vuxne säger: Upp igen!

Tanke om ett andra perspektiv

När jobbiga saker händer så förstärker vi det jobbiga. Vi omfamnar det jobbiga lite extra när vi tex möter någon som gjort sig illa. Vi förstärker känslor och vi blir till en tröst och det leder till att vi känner oss behövda, viktiga. Någon behöver mig. Men det skapar också känslor av att inte räcka till, otillräcklig. I detta perspektiv blir man väldigt relationsbunden.

Ex. Ett barn ramlar och slår sig, den vuxne kramar och förstärker känslan: Gjorde du illa dig, stackare.

Men det saknas något…

En tanke om ett tredje perspektiv

Där vi bekräftar det som sker, lyssnar och bygger förståelse – men också arbetar fram strategier tillsammans för att skapa hanterbarhet.

Ex. Ett barn ramlar och slår sig, den vuxne bekräftar men skapar också strategier tillsammans med barnet för att hantera det som händer: Vad hände? Ramlade du? Och slog dig? Där? Jag förstår att det gjorde ont. Hur ska du göra nästa gång du klättrar för att inte ramla? Ska du inte testa igen?

I alla exempel utgår jag från barn och en vuxen men om vi då tänker medarbetare och chef.

I det första perspektivet behöver vi arbeta för en psykologisk trygghet och egen reflektion om varför man gör det man gör, ett engagemang som gör att man vill ta ansvar, att man inte kan låta bli. I det andra perspektivet, där man omfamnar känslan, behöver vi hjälpa till att komma vidare, att inte fastna i en offerroll eller att vara mindre värd, att man får känna sig som en viktig del av något större. I det tredje perspektivet kan vi bekräfta medarbetar som lyfter svåra saker men inte ömka, inte ignorera utan istället möta och ge stöd att utveckla en resiliens för det som sker, strategier som kan bidra till att känna hanterbarhet.

Och jag tänker att det där med hanterbarhet handlar om just det som mina kollegor i Floda förskolor benämner som – en del av något större.

Om alla människor kunde förstå hur de är viktiga i en helhet, att de är större än det egna, kanske det skulle kunna gynna en resilient kultur. Att det finns en tillit till helheten som gör att osäkerheten, som alltid finns i livet, blir mer hanterbar.

Men kontentan någonstans i våra reflektioner var att vi i våra verksamheter har alla dessa tre perspektiv och hur påverkar det i SIN tur att stödja utvecklandet av resiliens i våra barngrupper, hos våra barn. Hur kan man bygga resiliens om man själv inte har det? Och hur kan vi som chefer leda, skapa förutsättningar och stöd för att resiliens ska växa fram? Och var går gränsen för chefskapet och egenansvaret? Så många frågor, så många tankar och så lite svar…

Där tror jag att jag stannar jag denna gång. Som vanligt, ganska rörig fundra med hobbypsykologi. Det snurrar fortfarande i huvudet och jag är inte klar. Jag kommer säker titta tillbaka på detta inlägg och fundera över hur jag tänkte här. Jag kanske ändrar mig.

Vad tänker du?

Allt gott/ Erika