Att börja i det lilla trots det stora sammanhanget

Vet ni, nu vill jag dela lite pedagogiska tankar med er. Det har varit så mycket mindre roliga (men nödvändiga) grejer på sistone som tagit min energi och jag vill lägga fokus på det jag VILL tänka kring och jag har många tankar gällande den förskoleverksamhet jag vill leda. 

Jag funderar just nu mycket på hur man får till det där helhetstänket som berör och genomsyrar hela organisationen. Jag inspireras av organisationer som Trollet i Kalmar och hur en stor organisation kan gå åt samma håll. 

Jag har själv verkat i stora organisationer men upplevt att allt tar sådan tid. Om alla ska med är frågan om det blir en utopi att göra det i ett stort sammanhang? Det som man ska mötas kring ska gå genom så många att när man väl hunnit möta alla har hälften av personalen bytts ut och man måste återigen börja om och då har tankarna utvecklats till något annat, några har tröttnat och börjat göra på egna sätt, några har gått vidare och stampar i väntan på det gemensamma, vilket gör att man aldrig kommer till den där gemensamma fördjupningen. 

Är en stor organisation kanske inte att föredra? I alla fall inte i början när man bygger grunden…

När jag arbetade som förskollärare var jag i en mindre organisation, en förskola = en rektor. Det som hände på förskolan och processerna hann liksom gå igenom alla och även om processer kunde upplevas långdragna så vara alla ändå i samma vatten och simmade. Vi pratade dagligen om samma saker och det levde liksom i kollegiet. 

Kan det lilla sammanhanget vara därför saker hände? 

En stor organisation kan bidra till större nätverk, större påverkan och större kraft men om det nu tar så lång tid att bygga upp den kraften i en stor organisation kanske det är dags att fundera på om man skulle kunna göra på något annat sätt. Att bygga upp något från en liten beståndsdel istället för att göra allt på samma gång. 

Behöver vi starta upp resan till något gemensamt på ett annat sätt än alla samtidigt?

Något jag funderar på är då om ett annat sätt är att börja just i ett mindre sammanhang. Det går lite emot min inre kompass om man är en stor organisation och väljer att satsa mer småskaligt på till exempel en förskola men om vi tänker att vi kanske också måste vilja eller längta till ett sammanhang så måste vi också fundera på hur vi bygger upp den attraktiva gemenskapen…och kanske måste man då börja med de som vill. Lägga kraft och energi på det sammanhanget så att det som skapas sprids genom kollegorna istället för centralt ifrån. 

”Som pedagogisk ledare och chef för förskollärare, barnskötare och övrig personal vid förskoleenheten har rektorn det övergripande ansvaret för att utbildningen som helhet inriktas mot de nationella målen. Rektorn har ansvaret för förskolans kvalitet…”

Läroplan för förskolan 2019 s. 19

Det jag kan oroa mig för då är om det skapas ett a-lag och b-lag. Ett rätt sätt och ett fel sätt. Jag har märkt under mina år som utvecklingsledare av olika slag att den första försvarslinjen är just den tanken om att det tydligen finns ett rätt sätt. Där kommer det svåra – att kunna påvisa att det inte finns något rätt och fel utan att det handlar om att mötas i dialog kring pedagogik och organisation. 

Som ledare krävs det att man är tydlig med den riktning som förskolan ändå ska ha, att man som ledare sätt ramarna men huret ska utforskas tillsammans. Alla som vill får vara med på den här resan, det finns inget som hindrar, men man måste vilja vara på samma båt, i samma färdriktning. Jag tänker att det är där ledarskapet blir viktigt. Att visa på båten, landgången och att med inbjudande frågor bjuda in till den gemensamma resan men det behövs fortfarande någon som initialt behöver ta ut färdriktning och kanske till och med styra båten i början. På sikt är tanken att vi tillsammans diskuterar vart vi ska åka och hur båten behöver byggas för att ta oss dit. Det är inte en persons jobb – det är ett gemensamt projekt. 

Men först måste de som är i verksamheten ta ställning för om de vill åka med båten eller inte.

Jag funderar också på hur de stora organisationer jag inspireras av har byggts upp. De flesta började inte i storskalighet utan resan startade oftast på ett ställe och sedan byggts upp över tid. Ska man bygga upp något gemensamt i ett större sammanhang krävs större och tydligare struktur men vilken möjlighet finns då att skapa något ur det gemensamma? Om båten kanske snarare är ett fartyg…

Så kanske måste även jag fundera på att börja i det lilla – vad är min minsta gemensamma nämnare som jag vill märkvärdiggöra. Och då med tanken om att lyfta, inte att några är bättre, utan att de verkar på ett sätt som stödjer vår färdriktning. 

Den färdriktning är också beroende av ett ställningstagande som behöver arbetas in i organisationen. Att allt det vi gör står i relation till det. Jag kan förstå att det låter så himlans lätt men det är svårare än man kan tro för man blir liksom lite förblindad av allt det som ”dyker” upp och som ska lösas. Jag tror jag behöver sätta upp lite retoriska frågor som jag utgår ifrån när det börjar trycka på…

Men summa summarum: jag måste nog tänka att jag behöver börja i ”det lilla” för att bygga upp den förskoleverksamhet jag vill leda.

Det tar tid och jag har ännu inte varit i min enhet så länge, jag håller fortfarande att försöka förstå den verksamhet jag leder och deras perspektiv och hur vi kan befrukta varandra. Det finns så mycket klokt redan som vi behöver använda oss av till vår gemensamma bild.

Däremot behöver jag veta vilken slags förskola jag vill leda: 

…en förskoleverksamhet där miljöerna inspirerar och utmanar barnen från början, som gör pedagogerna kreativa och inlyssnande, att det finns en nyfikenhet och behov av att ta in barnens perspektiv i allt från det vardagliga till projekt, att man tillsammans med barnen går in i ett upptäckande, att man lyfter barnens tankar om sina liv och upplevelser till något viktigt på riktigt, att det som sägs, hörs och görs också får ta plats i ett samhällsperspektiv, att barnen ska längta till vår förskola – inte bara för att det är roligt utan för att det finns ett sammanhang att längta till. 

Och detta byggs inte på en dag – det byggs över tid…och kanske är det lilla då att föredra för att hitta goda spiraler som smittar. 

Frågor som jag tror vi är många som behöver lyfta upp på agendan:

• Varför är vi där vi är? 
  • Vad skiljer oss från hemmet? 
• Vad är vårt uppdrag? 
  • Hur blir förskolan något mer än ett utbildningsprojekt?