”En tredje möjlighet är att gå i dialog med det som provocerar som om andra faktiskt har något att säga bortom det invanda , för givet tagna, mitt och vårt. Då blir olikhet något att förhålla sig till både som en kritisk blick på skillnader och på kritikern själv. Det är förmågan att stå ut med det som är ett tecken på att debatten övergått i en dialog för allvarsam eftertanke om alltingets komplexitet.”
Harold Göthson (modern barndom 1/13)
Detta citat får mig att reflektera kring två saker:
– har vi tolerans och ett lyssnande på dem som inte tycker som vi och vågar vi möta det?
– kategorieserandet som en fara för demokrati, vi och dom, reggioinspirerade kontra traditionell?
Min upplevelse är att denna förmåga att ha tolerans och att lyssna när vi inte tänker lika finns mer i vår teori än i vår praktik. Det är många gånger jag har hört ”de förstår inte hur vi tänker” och min repsons blir – förstår vi hur de tänker? Och redan där har vi kategoriserat… Hur ofta vågar vi möta den kritiska kollegan i ett försök att förstå och inte utifrån att mina tankar är normen? Harolds tankar ovanför får mina att slå en volt – för det finns en ödmjukhet för olikhet i det han skriver. Ödmjukhet och provokation – två ord, varandras motsatser men ändå som ett älskande par!
Detta citat ska jag ta med mig idag – för som allting annat handlar det om demokratiska värden och vår förmåga att lyssna till det vi finner olikt.
/ Erika
Erika K Seger 