Jag fortsätter grunna på rektorsskapet, förutsättningar och de möjligheter som finns inneboende. Den senaste tiden har varit intensiv och jag har ställts inför många utmaningar. Jag delar med mig…varsågod, en liten fundra såhär i decembers bråda dagar mellan budget, rekrytering och schemafrågor – japp för det är där jag varit den senaste månaden! Inte riktigt lika intressant som pedagogiska frågor men de ingår likväl i rektorskapet!

Jag är nog ingen bra rektor, nej ärligt, det är jag nog inte. Jag är för ny och kan för lite om jobbet för det. Ja, och sen beror det ju på allas förväntningar på vad en bra rektor är såklart. Jag vill dock bli en bra rektor och till och med en grymt bra rektor. Livet som ny chef är en bergodalbana. En brant inlärningskurva där man konstant frontas av nya situationer och uppgifter som man förväntas kunna hantera både klokt och smidigt utan att ha mött dessa innan (jag trodde verkligen jag kunde mer än jag kunde, förlåt!). Och inte bara situationer, även system och tillvägagångssätt, rutiner och lager/regler. Kulturer och traditioner, osynliga och synliga, i de sammanhang man ingår i. Till det kommer förväntningar – ens egna på sig själv och andra människors som man på olika sätt samverkar med åt olika håll och nivåer som tycker och tänker om vad man bör/ska göra. Dessa förväntningar som också lägger ribban för vad man ska prestera som chef kan vara tuffa. Och när dessa kommer från så många håll kan det ibland kännas överväldigande i krav och förväntningar, både andras och sina egna.

Det vill säga att man måste vara sig själv lojal och det tar tid att bygga upp, förstå och bli den man vill vara.

För det är verkligen ett himlans komplext jobb att bli och vara chef, ledare och rektor. Annie Lööf pratar i morgonens Nyhetsmorgon på TV4 om att bli ledare. Man går på många nitar och många uppförsbackar men man kan aldrig låtsas vara ledare man måste vara det och man kan inte vara någon annan ledare än sig själv. Det vill säga att man måste vara sig själv lojal och det tar tid att bygga upp, förstå och bli den man vill vara. Det sker också i relation till allt runt omkring en. Jag tror att många som känner mig eller följer mig kan se att jag brottas med rollen, både som pedagogisk ledare som chef. Jag vill lägga fokus på det pedagogiska ledarskapet men behöver också förstå, lära mig och se hur organisationen understödjer den möjligheten. Organisation och pedagogik hör ihop, de är varandras förutsättningar. Det tar tid att lära känna varandra och hitta den där gemensamma riktningen när vi sitter på samma tåg. Jag kämpar på med det och arbetar för att föra min tid och fokus mot det pedagogiska. Det måste vara nummer ett – oavsett det andra som åligger rektor. Men det är svårt och jag har ännu inte lärt mig smarta knep för att lyckas med det och jag längtar lite till när jag har det.

Att få ett ”Vi har alla varit där” när man känner sig lite bräcklig, skör och maktlös i allt det man vill kan.

Andpauser och distans är nyckelfaktorer för att hantera de där dilemmana som dyker upp. Jag känner mig enormt tacksam för det rektoriska nätverk jag är en del av och organisation jag verkar i. Det finns något varmt och fint i det sammanhang jag får vara i. Dessa människor som hjälper en när det stormar lite inom en eller när man möter något nytt (vilket är hela tiden). Att få ett ”Vi har alla varit där” när man känner sig lite bräcklig, skör och maktlös i allt det man vill. Jag vill ha en tillit till det här jobbet. Jag vill tro att mina grymma rektorskollegor har hittat något som även jag kan nå. För jag tänker att jag tog det här jobbet för att kunna göra skillnad och för en gångs skull få hålla lite i tömmarna, forma det jag tror på är en förskola för barnens rättigheter, en förskola som lyfter fram barnens tankar i samhället, som bidrar till att ta barnens tankar och funderingar som samhällsmedborgare som något starkt, viktigt och som behöver synliggöras, höras och ta plats i samhällets inre samtal.

Jag har inte mött en enda rektor som säger att första året är roligt. Alla jag lyfter frågan med säger att de första åren är tunga. Ska det vara så?

Blossing hävdar att förändringsarbete kan ta upp till sju år. Rektorskollegor pratar om att efter tre år känner man sig mer bekväm i rollen. Jag har inte mött en enda rektor som säger att första året är roligt. Alla jag lyfter frågan med säger att de första åren är tunga. Ska det vara så? En studie från 2020 visar att rektorer har en arbetssituation som gör att en fjärdedel av landets rektorer riskerar utbrändhet (länk). Det gör mig i ärlighetens namn lite orolig särskilt som jag redan, inte ens ett år in, kan känna mig enormt stressad och maktlös inför vissa aspekter. Samtidigt har jag en förståelse för den stress som kan uppstå i ett sammanhang där det är mycket nytt automatiskt bidrar till en del stress, men jag kan också se att det finns mer.

Visste ni till exempel att många rektorer flyr yrket?

En sak som jag också märkt är att det är ganska tyst om rektors arbetsmiljö med rektorers egna ord på sociala medier. Jag möter mer om pedagogernas arbetsmiljö. Studier för rektorns arbetsmiljö finns, underlag finns. Kanske behöver jag följa fler rektorer men jag ser inte de här dilemmana, som jag lyfter, på sociala medier. Det finns en skyddande och tyst kultur i rektorsskrået av rädsla för att yttra sig så att man utelämnar pedagoger, organisation och sig själv. Jag är en delande person, ganska transparent men det är också för att jag innerst inne tänker att om vi delar det svåra så blir det inte så svårt. Förståelse kan läka mycket av missförstånd. När man inte förstår eller ser det egna svåra hos någon annan kan man känna sig ensam. Och ett chefskap är ensamt på många sätt även om man har människor runt sig. Visste ni till exempel att många rektorer flyr yrket? (bild från denna artikel). Nedanstående bild visar på grundskole- och gymnasierektorer men hur ser det ut för förskolerektorer?

Så ser rektorsflykten ut. Skolenhet, huvudman och tjänst efter ett år, tre år respektive fem år för rektorer i grundskolan som tjänstgjorde läsåret 2014/15. Källa: Skolverket

Vad är det som gör att rektor flyr yrket? Vi kan hitta ledtrådar och det är minst lika illa som att vi har pedagoger som flyr yrket. Arbetsmiljö behöver lyftas på alla plan. Att inte lyfta rektors arbetsmiljö i en gemensam diskussion i verksamheten med medarbetarna tenderar till att stärka rollen av rektor som någon slags superhjälte som ska klara allt, hantera allt och konstant i balans. Jag tror vi måste lyfta vår arbetsmiljö som chefer (inte bara med våra chefer utan även med våra pedagoger), våga prata mer om det – att skapa mer förståelse för hur vi tillsammans med varandra är i en gemensam arbetsmiljö där vi alla vill att alla ska ha det bra.

För i slutändan handlar det även om barnen – om vi tillsammans får en arbetsplats där vi strävar åt samma håll, där man vill stanna (såväl pedagoger, rektorer och verksamhetschefer) så att vi kan börja bygga kvalité på riktigt för barnen. En struktur som lever i organisationen och inte i enskilda personers drivkraft där de också riskerar att brännas ut. Arbetsmiljö, organisation och pedagogik hör ihop – så vi måste arbeta för att sammanfoga dessa i en gemensam förståelse.

Lite rörigt inlägg som vanligt med tankar hit och dit. Det finns så många saker att fortsätta fundera på…jag återkommer!

Allt gott/Erika


Lite länkar:

Måste rektorn vara en övermänniska?

Var fjärde rektor riskerar att bli utbränd

Så kan arbetsmiljön förbättras om rektorn själv får bestämma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s